blogginlägg

Dag två

Äventyret fortsatte med nya insikter och avsikter som kanske inte alltid blev precis så som man tänkt från början. Ny kamera med inbyggd slutare såg dagens ljus och många blev turerna in i mörkrummet. Nu ska jag landa och försöka förstå vad det var vi gjorde, egentligen. Jag ska också försöka lära känna mina två kameror lite bättre. Och så jag ska spana efter den optimala plåtburken att bygga om till kamera nr tre jag har en bestämd idé om hur den ska se ut. 

Min nya ”Penn” kamera

Bilder tagna med Pennkameran


Bilden tagen med den blå kameran

Glad Påsk

Ovanligt många djur såg vi idag på vår långpromenad. Först var det ett antal hjortar som oroligt spanade på oss och sedan försvann upp i skogen. Jag hade fel kamera för att fota på så lång håll men tog i alla fall en bild. Sedan passerade vi ett passande påskmotiv. Ståtlig tupp med ett gäng hönor som spatserade fritt omkring. Lite senare fick vi syn på ett gäng råddjur som betade nedanför Övre Lundby men där blev det ingen bild. Deras vita rumpor försvann innan vi ens kom i närheten.
Nu njuter vi i stillhet och brasans sprak en vilsam och trivsam påsk. Jag önskar dig också en riktigt Glad Påsk.

Om man klickar på hjortbilden blir den större men usel. Bilden på tuppen däremot gör sig bra i större variant. 

 

Vi var fyra

Vi var fyra stycken som lärde känna varandra när vi läste etnologi på Stockholms universitet för mer än 30 år sedan.  Under alla år har vi haft kontakt och träffats på Blå Porten under pilträden för långa slingrande samtal om livet, döden och allt däremellan. 

I januari fick vi veta att en av oss var mycket sjuk, hon ville inte att vi skulle komma förbi henne. Sedan försvann hon utan att lämna några spår, men väldigt många frågor. Vi letade och sökte på alla möjliga sätt men hon var borta. Det var som om hon aldrig funnits. Till sist, när vi ringde folkbokföringen fick vi beskedet att hon dött kort efter att hon meddelat oss att hon var sjuk. 
Alla frågor vi hade om hur och var verkade få stå obesvarade vilket gjorde det svårt för oss att ta farväl på riktigt. Vi bara ältade allt varje gång vi sågs. Vi kunde inte komma på hur vi skulle komma vidare och få svar på allt det som vi undrade. Vi visste att hon hade en bror men inte vad han hette eller var han bodde. Men så hittade jag en person som skulle kunna vara brodern. På vinst och förlust skrev vi ett brev, sedan väntade och väntade vi. Tänkte att vi får nog aldrig veta. Men så igår kom ett mail från brodern där han svarade på allt det vi undrade över. Så nu vet vi och nu vet vi också hur vi ska ta farväl tillsammans.
Det är märkligt hur man kan känna någon väl på ett sätt men ändå på ett annat sätt inte veta så mycket om den människan. Man skulle kunna säga att hon var en väldigt privat person på många sätt. 
Vi var fyra men nu är vi tre som träffas och fortsätter våra samtal om livet och döden och allt det där som ryms däremellan. 

Det är så skört, livet.

Köket kl 06:30

Det är lite lättare att komma upp på morgonen när man möts av ljuset och solen. Men det var ishavsvindar som blåste ute och termometern visade på nästan 10 minusgrader så det gällde att vara ordentligt klädd. Speciellt som dagen bjöd på en hel del utevistelse vilket inte är så vanligt för min del. Ibland var det snöyra och ibland klart solsken. En ombytlig dag på många sätt där jag och min kollega under dagen har rört oss från en söderkommun till en annan. 


Mode?

Det har visserligen varit en eller två plusgrader idag men jag jag förstår ändå inte hur man kan gå i små ankelsockor och låga skor utan att frysa om fötterna. Jag tror mig förstå att det är helt ute med vinterskor. Men hu för att klafsa omkring så här i den blöta snösörja som just nu täcker våra trottoarer. Jag tar risken att vara helt ute och håller mig till vinterkängorna ett tag till.

Lite vårkänsla

Så har mer än halva februari gått och för varje dag blir det ljusare och ljusare. Ändå är det nu vi är som allra tröttast. Vintern kostar på eller är det kanske mörkret som är det svåraste. Det känns som om det varit ovanligt solfattigt här i Stockholm den här vintern, att det har varit många dagar när solen liksom aldrig gick upp. Gråa, slaskiga och mörka dagar då jag saknat snön.  
Men nu gäller det att tanka ljus för att hålla ångan uppe tills våren kommer. Idag sken solen och snön som föll igår smälte och rann ner för taken. Talgoxarna gnisslar i träden, snödropparna tittar upp i rabatten utanför porten och livet känns plötsligt lite lättare att leva.

 

Glapp

Det är i glappet mellan det man är trygg med och det okända som de är så arbetsamt att befinna sig. Att sväva i den obekväma ovissheten är påfrestande men det där som det kan finnas möjlighet att utmana och att växa. Det gäller att stå ut, att uthärda. Av olika anledningar har jag blivit påmind om hur det var för mig för länge sedan. Det var så mycket som inte var tydligt, inte färdigt och väldigt smärtsamt. Alla andra verkade veta, ha en riktning och ett tydligt mål. För mig var det bara att överleva, att hålla för näsan och hoppa. På något sätt gick det även om vägen var långt ifrån spikrak.

Jag har alltid haft en känsla av att vara steget efter. Inte så mogen, inte så välformulerad, inte så cool som de andra, vilka de nu var. Nu efter att ha levt i snart 60 år kan jag bara se att det blivit lättare med åren. Man behöver inte vara så mogen och välformulerad och det där coola kan man absolut klara sig utan. Man kan komma lite efter det gör ingenting. Och jag är inte längre rädd för att ta plats, att våga. Ibland hoppar jag till och med utan att hålla för näsan och det går bra det också. Det är bara så tråkigt att det ska behöva ta nästan ett helt liv att komma fram till det. Jag önskar att jag kunde dela med mig till de som behöver veta men det är som med erfarenheter en kunskap man erövrar när det nästan är försent. Det verkar som om man måste komma på det själv. 

Turist

Att vara turist i sin egen stad är något som vi alltför sällan ägnar oss åt.  Man kan undra varför det är så för när vi väl kommer till skott är det både roligt och lärorikt.  I lördags var en sådan dag när vi kom oss för att blanda oss med de övriga turisterna i Gamla Stan. Kungliga slottet var målet och en visning av representationsvåningarna stod på programmet.  Tyvärr var vissa av dem stängda inför veckans Isländska stadsbesök men vi fick trots det se och lära oss en hel del. De svenska turisterna på slottet var lätträknade och vi var de enda på visningen som utfördes av en utmärkt och pratglad guide som tog god tid på sig genom de rum som stod öppna för visning. 

Efteråt var det hög tid för lunch. Vi fortsatte på kulturtemat och begav oss till den Gyllene Freden en av Stockholms äldsta krogar. Där avnjöt vi en god lunch för att sedan mätta och nöjda återvända till Enskede.

Här är en bild speciell till dig Znogge, den finns fortfarande kvar på samma plats.