blogginlägg

Fredag

Dagen då sonen fyller 30 och vi äntligen beställt de nya sofforna. Jag har nästan byggt färdigt mitt julklappspussel och laddat upp dagens bild på Blipfoto. Känns som en galet effektiv dag. Julstickandet blev det inte mycket av. jag har repat upp det jag gjort. Vanten blev på tok för stor eftersom jag var för slö för att kolla stickfastigheten. Nåja både garn och stickor finns ju kvar. det är bara att göra om och göra rätt. Kanske blir det ett par midsommarvantar.

Soffor

För snart 35 år sedan investerade vi i två Chesterfieldsoffor. På tok för stora för vår lägenhet och sanslöst dyra men vi tyckte verkligen om dem. Och har så gjort mer eller mindre ända sedan dess. Eller om sanningen ska fram, maken lite mer och jag lite mindre. Att vi tycker lite olika beror till stor del på att vi sitter så olika skönt i dem. Eftersom mannen i familjen är begåvad med ovanligt långa ben och jag inte är det utan tvärt om har ben som är lite mer taxlika kan du förstå att det är lite knepigt det här.

Nu är dynorna i sofforna helt utslitna och en rundringning visar att det kostar lika mycket om inte mer att laga dem som att köpa en ny soffa. Så nu i mellandagarna har vi roat oss med att prova soffor. Det är häpnadsväckande så många obekväma soffor där finns. Det rådande modet på soff-fronten verkar vara djupa soffor som man ska krypa upp i. Att jag kryper upp i soffan när jag tittar på tv eller läser en bok känns helt ok. Men jag har svårt att se mig och mina vänner kravla oss in i soffan när vi ska inta vårt kaffe efter en god middag. Det är bara med en rejäl hög kuddar bakom ryggen man kan sitta någorlunda normalt.

Jag vill ha en soffa som man kan sitta bekvämt i utan att behöva extra kuddar bakom ryggen. Vi har faktiskt hittat några alternativ men då kommer nästa problem. Det är det här med valfrihet, det finns alldeles för många olika saker att ta ställning till. Vi trodde vi var klara när vi valt att vi vill ha en hörnsoffa och att den inte ska vara för djup. Men det var det enklaste. Nu ska vi välja vilken typ av ben den ska ha, raka, sneda, trä metall jag det finns en hel del här att ta ställning till. Och sedan var det armstöden. Ska de vara raka och smala eller kanske svängda och lite fylligare eller något mitt emellan? På några soffor kan man också välja hårdhet i sitsen och i ryggdynorna. Och så är det det här med klädsel vilket tyg och vilken färg. man blir helt snurrig i huvudet. Tur att vi inte byter soffor så ofta. Vi räknar kallt med att de här sofforna blir de sista vi kommer att köpa.

December

Tiden gick, för det gör den ju oavsett vad vi har för oss vi människor. Almanackan visade plötsligt december som den gör, varje år vid den här tiden. Och för varje år blir jag mer och mer överraskad, hur kan det redan vara december? Men dag läggs till dag och vi trasslar på med alla de där vanliga sakerna, de där inte så märkvärdiga sakerna som tillsammans utgör livets väv. Som vanligt känner jag mig lite yrvaken när jag ställs inför faktum.

Bloggen har blivit som en lite vanvårdad igenvuxen trädgård eller ändå hellre en ofruksam jordplätt där ingenting grott på länge. Jag skulle kunna lova bot och bättring. Men det är så många löften man ger som man sedan inte kan hålla. Värst är det när man försöker lura sig själv. Jag lovar ingenting men just idag har jag många kreativa tankar om hur man skulle kunna få jordplätten att blomstra och ogräset att bli precis så vackert som ogräs kan vara. Lite vilt, lite otuktat, kaxigt och vackert underbart. Måste skynda mig att sätta spaden i jorden innan jag hittar på något annat. Tack govänner för att ni har ett sådant tålamod med mig och plommenad.

After Work

Idag blev det en tur till Fotografiska efter jobbet. Där är det ca en gång i månaden ”Fotoklubb” som leds av fotograf Göran Segeholm. Temat för dagen var ”Innocent Bystander- Rätten till våra ansikten”. Vad får man och vad får man inte fotografera. Och bör man ha en inre etisk kompass som gatufotograf. Intressant och mysig kväll. Häng med trevliga fotoklubbskompisar. En kväll som dessutom slutade föredömligt tidigt för oss gamlingar som ännu inte är pensionärer.

Höst

Nu har jag njutit av hösten några dagar på torpet. Tog ledigt och for iväg redan onsdagkväll. Riktig höst har det varit. Vi har haft sol, dimma och blötfuktigt väder, omväxlande kan man säga.
Äntligen fick vi eldat de tre stora högarna med allt ris. Så nu har vi utsikt över sjön igen. Jag har planterat vitlök och gjort iordning trädgårdslanden iför nästa odlingssäsong. Tre nya fågelholkar är uppsatta och de två gamla är städade. Stillsamt och tyst har det varit förutom i fredags när vi fick besök av min syster med man och en av sönerna. Svågern sågade brädor av körsbärsträdet vi lät fälla tidigare i år det förde en del oväsen. Skönt att han kunde ta rätt på det som annars hade bara hade blivit ved. Det har varit en långsam men nyttig ledighet. Man kan säga att det börjar bli ordning på torpet.

Att vara den man är

Inom sig bär man alla de åldrar man varit, det är i alla fall min övertygelse. Det kruxiga är bara att de man möter inte kan se det. Ibland skulle jag önska att några av mina tidigare åldrar var lite mer synliga, inte bara för mig utan även för andra. För det händer att vi har olika syn på det som är jag. När vi har det skulle det kanske kunna avhjälpas om betraktaren hade tillgång till fler aspekter av mig än dem jag för tillfället visar upp. Samtidigt händer det att jag helt medvetet gömmer undan något lager av mig och bara ståtar med de färggladaste, stoltaste mest övertygande. För det är klart att i lönesamtalet vill man inte framstå som ängslig och inkompetent även om det är så man ibland känner sig.

När jag började på arbetsterapeututbildningen kände jag ingen i min klass och jag minns hur befriande jag tyckte att det var att kunna ”uppfinna” sig själv. Att vara den jag ville vara utan att det fanns någon som kunde ha åsikter om att jag egentligen var någon annan. För även om man bär med sig alla år så kan man ibland hamna i att läge där omgivningens förväntningar gör en till någon annan än den man känner att man är. Ju äldre jag blir desto lättare känner jag att det är att vara i mig själv. Det är ju inte så farligt att inte vara helt rätt i alla lägen.

Ljus

Ljus var temat för bildspråksgruppens oktobermöte. Vi hade alla fotograferat två bilder på temat som vi nu ägnade kvällen åt att analysera och diskutera. Det är spännande hur olika man kan se på en bild och hur man kan hjälpa varandra att få syn på sådant man inte la märke till när man satt ensam på sin kammare och tittade. De flesta bilder växer när man ägnar dem lite omtanke i form av en ärlig och uppriktig analys. Det blev en lärorik kväll med både allvar och skratt.

Klicka på bilderna så blir de större.

Luft

Jag andas in och andas ut. Luften är runt omkring mig. Utan luft, utan andning skulle jag inte vara vid liv. Jag tänker på luften, luften som ständigt färdas vidare. Luften som bara är på tillfälligt besök här hos mig. Jag andas in och ut den och sedan färdas den vidare. Kanske att den hamnar någonstans på andra sidan jorden. Kanske att någon där andas in och andas ut den luft som jag tidigare andats in och ut. Tanken på det känns förenande, att vi har det gemensamt att vi delar samma luft jag och andra här på vår jord. Det känns bra på något sätt, den tanken.