Gott Nytt År
Broar
I min temagrupp Bildspråk har vi fördjupat oss i brofotografen Lennart Olson du kan läsa mer om honom här. Efter att tittat och pratat om hans bilder är uppgiften till imorgon att ta en egen bild i hans anda. Av olika anledningar har jag inte kommit till skott. Började fundera på att bygga en egen bro här hemma av hushållspappersrullar och papper. Men idag tog jag mig iväg till Gullmarsplan och tog ett gäng bilder på broarna där. Det var ett uselt väder runt noll, snålblåst och duggregn. Men det blev en del bra bilder. Imorgon får jag höra vad de andra tycker.
Skärpning
Jag tänker att jag ska skärpa mig och inte behandla den här bloggen så styvmoderligt. Det finns faktiskt en poäng med att regelbundet uppdatera. Kruxet är att jag har tänkt så många gånger tidigare och inte har det blivit bättre för det. Har bloggen spelat ut sin roll?
Jag vill inte att det ska vara så, jag vill att den fortfarande ska vara en del av min vardag. Att jag ska kunna använda den för att fundera, reflektera och formulera det jag tänker på. Att kunna få andras reflektioner på det jag skrivit är också en stor poäng. Så nu ska jag verkligen försöka ge lite plats (det borde verkligen inte vara så svårt) åt Plommenaden.
Fotografier och funderingar får det bli. Just nu finns fler foto än tankar men det kan ändras. Bjuder på några decemberbilder så här i vintertid.
Tankar i natten
Att blotta sitt innersta gör man inte för andra, knappt för sig själv. Att visa sina svaga sidor, fundera över sina tillkortakommanden gör man i mörkret, för sig själv och inte tillsammans med någon annan. Jag undrar om alla har ett bo, en plats där man är helt och hållet för och med sig själv. Där alla garder är släppta och man helt ärligt kan se sig så som man är. Eller vågar man det , är garden alltid lite uppe även när man är ensam?
Det är så fascinerande att min bild av mig själv har en så dålig överensstämmelse med vad andra tycker och tänker om mig. Man kan undra över vad som egentligen är sant.
Ikväll är en sådan där kväll när jag behöver gråta lite. Lyssna på sorgsen musik och låta tårarna rinna. Jag tänker på hur bra jag har det och hur otroligt privilegierad jag är.
En av de sorgsnaste (men också så vacker) musikstycken jag vet är ”904 steg mellan bussen och din dörr” av Rebecca Törnqvist som Svante Thuresson och Sofia Karlsson sjunger. Den får mig att känna, att tänka och att uppskatta det jag har.
På tunnelbanan
Jag sitter på tunnelbanan på väg in för att möta en vän. Bredvid mig sitter två unga tjejer, de pratar om sin höga frånvaro och risken för att få indraget CSN men framför allt om sina mammor som oroar sig, som undrar och som de inte vill ska få veta. Jag lyssnar och funderar på hur man skulle kunna berätta för dem att det är inte mammornas framtid utan deras egen det handlar om. Att de inte går i skolan för mammornas skull utan för sin egen. Eller att det i alla fall borde vara så. Jag kommer inte på något bra sätt sätt att förmedla det så jag säger inget och vid nästa station stiger de av.
Sommar
Det är som att sprattla mitt i mellan land och vatten. Att inte riktigt veta var man hör hemma.
I sommarledigheten finns intet fäste, pärlorna rullar av tråden en efter en och för mig allt närmare hösten.
Jag längtar efter att vara kvar i sommaren i evighet samtidigt som en del av mig längtar efter vardagens rutiner. Men kan det bli vardag när man är ledig hela tiden?
Nya tider
Nu börjar en ny fas i livet. Eller är det kanske så att den varit på gång längre än jag anat. Att den smugit sig på istället för att komma dundrande. Jag har ännu inte riktigt märkt någon stor skillnad mellan före och efter. Ännu känns det mer som en vanlig semester eller lite vanligt ledigt så där som det kunde bli när jag tog ut en dag flextid lite då och då. Det kanske dröjer tills vintermörkret sätter in, det är kanske då först som skillnaden kommer att märkas.
Men nog har jag börjat att fundera, ställt den där frågan som inte riktigt låter sig besvaras. Vad vill jag egentligen. Det är alltid så mycket brus i vägen, så många hänsyner som behöver tas. Så den där oändliga tiden att själv förfoga över enligt eget gottfinnande verkar inte riktigt finnas. Den är mer som ett rykte, en sägen som man pratar om men som ingen har sett till. Jag tror mig förstå att det är som med så mycket annat i livet en fråga om prioritering. Och just nu ska jag prioritera en stunds bokläsning och sedan en natts sömn utan att behöva väckas av väckarklockan imorgon. Det är faktiskt en påtaglig skillnad från före och något som är helt fantastiskt. Att få vakna i sin egen takt när kroppen tycker att det är dags. Det kan ibland, men inte så ofta, vara väldigt tidigt.
Soluppgång den 12 maj.
Tulpaner
Skidtur
Vilken tur att vi inte väntade utan tog en tur på skidorna i lördags, då när det var -7°C och sol. Idag är det plusgrader, blåst och regn. Inget uteväder precis förutom för de surfare jag hörde om på radio, de som gett sig iväg till Torö för att möta vågorna.
Skidturen tog vi i Ågesta friluftsområde. Vi valde att åka Skogsfemman istället för motionsspåren på golfbanan. På golfbanan var det fullt med folk, i skogen var det bara vi som gled fram under snöklädda granar i tystnaden. Människan är ett flockdjur och kanske är det det som gör att så många vill trängas på golfbanan. I det fallet är jag mer eremitiskt lagd och uppskattar verkligen tystnaden och ensamheten i skogen. Men i ärlighetens namn vart den sista kilometern lite väl snårig så då gjorde vi ett avsteg och åkte den sista biten i elljusspåret. En hel del människor åkte här men inte så många som på golfbanan.
