Häromdagen glömde jag min telefon när jag åkte iväg. Först var det lite jobbigt men efter ett tag kändes det mest befriande som att vara på äventyr, lite olydigt på något sätt. Jag tror att jag ska glömma min telefon lite oftare. Liksom jag funderar på att koppla bort mig från Facebook. Det blir för mycket slö-scrollande när jag egentligen skulle kunna göra något annat. Men ännu har jag inte kommit till något definitivt beslut. Jag har en app på telefonen som hjälper mig att inte fastna. Innan jag kan öppna tex facebook frågar den ”Is this important?” Det får mig att, i alla fall ibland, strunta i att öppna appen.
Resorna fortsätter
Både ICM-resan och resan mot att finna sig tillrätta i en pensionärstillvaro. Båda är knepiga, var och en på sitt sätt. För att göra det hela ännu lite svårare reste jag upp till Östersund. Jag mötte lite vinter och jobbade i tre intensiva dagar. Med jobb och ledighet om vartannat är det inte lätt att klura ut hur dagarna ska gestalta sig i en pensionärstillvaro. Nu sitter jag här hemma och försöker minnas vad vi egentligen gjorde de där tre dagarna i Östersund. Vad är det jag måste göra och vad jag kan göra för att jag vill. Är det tillåtet att sitta och läsa mitt på dagen bara för att man har lust?
ICM-resan är otroligt rolig men väldig svår. Den är krokigt och guppigt och precis när jag tycker att jag är något på spåret glider det undan och resultatet blir bara suddiga bilder. Men skam den som ger sig, igår tog jag kameran med in till stan och smög efter intet ont anande personer. Med lång slutartid och iskalla händer blev det i alla fall några bilder som i viss mån liknade det jag var på jakt efter.
Torpet
Lata dagar på torpet. Lite pyssel i trädgården. Igår skördade jag ett gäng morötter.
Vi går långa promenader i skogen Momo och jag. Elden sprakar i vedspisen, och så blir det en hel del fotograferande. Jag har försökt bemästra ICM och så försöker jag få bra fågelbilder. Inget av det kan jag väl säga att jag lyckats med men det är skoj att försöka. En nötväcka fastnade på bild, det blev en rolig serie när han först tog fröet, sedan vände sig för att flyga iväg och då tappade det frö han tagit.
Idag var det en fantastisk solnedgång samtidigt som det blåser halv storm. Gick ut i blåsten och försökte fånga stämningen. Om du klickar på bilderna blir de större.
Nu blir det matlagning på vedspis och sedan ett försök att få klar min stickning. Med hjälp av Chat GPT tror jag att jag äntligen lyckats förstå det norska mönstret. Vi får väl se om går vägen.
Vinter
Så kom den då äntligen, vintern, med snö, sol och minusgrader. Helt plötsligt ser man människor ute. Människor som ler, hälsar och nickar även till dem man inte känner. Hoppbacken är full av barn och föräldrar som åker pulka tillsammans. Det är något befriande och hoppingivande med sol. Världen ser helt annorlunda ut och istället för att skynda ihopkurade sträcker man på sig och ser sig om.
För Momo som är en finsk lapphund är det här den rätta årstiden och det rätta vädret. Vi njuter tillsammans och extra bra blir det när vi träffar på två hundar av samma sort som hon kan busa med. Plötsligt blev livet så mycket lättare och roligare. Tänk vad vädret påverkar oss både djur och människor. Och så är det tulpansäsong och det gör också sitt till.
Gott Nytt År
Broar
I min temagrupp Bildspråk har vi fördjupat oss i brofotografen Lennart Olson du kan läsa mer om honom här. Efter att tittat och pratat om hans bilder är uppgiften till imorgon att ta en egen bild i hans anda. Av olika anledningar har jag inte kommit till skott. Började fundera på att bygga en egen bro här hemma av hushållspappersrullar och papper. Men idag tog jag mig iväg till Gullmarsplan och tog ett gäng bilder på broarna där. Det var ett uselt väder runt noll, snålblåst och duggregn. Men det blev en del bra bilder. Imorgon får jag höra vad de andra tycker.
Skärpning
Jag tänker att jag ska skärpa mig och inte behandla den här bloggen så styvmoderligt. Det finns faktiskt en poäng med att regelbundet uppdatera. Kruxet är att jag har tänkt så många gånger tidigare och inte har det blivit bättre för det. Har bloggen spelat ut sin roll?
Jag vill inte att det ska vara så, jag vill att den fortfarande ska vara en del av min vardag. Att jag ska kunna använda den för att fundera, reflektera och formulera det jag tänker på. Att kunna få andras reflektioner på det jag skrivit är också en stor poäng. Så nu ska jag verkligen försöka ge lite plats (det borde verkligen inte vara så svårt) åt Plommenaden.
Fotografier och funderingar får det bli. Just nu finns fler foto än tankar men det kan ändras. Bjuder på några decemberbilder så här i vintertid.
Tankar i natten
Att blotta sitt innersta gör man inte för andra, knappt för sig själv. Att visa sina svaga sidor, fundera över sina tillkortakommanden gör man i mörkret, för sig själv och inte tillsammans med någon annan. Jag undrar om alla har ett bo, en plats där man är helt och hållet för och med sig själv. Där alla garder är släppta och man helt ärligt kan se sig så som man är. Eller vågar man det , är garden alltid lite uppe även när man är ensam?
Det är så fascinerande att min bild av mig själv har en så dålig överensstämmelse med vad andra tycker och tänker om mig. Man kan undra över vad som egentligen är sant.
Ikväll är en sådan där kväll när jag behöver gråta lite. Lyssna på sorgsen musik och låta tårarna rinna. Jag tänker på hur bra jag har det och hur otroligt privilegierad jag är.
En av de sorgsnaste (men också så vacker) musikstycken jag vet är ”904 steg mellan bussen och din dörr” av Rebecca Törnqvist som Svante Thuresson och Sofia Karlsson sjunger. Den får mig att känna, att tänka och att uppskatta det jag har.
På tunnelbanan
Jag sitter på tunnelbanan på väg in för att möta en vän. Bredvid mig sitter två unga tjejer, de pratar om sin höga frånvaro och risken för att få indraget CSN men framför allt om sina mammor som oroar sig, som undrar och som de inte vill ska få veta. Jag lyssnar och funderar på hur man skulle kunna berätta för dem att det är inte mammornas framtid utan deras egen det handlar om. Att de inte går i skolan för mammornas skull utan för sin egen. Eller att det i alla fall borde vara så. Jag kommer inte på något bra sätt sätt att förmedla det så jag säger inget och vid nästa station stiger de av.
