I påskhelgen fick jag hjälp av äldsta dottern att fabriksåterställa min dator. Och hör och häpna nu fungerar det att ladda upp bilder. Det går som en dans eller så som det bör gå men som det inte gjort på väldigt länge. Nu ska jag bara hitta tillbaka till skrivet och funderandet men det ska nog ordna sig. Och under tiden bara njuter jag av att allt fungerar.
Trots att den inte går att ta på lägger sig morgonens dimma som en våt filt över kläderna. De små dropparna känns och glasögonen immar igen vid varje rödljus. Märklig känsla att sedan efter bara någon timme titta ut genom fönstret på jobbet och konstatera att det är en sagolikt vacker höstdag med strålande sol. Det är som en påminnelse om att inget tillstånd varar för evigt.
Idag cyklade jag till jobbet utan hjälm. Upptäckte det först när jag var på väg hem från jobbet. Då kunde inte komma på om jag hade haft hjälmen på morgonen eller om jag helt glömt den hemma. Det visade sig att jag inte hade tagit med den hemifrån. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kunde cykla så länge utan att märka något.
Häromdagen hände det som Bodil Jönsson skriver om i sin bok Tio tankar om tid, jag tappade alla mina bollar. Man kan jonglera med ganska många bollar men det finns en gräns, när den överskrids tappar man samtliga. Så de närmaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att plocka upp bollarna en och en och försöka bringa någon form av ordning i det kaos som uppstår när man glömt allt man sysslat med och måste ta ett nytt avstamp i verkligheten. Inte vet jag om det hjälper att flytta runt pappren på skrivbordet och stoppa in ett och annat på sin rätta plats men det känns bättre och ser lite renare ut.
Jag vet inte om det är för att all energi går åt till att förhålla sig till den verklighet vi hamnat i som jag är så trött. Att det är därför jag inte använder all tid till sådant som jag vet att jag gillar. Träffa vänner på distans, skriva i bloggen, tänka, läsa, fotografera osv. Istället blir det mest att försöka hålla stånd mot oordningen med varierad framgång.
Men det finns ljusglimtar. Sparrisen växer både i landet och på min fönsterbräda. Jag har några uppdrag på jobbet som verkligen är stimulerande och utvecklande. Och att cykla i ca en timme om dagen gör gott för kropp och själ. Om nu bara de där andra cyklisterna kunde hålla sig hemma.
Här växer det ogräs tänkte jag när jag öppnade sidan och det var 8 uppdateringar som väntade. Men kanske är det så att här inte växer alls. Tiden är ur led och så även jag.
Jag tar min dagliga bild och laddar upp på Blipfoto men så mycket med blir det inte. Men då är jag inte helt rättvis mot mig själv. Så vad är det då jag gör? Jo jag cyklar till och från jobbet och det tar sin tid, drygt en timme om dagen i ren investering. Ger förhoppningsvis både kondition och välmående. Jag petar ner en väldigt massa frön i krukor, de flesta haft vänligheten att sticka upp så de har jag skolat om i större krukor. Bland annat sparrisar som jag inte ens vet var jag ska sätta när de väl vuxit sig så stora att det kan bli aktuellt att plantera ut dem. Jag har nästan stickat klart en tröja. Ett av mina många stickprojekt. Läst en del har jag också gjort och talat i telefon med de man inte får träffa.
Sedan blir det ett och annat distansmöte inte bara på jobbet utan även på fritiden. Körövning via datorn är en rolig sysselsättning där den sociala biten kanske är den som är mest givande. Bildspråksgrupp med bilddiskussion visade sig vara nästan bättre på distans än när vi ses på riktigt. Klubbmöte i fotoklubben fungerade också att ha digitalt även om det är mycket roligare att ses på riktigt.
Ja så tuffar livet på inte alls som vanligt men ända i någon sorts vardag.
Jag kanske ska gödselvattna lite här så att det kommer igång att gro lite här inne inne också och inte bara på min fönsterbräda.
Det är som om hela jag sattes å sparlåga. Trots att det är många saker som har pausat och att det egentligen finns en hel mängd tid över är det som om all energi och ork försvann. Vi pusslar och trixar på jobbet för att våra patienter ska få så bra men säkra insatser som möjligt. Det är svårt. Vi balanserar mellan en massa olika variabler där kravet sekretess gör att vi inte alltid lyckas gå i mål fast tekniken finns. Det är frustrerande och tröttande. Vi håller distans och cyklar istället för att åka kommunalt. Vi tvättar och spritar och jobbar hemifrån när så är möjligt. Det är ett helt nytt landskap som växer fram. Distansmöten i Skype eller Teams. Telefonrådgivning och helt nya utmaningar när det gäller journal och det som hör därtill. Det som tidigare var undantag är nu regel och tvärt om. Och hela tiden känner vi efter hur vi mår vi sväljer och tar tempen. Plötsligt kom där upp en ny skylt vid en av hissarna Endast för Coronafall, jag tar trappan. Men på min väg till jobbet ser jag små tuvor av vitsippor och en hägg som börjar skifta i grönt. Jag hör inte bara bilar (för det är många färre av dem i dessa dagar när alla jobbar hemma) utan också småfåglar som sjunger i buskarna som jag cyklar förbi. Det kommer en vår, det kommer en sommar och mitt i allt måste jag stanna cykeln och bara njuta av våren.
Klicka på bilderna så blir de större.
Jag tycker bättre om träd när de står än när de blåst ner. Den här gången får vi visserligen hjälp att röja upp efter stormens härjningar men jag hade hellre sett att träden stod kvar. Men eftersom de inte står så stadigt och det hela tiden finns en risk att de blåser ner på huset kommer vi att ta ner alla stora höga tallar och granar som står nära. Det kommer att bli tomt men jag antar att man vänjer sig. Vi får plantera något fint snabbväxande som inte blir så högt, som ersättning. Förslag på vad mottages tacksamt.
Dagen då sonen fyller 30 och vi äntligen beställt de nya sofforna. Jag har nästan byggt färdigt mitt julklappspussel och laddat upp dagens bild på Blipfoto. Känns som en galet effektiv dag. Julstickandet blev det inte mycket av. jag har repat upp det jag gjort. Vanten blev på tok för stor eftersom jag var för slö för att kolla stickfastigheten. Nåja både garn och stickor finns ju kvar. det är bara att göra om och göra rätt. Kanske blir det ett par midsommarvantar.
För snart 35 år sedan investerade vi i två Chesterfieldsoffor. På tok för stora för vår lägenhet och sanslöst dyra men vi tyckte verkligen om dem. Och har så gjort mer eller mindre ända sedan dess. Eller om sanningen ska fram, maken lite mer och jag lite mindre. Att vi tycker lite olika beror till stor del på att vi sitter så olika skönt i dem. Eftersom mannen i familjen är begåvad med ovanligt långa ben och jag inte är det utan tvärt om har ben som är lite mer taxlika kan du förstå att det är lite knepigt det här.
Nu är dynorna i sofforna helt utslitna och en rundringning visar att det kostar lika mycket om inte mer att laga dem som att köpa en ny soffa. Så nu i mellandagarna har vi roat oss med att prova soffor. Det är häpnadsväckande så många obekväma soffor där finns. Det rådande modet på soff-fronten verkar vara djupa soffor som man ska krypa upp i. Att jag kryper upp i soffan när jag tittar på tv eller läser en bok känns helt ok. Men jag har svårt att se mig och mina vänner kravla oss in i soffan när vi ska inta vårt kaffe efter en god middag. Det är bara med en rejäl hög kuddar bakom ryggen man kan sitta någorlunda normalt.
Jag vill ha en soffa som man kan sitta bekvämt i utan att behöva extra kuddar bakom ryggen. Vi har faktiskt hittat några alternativ men då kommer nästa problem. Det är det här med valfrihet, det finns alldeles för många olika saker att ta ställning till. Vi trodde vi var klara när vi valt att vi vill ha en hörnsoffa och att den inte ska vara för djup. Men det var det enklaste. Nu ska vi välja vilken typ av ben den ska ha, raka, sneda, trä metall jag det finns en hel del här att ta ställning till. Och sedan var det armstöden. Ska de vara raka och smala eller kanske svängda och lite fylligare eller något mitt emellan? På några soffor kan man också välja hårdhet i sitsen och i ryggdynorna. Och så är det det här med klädsel vilket tyg och vilken färg. man blir helt snurrig i huvudet. Tur att vi inte byter soffor så ofta. Vi räknar kallt med att de här sofforna blir de sista vi kommer att köpa.
Tiden gick, för det gör den ju oavsett vad vi har för oss vi människor. Almanackan visade plötsligt december som den gör, varje år vid den här tiden. Och för varje år blir jag mer och mer överraskad, hur kan det redan vara december? Men dag läggs till dag och vi trasslar på med alla de där vanliga sakerna, de där inte så märkvärdiga sakerna som tillsammans utgör livets väv. Som vanligt känner jag mig lite yrvaken när jag ställs inför faktum.
Bloggen har blivit som en lite vanvårdad igenvuxen trädgård eller ändå hellre en ofruksam jordplätt där ingenting grott på länge. Jag skulle kunna lova bot och bättring. Men det är så många löften man ger som man sedan inte kan hålla. Värst är det när man försöker lura sig själv. Jag lovar ingenting men just idag har jag många kreativa tankar om hur man skulle kunna få jordplätten att blomstra och ogräset att bli precis så vackert som ogräs kan vara. Lite vilt, lite otuktat, kaxigt och vackert underbart. Måste skynda mig att sätta spaden i jorden innan jag hittar på något annat. Tack govänner för att ni har ett sådant tålamod med mig och plommenad.
