blogginlägg

I sista minuten

Jag brukar säga att jag inte är någon tävlingsmänniska. Jag påstår att jag inte bryr mig om hur det går för mig i tävlingar och att jag egentligen inte alls vill vinna. Länge trodde jag att det var så, men nu har jag blivit tvungen att erkänna det som jag förmodar att min omgivning redan känner till, att jag tycker om att vinna. Så nu när jag ligger på en tredje plats i klubbmästerskapet och det endast är en etapp kvar är det med stor vånda jag försöker välja ut de bilder som jag ska tävla med.

Jag beställde utskrift på ett antal men kände mig inte helt nöjd så jag beställde några fler. De skulle hinna komma precis i tid. Jag hade möjlighet att hämta dem nu på eftermiddagen och skulle sedan kunna välja och montera nu i kväll. Så blev det nu inte, när jag kom till butiken så fanns där inga bilder trots meddelande om att de hade kommit. De hade levererats till fel ombud men när det uppdagades var det försent att hämta dem där. Jag hoppas att jag kan hämta dem på lunchen och kanske hinna montera dem också. Hur jag nu ska klara av att välja vet jag inte riktigt. Men till kvällen måste det vara klart. Jag är trippelbokad i morgon kväll men ska försöka hinna förbi  klubbmötet för att lämna in dem. Lite irriterande är det nu när jag faktiskt hade planerat så bra. Men varför frångå en gammal vana att alltid göra detta i sista minuten. Det har ju fungerat hittills. 

Fredag

Redan fredag. Flexade ut tidigt efter en minst sagt hektisk vecka.  Tog en promenad förbi Gamla Stan. Där var fortfarande massor av turister och så jag smet in en stund i storkyrkan för att få lite tystnad. Där tog de entré men jag fick komma in utan att betala. Tände ett ljus och lyssnade på musiken en stund innan jag åter gav mig ut i folkvimlet.  

Funderar

Det händer ganska ofta att jag funderar på saker som jag tänker att jag ska skriva om här på bloggen. Men när jag väl är hemma och sätter mig ner för att sätta dem på pränt är själva tanken puts väck. Det är så förargligt för ofta är det, naturligtvis, en alldeles enastående fyndig betraktelse som slunkit ur greppet och ålat iväg utom räckhåll. De hjälper inte att i tanken vandra tillbaka och försöka hitta spår efter den. Funderingen är helt enkelt lika borta som informationen på en kraschad hårddisk. Eller så är det som med en hel del information nuförtiden, den finns där någonstans det är bara jag som tappat sökvägen och inte har rätt adress. 

Jag läste idag att några vetenskapshistoriker beskrivit hur ”den ökande kapaciteten att hantera information leder till att mer information skapas, vilket i sin tur skapar ett informationsöverflöd, som kräver nya uppfinningar för att tyglas” . Det fick mig att fundera på vad information egentligen är och vem som blir informerad.  Kan det inte snarare vara så att tillgången till information och möjligheten att snabbt sprida den gör att mängden ökar fr var och en av oss men kanske inte på det stora hela. 
Jag tänker att det är som med materia. Det kommer inte till någon i universum utan den bara ombildas till något annat, mängden är konstant. En tanke som alltid har haft en tröstande effekt på mig. Man försvinner inte från jordens yta utan man bara omvandlas till något annat. En solros kanske eller lite bördig jord där det kan växa spetskål.  Möjligheterna känns oändliga. Undrar just om man får tillfälle att välja. 

Mono Monday

Idag var temat ”Favoritminne”. Jag har tre minnen som kommer högt upp på min lista och det är födelsen av mina tre barn.  Det är otroligt att den yngsta redan fyllt 21. Här är en bild på de kläder som barnen hade på sig när vi lämnade BB. Den med Kalle Anka figurer på var det storasyskonen som valt ut. 

Förövrigt är det spännande det här med minne. Ett som är helt klart är att minnet inte alls är att lita på men i fallet med mina barns födelse är jag helt säker på att det är sant. 

Kompost

Satt och tittade på Instagram idag och slogs av alla vackra bilder och vänliga ord. Är det verkligen så som vardagen ser ut hos er andra? Jag är inget undantag i detta fall utan publicerar också sådant som jag tycker ser fint eller roligt ut och duckar för det där allvarliga och svåra. Men nu kände jag en längtan efter gräl, tårar och arga barn med rinnande näsor. Sedan fick jag en sådan lust att publicera bilder på sopor och skräp som en motvikt till allt det där fina. Det blev en bild rätt ner i kompostpåsen som på inget sätt motsvara det som jag egentligen var ute efter. Lite deppigt att till och med kompost kan vara vackert men man kan inte få allt här i världen. 

 

Att ge plats

Varje sommar när jag kommer hem från torpet slås jag av känslan att jag har för många saker här hemma. Jag har funderat en del över vad alla prylar vi tror oss behöva gör med oss. Ofta tror jag att våra saker tar mer energi än de ger. Att röja och göra sig av med saker är att göra plats och rymd både fysiskt och i tanken. Det är att skapa ett utrymme att andas i precis så som man gör i yogan.

Under en ganska lång tid har jag tänkt städa i garderoberna i sovrummet. Ta ut allt och sedan bara stoppa tillbaka det som jag använder. Det har känts som om mina knökfulla garderober suger i sig av min energi på något mystiskt sätt.

Igår grep jag mig äntligen an projekt garderobsstädning. Det är inte klokt så mycket kläder som rymdes i garderoberna. Sådant jag aldrig använder och sådant som jag glömt att jag har trängdes med favoriterna i en salig röra. Jag riktigt skämdes när jag såg hur högen med alla kläder växte på sängen. Hur är det möjligt att allt det här hittat vägen in i mina garderober. Jag insåg att det skulle ta åtskilliga veckor innan jag hade använt alla de plagg som låg där i högen. Där fanns kläder jag tycker om men aldrig tar på mig, det är något med den som inte riktigt känns bra. Där fanns kläder som krympt i garderoben och inte längre passar, men jag har vägrat erkänna det. Där fanns kläder jag aldrig gillat men betalat dyrt för och därför har svårt att göra mig av med. Det fanns kort sagt en förfärlig mängd med kläder.

Nu finns där fortfarande många kläder i mina garderober men jag har koll på dem alla. Jag har rensat ut det jag aldrig använder, de som känns fel och det som är för litet. Jag har ordnat och sorterat och kan nog säga att det aldrig varit så prydligt i garderoberna som nu. Och det känns som om jag har skapat lite mer rymd här hemma, gjort plats för andetaget helt enkelt.

Kreativitet

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.