Jag tror inte att det är i optimeringen och maximeringen det sker. Nej det är mer i mellanrummen, i tystnaden och eftertänksamheten. Det är där som det händer något med oss människor. Om vi vågar vara där, om vi vågar lyssna. Sen är det inte så lätt att lyssna på sitt inre, för det mesta är det bara tyst eller så går tankarna runt som en tvättmaskin och hamnar alltid på samma ställe. Men då och då kan man lyckas med konststycket att ta sig ut ur tvättmaskinen och hamna på en skimrande plats där tankarna lyfter, där rösten blir ett språk, en mening, ett tilltal och där man på något sätt lär sig någonting om sig själv. Jag tror att mellanrummen är en nödvändighet, att man behöver stänga av allt brus, alla ingående kanaler och vila i pausen. För om man törs det, om man törs stanna där en stund det är då det kan ske mirakel.
