Blogg

Sista delen av vår semesterresa

Efter katedralen i Winchester önskade kära maken åka till Ightam Mote. Det går väl bra säger jag, vi har ingen tid att passa men vad är det för ställe. Nått hus säger han och blir mäkta irriterad över köerna på M25 mot London. Jag lite förvånad att han har så bråttom men det visar sig ha en förklaring.
På parkeringen möts vi av vännen Nilla och i parken sitter Martin med picknickkorg och champagne. En sådan underbar överraskning.

Ightam Mote är ett fantastiskt välbevarat hus där de äldsta delarna är från 1340 – 1360.  Läs mer om det här om du är intresserad.

Efter det besöket for vi vidare till Ashdown Park och traditionellt Afternoon tea.  Mätta och belåtna landade vi så småningom i Rye hemma hos våra vänner

Nästa dag var det Dover som stod på programmet.
Vi gick en promenad längs klipporna. När dimman lättade kunde vi se en skymt av Frankrikes kust.

Sedan var det dags för ett besök i Dover Castle ”Nyckeln till England”. Anledningen till att det kallats så är den stora betydelse för försvaret den haft genom historien.
Som besökare kan du utforska den medeltida borgen och några av de underjordiska tunnlarna. Borgen har återställts till sitt ursprungliga skick och inne i den har man byggt upp olika miljöer för att åskådliggöra hur det skulle kunna ha varit att leva och bo där.

Vi avslutade med att besöka Western Heights en mycket speciell plats som byggts för att försvara hamnen i Dover. Armén lämnade den så sent som 1961. Det är tre fort med djupa diken runt om.  Hur man än rör sig när man går i dikena känner man sig iakttagen.  Det kändes som om man var inne i ett dataspel. Häftigt och kusligt på en och samma gång.

Dagen avslutades med Fisch & Chips på stranden i Rye.

Vår sista dag tog vi ångtåget från Tenterden Town till Bodiam. Det är alltid trevligt att åka tåg men den här dagen var det väl varmt för att göra någonting egentligen. 

Väl framme gjorde vi trots värmen ett besök på Bodiam Castle. En fin liten borg som vi besökt tidigare. Jag tror nästan att glassen var höjdpunkten på det besöket.

På kvällen blev det middag från våra vänners restaurang. Eftersom vi på grund av värmen satt i trädgården och inte inne i restaurangen kände vi oss verkligen som VIP-gäster. 

Dagen därpå återvände vi till Sverige. Fyllda av intryck och upplevelser efter alla fantastiska dagar var det skönt att landa på torpet och i lugn och ro försöka smälta allt vi varit med om.

Dartmoor och Winchester

Dagen efter hamnade vi på Dartmoor. Heden som kanske är mest känd som hemvist för Baskevilles hund och de fångar som flytt från Dartmoors fängelse och irrar runt på heden i dimman. Vi såg varken hund eller fångar men däremot några av de halvvilda hästar som finns på heden. Dimmigt var det inte heller utan solen sken från en klarblå himmel. Vi parkerade bilen i byn Two Bridges som ligger mitt i Dartmoors nationalpark. Nu var jag så pass frisk att det blev en liten vandring på heden i det strålande solskenet. Innan vi kommer ut på heden passerar vi en fin stenhällsbro (clapper bridge). Bron har funnits där ända sedan medeltiden, den tid då man tog sig fram till fots eller häst.Efter promenaden och en välförtjänt öl på puben åkte vi vidare till Winchester.

I Winchester blev visade runt av Miranda.  Ännu en av alla de trevliga bliparna som finns runt om i världen. 
(För dig som inte vet kan jag berätta att Blip är en social nätverkstjänst som tillåter sina medlemmar att dela bilder och berätta sina historier en dag i taget. Blipfoto har medlemmar från mer 170 länder. Tjänsten är medlemsägd och drivs helt ideellt.)

Morgonen efter tittade vi ordentligt på Katedralen som är en av Englands största. Jane Austen är en av de som är begravda här och som gör att många turister letar sig hit.
När man tittar på Katedralen utifrån kan man tydligt se att en del av den ser ut att sjunka. Och så var det verkligen i början av 1900talet. Men dykaren William Walker förstärkte en del av den sanka grunden med mer än 25000 säckar betong, 115000 betongblock och 900000 tegelstenar. Han arbetade 6 timmar om dagen från 1906 till 1912 i totalt mörker på 6 meters djup och hindrade på så sätt kyrkan från total kollaps.  En riktig hjälte.

Fortfarande i Wales

Efter att ha skilts från våra vänner hamnade vi på slingriga vägar som så småningom tog oss till den lilla staden Aberystwyth. Här öste regnet ner och fiskrestaurangen var fullbokad.  Efter att vi ätit på annat ställe, som var ok men inte vad vi tänkt oss, körde vi vidare till Builth Wells en liten stad mitt i Wales där vi tillbringade natten.  Under morgonens frukost fick vi tipset av ett gäng trevliga herrar att åka till Hay-on-Wye, böckernas stad. Vi var inte svårövertalade, är man bokmal så är man.  Det var verkligen en stad med fokus på böcker. Det fanns minst en bokhandel i varje kvarter  ibland fler. Vi siktade in oss på Richard Booth som säljer både nya och gamla böcker. Där botaniserade vi ganska länge och kom ut med fler böcker än vad vi egentligen hade tänkt. Men så är det väl nästan alltid.

Från Hay-on-Wye ställde vi kosan mot söderut och passerade Tintern Abbey. Det var ett Cisterciens kloster, det andra i Britannien.  Cisteciensorden grundades i Frankrike 1098 och är den första klosterorden där klostren är sammanhållna i en gemensam organisation. 
Det som finns kvar av klostret idag är en blandning av byggnader från perioden mellan 1131 och 1536.  Väldigt lite finns kvar av de första byggnaderna men på ett ställe finns några fönsterrutor med originalglas från medeltiden. När man går runt i den stora ruinen förundras man över att man kunde bygga så stort och vackert utan alla de hjälpmedel som vi har idag.

Kanalbåt i Wales

Efter några trevliga dagar i Findhorn fyllda med god mat och dryck och trevliga samtal med vänner, både de som bor där och de som rest dit från Sverige, var det dags att fara vidare. Vi åkte tillsammans med våra vänner i deras bil målet var Trevor ett litet samhälle i Wales där vi hämtade ut den kanalbåt som skulle bli vårt hem i fyra dagar. En 18 meter lång och ca 2,5 meter bred skapelse med två sovrum, två badrum, kök och ett litet vardagsrum med kamin. För att gå inomhus från för till akter fick man gå på tvären. Vi förflyttade vi oss långsamt längs kanalen från Trevor till Ellesmere och tillbaka förbi Trevor och till LLangollen (som inte alls uttalas som man tror utan med ett k-ljud i början och ett slags sje-ljud där de två sista l:en är).
Kanalbåt är inget för den rastlösa men har man inget emot att glida fram i promenadtakt mellan pubarna är det en högst trivsam sysselsättning.  Och för mig som fortfarande inte var frisk var det skönt att ha sängen inom räckhåll.

Nästan direkt efter att vi hämtat ut båten passerade vi över Pontcyllteakvedukten. Den leder Llangollenkanalen över floden Dees dalgång. Akvedukten stod klar 1805 och är den högsta och längsta i Storbritannien och är sedan 2009 med på UNESCO´s världsarvslista. Lite läskigt var det att befinna sig högt där uppe med bara lite tunt gjutjärn mellan sig och evigheten. Akvedukten gör sig inte så bra på bild när man befinner sig där uppe. Det gör däremot Chirk akvedukten som är den som jag har på bild men innan man kommer till den måste man passera en 420 meter lång tunnel.

Vackraste delen på resan var absolut den från Trevor och till Langollen.  Här var kanalen bitvis så smal att det inte gick att mötas. Man var då tvungen att skicka ut spejare i förväg för att se till att kanalen var tom. Vi hade sån tur både på dit och tillbakaresan att vi hade båtar före oss som det bara var att hänga på.

Efter dessa fyra dagar som var avslappnande för oss som inte körde båten (kära maken gjorde ett fantastiskt jobb), blev han och jag avsläppta på Liverpools flygplats där vi skildes från våra vänner och hämtade ut en ny hyrbil för att sätta kurs mot  Snowdonia och fortsatta äventyr.

Lewis

Lewis är den nodligaste ön i ögruppen Yttre Hebriderna. Här ligger huvudorten Stornoway där Museum nan Eilean ligger. Här fick vi se Lewispjäserna på riktigt. Ja inte alla 93 men några stycken av dem som var tillfälligt utlånade till museet. Lewispjäserna har blivit kända tack vare Peter Mays deckare med samma namn. Man vet inte precis när schackpjäserna hittades och av vem. De är troligtvis tillverkade av flera olika hantverkare i Trondheim för mer än 800 år sedan och är gjorda av valrosselfenben och valtänder.  De 93 schackpjäser man hittat tros komma från fyra olika shackspel. Elva av pjäserna finns på National Museum of Scotland i Edinburgh och 82 stycken finns på British Museum i London.

Efter museebesöket for vi vidare på Lewis. Vi besökte Dun Carloway som är en broch eller i alla fall resterna av en.  En Broch är ett hus av stenmurar från järnåldern. Man hittar dem huvudsakligen i norra och västra Skottland.

På västra Harris kan man besöka De stående stenarna i Callanish. När man går runt ibland stenarna kan man inte riktigt se att de från ovan bildar ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Det känns lite som om de bevakar en när man kliver runt bland dem. 

Sedan måste vi såklart kolla in hur ett Svarthus ser ut. Svarthuset är den typ av hus som funnits mycket länge på öarna. Det var det traditionella boendet på vissa håll i bruk ända in på 1960-talet.  Ett Svarthus är en låg stenbyggnad med halmtak där människorna bodde i ena änden och djuren i den andra. Från början saknade husen skorsten, röken fick leta sig ut genom taket. På i stort sett varje tomt på öarna kan man se ruiner efter svarthus.

Innan vi lämnade Harris åkte vi upp till den nordligaste punken The Butt of Harris. Nu var det det var strålande sol och vi fick se både häckande fåglar och sälar.

Sedan var det dags att ta färjan från Stornoway till Ullapool och vidare mot Inverness.  Vi landade några dagar hos våra vänner i Findhorn där jag fick sköta om mig och min förkylning som vägrade släppa taget. Febern behöll sitt grepp så jag höll mig mest stilla i trädgården. Nässprej och Champagne är kanske inte den optimala mixen men hjälper i alla fall upp humöret för en stund. 

Äntligen lite regn

Så kom då det efterlängtade regnet till torpet. Idag har det till och från regnat ett stilla vänligt sommarregn som är så välgörande för både natur och människor. Varmt är det fortfarande och mellan skurarna har vi badat. 

Isle of Skye och Harris

Alla resor börjar med ett första steg brukar man säga. Vår resa började med den värsta förkylning jag kan minnas att jag haft. Men trots hosta, snuva och feber satte vi oss på planet till Edinburgh. Väl där plockade vi ut en hyrbil och satte kurs mot Isle of Skye som är den största och nordligaste ön i Inre Hebriderna. Jag var för sjuk för någon vandring men vi åkte i alla fall förbi Old Man of Storr. Det är en samling spetsiga klippor som påminner om raukar.


 

Morgonen efter tog vi båten från Uig till Tarbert som ligger på ön Harris i Yttre Hebriderna. Efter en dyrbart stopp i  Tarbert där vi besökte the Harris Tweed shop och Isle of Harris Distilleri styrde vi kosan söderut för en tur runt södra Harris. Här är lanskapet kargt och stenigt. Inte ett träd så långt ögat når och så plötsligt en sandstrand med turkosfärgat vatten. Vackert men ingen direkt badtemperatur.  Efter en lång dag på smala slingrande vägar där fåren obekymrade travar fram hittade vi fram till vårt B&B The Old Post Office, vid vägs ände.

 

Trädgårdslandet


Det växer så att det knakar. Jag kan inte upphöra att fascineras av att det kan bli så frodigt grönt av några små, små frön. Allt verkar ta sig i år. Sallad, kål, morötter, senap, potatis och sparris. Och så kronärtskockorna som jag är så nyfiken på hur de kommer att bli. På en undangömd plats grävde jag ner ett gäng jordärtskockor och har också tagit sig trots torkan.  Nu skulle jag vilja sitt där i allt det gröna och bara mumsa på min sallad men imorgon är det en cykeltur till jobbet som gäller.