Förändring

Tidszon

Att förflytta sig mellan tidszoner fungerar olika lätt för olika människor. Jag har haft relativt lätt för att hitta in och ut i de olika tiderna. Kanske för att jag (oftast) har lätt för att sova. Den här gången gick det relativt enkelt att åka iväg och hamna rätt, vi var lite trötta i början men ganska snart var vi så att säga rätt i tid. Men nu när vi har återvänt hem har det hänt något med min inre klocka. Jag brukar vara morgon trött och kvälls pigg. Men min inre klocka har låst på minst en halvtimme fel. Jag vaknar innan klockan ringer på morgonen och redan innan klockan är nio på kvällen känner jag hur ögonlocken blir tunga och jag längtar efter att få sova. Vad har hänt? Det är helt obegripligt och inte så lite knepigt. Att vakna tidigt på morgonen känns helt ok men att vara så trött på kvällen är opraktiskt, ineffektivt och väldigt störande för en inbiten nattuggla. Jag hinner inte med någonting, vilket är ytterligt irriterande.  Så ni kvällströtta hur gör ni för att få dygnet att räcka till. Alla knep mottages med tacksamhet för det här tillståndet verkar inte ge sig i första taget.

Vindstilla

Ett fantastiskt besked nådde mig på lördagsmorgonen. Förändringens vindarna verkar ha mojnat. Det är trevligt när ens chefer lyssnar på berörda föräldrar och tänker om.  Speciellt bra blir det för barnen, vi andra klarar oss alltid. Men visst känns det skönt att det som är bra och fungerar får vara kvar. Jag  tycker det är trevligt när det är vindstilla eller på sin höjd en stilla sommarvind, så nu jag ser fram emot att få ägna min energi till att jobba med barnen istället för att skriva konsekvensanalyser.

Strandvägen

Stockholm är vackert på vintern också. Här är Strandvägen sett från vattnet.

Förändring II

Vi är så lika vi människor, så lika och ändå så olika. I förändring blir olikheterna tydligare.  Det finns så många sätt att reagera på och det gör vi,  alla på sitt eget högst personliga vis.  Det blir också så att vi på något sätt både förenas och driver isär. Är det så att man i förändring har nog med att ta hand om sig själv. Det kanske är tillräckligt svårt att försöka klara av sina egna tankar och reaktioner utan att behöva förhålla sig till alla de andras också. Alla de där andra som inte reagerar som jag, de som gör och tänker annorlunda.

En gång för länge sedan blåste förändringens vind över min arbetsplats. Jag var väldigt ny där och dessutom vikarie. Där fanns en fantastisk chef som verkligen såg och mötte oss i allt det där svåra som förändring är. En dag landade det en dikt i postfacket.  Den dikten, som han delade med oss , har sedan dess varit min följeslagare och tröst när det blåser så där extra kallt i tillvaron.

När marken gungar
tar jag små små steg
nästan alldeles omärkliga
så kanske jag kan hålla balansen

När sekunderna stockar sej
och sedan kommer störtande över mig
alla på en gång
är jag mycket sträng mot dem
det måste jag vara
En och en, en och en
får de tillstånd att passera mej
och de oändliga timmarna
tills det är morgon

När sidor och stycken
och meningar
verkar ogenomträngliga
tar jag orden
ett efter ett
och håller länge upp dem mot lampan
så de blir
genomskinliga

sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

Märta Tikkanen

Stolar