Visste du att galgkroken är en svensk uppfinning. Den konstruerades på 1920-talet av Johan Pettersson som var spiktillverkare och tråddragare i tredje generationen. Han borrade fast en böjd spik i en pinne och vips hade den första klädhängaren sett ljuset. Världens största galgtillverkare Petterssons Järnförädling finns i Hillerstorp och exporterar galgar till ca 70 länder över hela världen.
I år är det 41 år sedan vi träffades första gången. Det var en etnologikurs på universitetet som förde oss samman. Sedan dess har vi följt varandra genom livet. Vi var fyra stycken från början men den fjärde finns inte bland oss längre mer än på så vis att vi pratar om henne och minns henne när vi träffas.
Jag är så tacksam för den här vänskapen. Det är speciellt med vänner man delar så lång historia med.
Det är så mycket som hänt oss på våra livsresor. Glädje, sorg och många, många underbara historier om allt och inget så som det är i livet. I dag hade vi en härlig lunch som varade i fyra timmar, vi har ju alltid så mycket att prata om.
Jag andas in, håller andetaget och andas ut efter ryggraden. Höften smärtar och andetaget blir grunt och inte alls vilsamt. Nyss var allt rörligt och enkelt, men plötsligt hade det förändrats. Förändrats från att allt är möjligt till att det kanske kan gå.
Det finns nu en begränsning, en begränsning i tid och en begränsning i rörelserna. Jag märkte inte riktigt när det kom men en dag var det inte lika enkelt att stå på ett ben och ta på strumpan. Från att vara något jag gjort på ren rutin utan att ens notera det, blev det en rörelse som krävde koncentration och förberedelse. En tankeförmåga som jag inte ägnat den tidigare. Och till min egen förundran kändes det skamligt. Skamligt att inte längre självklart behärska en sådan enkel sak som att stå på ett ben och ta på strumpa.
Jag gör motstånd, inte passivt utan aggressivt aktivt går jag till motattack. Vägrar att sätta mig ner för att ta på strumpor och skor. Står upp och vingligt utför jag den så vardagliga handlingen men längtar i smyg efter sommar och värme då man bara kan kliva ut i världen utan strumpor och skor.
Häromdagen glömde jag min telefon när jag åkte iväg. Först var det lite jobbigt men efter ett tag kändes det mest befriande som att vara på äventyr, lite olydigt på något sätt. Jag tror att jag ska glömma min telefon lite oftare. Liksom jag funderar på att koppla bort mig från Facebook. Det blir för mycket slö-scrollande när jag egentligen skulle kunna göra något annat. Men ännu har jag inte kommit till något definitivt beslut. Jag har en app på telefonen som hjälper mig att inte fastna. Innan jag kan öppna tex facebook frågar den ”Is this important?” Det får mig att, i alla fall ibland, strunta i att öppna appen.
Både ICM-resan och resan mot att finna sig tillrätta i en pensionärstillvaro. Båda är knepiga, var och en på sitt sätt. För att göra det hela ännu lite svårare reste jag upp till Östersund. Jag mötte lite vinter och jobbade i tre intensiva dagar. Med jobb och ledighet om vartannat är det inte lätt att klura ut hur dagarna ska gestalta sig i en pensionärstillvaro. Nu sitter jag här hemma och försöker minnas vad vi egentligen gjorde de där tre dagarna i Östersund. Vad är det jag måste göra och vad jag kan göra för att jag vill. Är det tillåtet att sitta och läsa mitt på dagen bara för att man har lust?
ICM-resan är otroligt rolig men väldig svår. Den är krokigt och guppigt och precis när jag tycker att jag är något på spåret glider det undan och resultatet blir bara suddiga bilder. Men skam den som ger sig, igår tog jag kameran med in till stan och smög efter intet ont anande personer. Med lång slutartid och iskalla händer blev det i alla fall några bilder som i viss mån liknade det jag var på jakt efter.
Lata dagar på torpet. Lite pyssel i trädgården. Igår skördade jag ett gäng morötter.
Vi går långa promenader i skogen Momo och jag. Elden sprakar i vedspisen, och så blir det en hel del fotograferande. Jag har försökt bemästra ICM och så försöker jag få bra fågelbilder. Inget av det kan jag väl säga att jag lyckats med men det är skoj att försöka. En nötväcka fastnade på bild, det blev en rolig serie när han först tog fröet, sedan vände sig för att flyga iväg och då tappade det frö han tagit.
Idag var det en fantastisk solnedgång samtidigt som det blåser halv storm. Gick ut i blåsten och försökte fånga stämningen. Om du klickar på bilderna blir de större.
Nu blir det matlagning på vedspis och sedan ett försök att få klar min stickning. Med hjälp av Chat GPT tror jag att jag äntligen lyckats förstå det norska mönstret. Vi får väl se om går vägen.
Så kom den då äntligen, vintern, med snö, sol och minusgrader. Helt plötsligt ser man människor ute. Människor som ler, hälsar och nickar även till dem man inte känner. Hoppbacken är full av barn och föräldrar som åker pulka tillsammans. Det är något befriande och hoppingivande med sol. Världen ser helt annorlunda ut och istället för att skynda ihopkurade sträcker man på sig och ser sig om.
För Momo som är en finsk lapphund är det här den rätta årstiden och det rätta vädret. Vi njuter tillsammans och extra bra blir det när vi träffar på två hundar av samma sort som hon kan busa med. Plötsligt blev livet så mycket lättare och roligare. Tänk vad vädret påverkar oss både djur och människor. Och så är det tulpansäsong och det gör också sitt till.
I min temagrupp Bildspråk har vi fördjupat oss i brofotografen Lennart Olson du kan läsa mer om honom här. Efter att tittat och pratat om hans bilder är uppgiften till imorgon att ta en egen bild i hans anda. Av olika anledningar har jag inte kommit till skott. Började fundera på att bygga en egen bro här hemma av hushållspappersrullar och papper. Men idag tog jag mig iväg till Gullmarsplan och tog ett gäng bilder på broarna där. Det var ett uselt väder runt noll, snålblåst och duggregn. Men det blev en del bra bilder. Imorgon får jag höra vad de andra tycker.
