Det är som att sprattla mitt i mellan land och vatten. Att inte riktigt veta var man hör hemma.
I sommarledigheten finns intet fäste, pärlorna rullar av tråden en efter en och för mig allt närmare hösten.
Jag längtar efter att vara kvar i sommaren i evighet samtidigt som en del av mig längtar efter vardagens rutiner. Men kan det bli vardag när man är ledig hela tiden?
Nu har halva sommaren passerat och jag inser allt tydligare att det är svårt att vara både avkopplad och uppkopplad. Med de bästa intentioner att skriva och berätta lite här så blir det ändå inte av. Jag förstår inte riktigt varför det blir så.
Jag fotograferar och planterar och så går dagarna i sakta mak precis så som en sommar ska vara. Luktärtorna är lika magiska i år som förra året. I trädgårdslandet växer det. Somt växer mer och annat mindre. Det finns fler intressenter än vi tvåbenta när det kommer till grödor. Koltrastarna gillar att böka runt i grästäcket jag lagt kring lök och purjolök. De är inte precis varsamma, ganska ofta lyckas de sprätta upp lökarna vilket är väldigt irriterande. Sniglarna äter på salladen men inte så mycket som det skulle kunna vara. Igår kväll snodde någon de små gurkplantor som börjat spira mellan tomaterna. Jag misstänker att det var en mus som så elegant knipsat av plantorna i höjd med jorden och sedan kånkat iväg med dem till någon annanstans. Jag hittade en av dem i skarven mellan låda och jord. Visserligen skulle de nog inte hinna leverera några gurkor men lite snopet kändes det i alla fall.
Sen finns här alltid något som ska fixas, målas, lagas om man till äventyrs skulle känna sig sysslolös. Det finns bland annat 6 trädgårdsstolar en bänk och ett bord som ska målas. Men idag när temperaturen närmar sig 30 blir det nog skralt med målandet. Det är nog istället så att det blir en tur ner till sjön.
Sommaren 2021 kom och gick. jag tror aldrig jag tillbringat så lång sammanhängande tid på torpet. Det var helt fantastiskt att få landa i lugnet.
Men helt stillsamt har det inte varit. Vi har bland annat målat både härbret, nybygget och så det nya huset som blev byggt i sommar, skjulet. Så här såg det ut när vi målade härbret. En oväntad rökeffekt blev det på slutet när Calle inventerade sina gamla lajvsaker.
Sedan har jag pysslat en hel del med mina odlingar och fört en ojämn kamp mot sniglarna och kålfjärilarna. Det är irriterande att de gillar samma saker som jag. Men några riktiga kålhuvuden har det blivit som jag är riktigt stolt över.
I sommar har jag försökt att begränsa mitt datoranvändande vilket faktiskt inte varit så svårt som jag trodde. Istället för blogginlägg har jag pysslat om trädgårdslanden och njutit av naturen.
Det jag har gjort är att fortsätta lägga upp en bild om dagen i blipfoto. Blir du nyfiken så kan du kika in på min sida på blipfoto. Nu har jag lagt upp en bild varje dag i 2015 dagar i rad.
Men nu är vardagen igång, det lukta löv och höst när jag cyklar iväg på morgonen och det finns en ny skärpa i luften även om det fortfarande är ganska varmt.
Jag lovar inte bot och bättring och många fler inlägg men kanske att det kan glimta till lite då och då här inne, det är nog den mest realistiska nivån just nu.
Att vara ledig är att göra något annat. Det är precis det vi pysslat med under mina fem lediga veckor. Även om mannen gjort det mesta har jag servat och varit behjälplig med det jag kunnat.
Så efter den här sommaren kan vi bocka av en hel del på vår ”att göra lista” för torpet. Vi har:
-Målat vindskivor på Härbret och Nybygget
-Kittat och målat 7 fönster
-Fixat inredning i trädgårdsboden
-Fixat det som vi nu kallar skafferitvätten så där finns skåp och bänk.
-Bytt golvet på altanen
-Oljat bryggan
-Renoverat taket till grillen
-Och sist men inte klart har vi rivit ut allt det ruttna trät i stora huset och håller på att ersätta med friska timmerstockar. Det blir en lite enklare knut än på övriga ställen men nu utan röta.
Nu har jag de sista dagarna i frihet men nästa vecka är det dags igen att grensla cykeln. Det känns som om det hade varit skönt med några fler veckor ledigt men nu är det som det är.
Jag har njutit med min kamera i den Sörmländska sommaren. När jag tar den med glömmer jag tid och rum. Det är riktig avkoppling för mig.
Det är söndag på torpet och termometern i skuggan visar närmare 30 grader. Då rör man sig långsamt. Det fläktar från åkern så jag har parkerat mig i halvskuggan i trädgårdsmöbeln med utsikt över åkrarna och sjön. Jag låtsas att jag har semester. Det är inte alls svårt och vädret ursäktar att ingenting särskilt blir gjort. Fågelkvitter och humlesurr och då och då ett kukeliku från grannens tupp är det enda som hörs. Det är vilsamt att bara sitta och vara i verkligheten. Det är väldigt långt ifrån alla människor i stan men ändå relativt tättbefolkat. Här är invånarna av ett annat slag, lite skyggare och svårare att få syn på. Mest spanar jag på de som flyger. Allt från de små, bin och humlor till de lite större som talgoxen, flugsnapparen och hackspetten. Jag har lärt mig hur det låter i luften när talgoxen är på ingång och hur det ser ut när hackspetten flyger. Jag sitter tyst och stilla för att se flugsnapparen krypa in och ut i holken och jag spanar i körsbärsträdet för att försöka få syn på de som sjunger så vackert. Att ingenting göra är att fylla dagen med små observationer och sedan emellanåt ta en tur ner till sjön för ett dopp.
Idag är det näst sista dagen på mitt sommarlov. Och sju arbetsdagar är det kvar på det arbete jag haft de senaste arton åren. Efter det kliver jag in i det okända. Än så länge känns det bara roligt och kanske lite läskigt när jag riktigt tänker efter, så jag försöker att inte göra det. Jag gissar att det kan vara både frustrerande och befriande att vara ”ny” på jobbet. Eftersom det var så länge sedan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli så jag struntar i det och tänker på annat istället. Som att min bild-databas strular igen. Fast det är inte alls skoj att tänka på det utan bara enerverande och förhoppningsvis får jag hjälp nästa vecka så jag låter även den tanken rinna av mig.
Under sommaren har jag mest varit på torpet med långsam uppkoppling via mobilen. Här hemma i stan har jag bara landat lite snabbt och sedan gett mig iväg igen. Senaste veckan har jag haft besök och efter sensommarfesten på torpet har vi turistat i Stockholm och nästan inte varit hemma alls. Så i dag har jag för första gången på en evighet landat vid mitt skrivbord på riktigt. Fast först var jag tvungen att leta fram det under högar av prylar som liksom bara hamnat där de senaste månaderna. Nu när det är någorlunda välstädat drabbas jag av samma känsla som varje år när jag kommer tillbaka till stan. Känslan av att jag måste rensa, slänga och sortera. Det är helt galet så mycket saker jag har, saker som jag verkligen inte behöver. Men konsumtionsbehovet är djupt rotat och jag kan väl inte precis skryta med att jag på allvar har försökt att bekämpa det. Ytterligare en sak att ta tag i när hösten kommer.
Men idag den näst sista dagen ska jag bara njuta.
