blogginlägg

Kreativitet

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.

 

Avstånd

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.  

Datum och födelsedag

Jag vet inte om jag berättat tidigare, om hur usel jag är på att komma ihåg datum.  Födelsedagar, bröllopsdagar, examensdagar och andra viktiga dagar fäster inte riktigt i minnet. Om jag inte skrivit upp dem i kalendern så finns de inte. Ett resultat av detta (jag hade inte skrivit upp det) är att jag har missat Plommenadens födelsedag.  En viktig milstolpe i bloggens historia som bara spårlöst smög förbi. Inga trummor och trumpeter, faktiskt inte ett endaste tomtebloss, utan bara tystnad. Så vad gör man efter en sådan fadäs?  Jo berättar Plommenadens historia och ber så hemskt mycket om ursäkt. 

Plommenad föddes som en blogg den 24 maj 2007 som en följd av att min sommargranne Anki berättat om sin blogg och jag hade börjat gå in där och kommentera. Efter ett tag tyckte hon jag skulle starta en egen blogg. Lite trevande utan att egentligen ha vare sig mål eller mening med den började jag skriva.

Några av mina bloggvänner har varit med nästan ända från starten.  Anne-Marie och Paula var några av de första att kommentera och Znogge var också en av de tidiga. Tidigt fick jag också kontakt med Ilva Beretta som tar så fantastiska bilder. Hon inspirerade mig till att försöka illustrera texterna med egna fotografier. Inte kunde jag ana då vilken fantastisk resa det skulle ta mig på. Av Inger, som då bodde i Brasilien, fick jag tipset om distanskurserna på Jönköpings högskola: Photoshop och Fotografi Visuell kommunikation. Efter att jag gått dem ville jag ha fotokompisar inte bara på datorn utan också i verkliga livet så 2011 gick jag med i Enskede Fotoklubb. Här har jag kunnat fortsätt att utveckla mitt fotograferande och fått många nya vänner.

Det är roligt att gå tillbaka och titta på de bilder jag tog då i starten. Då kan jag se att jag har utvecklats en hel del på tio år. Och resan fortsätter i och med att jag hela tiden lär mig mer och får nya inspirerande vänner både i verkliga livet och i bloggvärlden. Och många av de gamla vännerna som slutat blogga har jag fortfarande kontakt med via FB eller Instagram

I december 2014 gick Plommenad över från att varit en ren blogg till att vara en hemsida med plats för lite olika saker. Jag hoppas att den kommer att leva mist tio år till och då ska jag verkligen försöka att komma ihåg födelsedagen. 

Fåglar

Jag skriver hela tiden att jag inte bryr mig så mycket om fåglar ändå är det inte helt ovanligt med en eller annan fågelbild här på hemsidan. Jag tror att jag långsamt (mycket långsamt) kanske håller på att bli, om inte fågelskådare så i alla fall en som ibland tittar på fåglar. Så här är några iakttagelser från denna något motsträviga och okunniga ornitolog. Sädesärlan har återvänt till torpet men flyttat från sitt vanliga ställe bredvid skorstenen och huserar nu under en trasig tegelpanna högt uppe på härbretaket. Gissar att det är bättre utsikt däruppe. Vi tänker vänta med att byta ut den trasiga tegelpannan tills familjen flyttat ut. Vad gör man inte för sina hyresgäster. Den grå flugsnapparen som jag hade så stor behållning av att följa förra sommaren har vi inte alls sett till i år. Kanske tyckte den att vi var för närgångna och har bytt till ett mer ostöst boende. För det är klart att om man flyttar i på uteplatsen så riskerar man att de kan bli lite stojigt emellanåt och det var inte alltid vi brydde oss om föräldrarnas hojtande.

I går satt jag en stund nere vid bryggan och såg hur måsarna lekte i vinden. Det var två olika sorters måsar vilket jag nog inte uppmärksammat om jag inte varit så fokuserad på dem. Jag tränade på panorering dvs att följa med med kameran så att bakgrunden blir suddig och motivet skarp. Det är svårt och blev inte lättare av att de var tämligen oberäkneliga och bytte riktning hela tiden, fort gick det också. Men tar man ca en miljon bilder (inte riktigt men nästan) så ökar chansen att i alla fall någon ska bli ok. Så här kommer två fågelbilder. Jag tror att det är en skrattmås och en fiskmås men vet du bättre får du gärna tala om det. För som sagt mitt kunnande är tämligen begränsat på detta område.

 

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Mitt i morgonrusningen

När jag tidigt på morgonen kliver på tunnelbanan lite söder om söder, sitter han där och knackar koncentrerat på tangenterna. Datorn lyser och han är helt uppslukad av sitt arbete. Vid Slussen går många människor av och andra kliver på. Han arbetar vidare tillsynes ostörd mitt i morgonrusningen. Vi passerar Rådmansgatan och det är lite glesare i vagnen. När tunnelbanetåget stannar vid Odenplan och jag stiger av arbetar han fortfarande utan att se upp, han har inte tittat upp en enda gång sedan jag klev på för tio stationer sedan. Jag får en känsla av att han har tunnelbanan som sin arbetsplats. Att han hela dagarna reser från Hagsätra till Vällingby fram och tillbaka helt försjunken i sitt arbete och helt omedveten om sin omgivning. Jag undrar så vad det är han skriver. 

Under ytan

Det är svårt att ha koll på allt som döljer sig under markytan. Oftast har det verkligen ingen betydelse att man inte vet men ibland kan det göra skillnad. Förra helgen slet vi med att såga ner ett helt gäng med vildvuxna vresrosor för att göra plats åt det som förhoppningsvis ska bli en syrenhäck. Men eftersom rötterna blev kvar kommer det inte att dröja länge förrän rosorna vuxit upp igen. Jag vet att det är ett hästjobb att gräva upp dem för hand så igår bad jag grannen komma med sin grävskopa. Ett snabbt jobb att vända upp alla rötter så skulle jag sedan släpa ner dem till eldningshögen. Finns det något under här som jag behöver ta hänsyn till undrade han innan han började gräva. Nej inte alls svarade vi, intet ont anande. Så började han gräva och redan efter första taget var vår telefonledning kapad i två delar. Idiotiskt att ha den där i åkerkanten och ännu mer idiotiskt att den låg på bara ca 1 dm djup. Nåväl han grävde vidare väldigt väldigt försiktigt. Och tänk vilken tillgång det är att ha en trevlig och händig granne som inte bara har grävmaskin utan också kan fixa telefonledningen,  så nu fungerar telefonen igen. Och vresrosorna de ligger nu på eldningshögen. Och jag ska försöka forska i vad mer som döljer sig under ytan hos oss på landet.

Nyponros

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.