Efter några trevliga dagar i Findhorn fyllda med god mat och dryck och trevliga samtal med vänner, både de som bor där och de som rest dit från Sverige, var det dags att fara vidare. Vi åkte tillsammans med våra vänner i deras bil målet var Trevor ett litet samhälle i Wales där vi hämtade ut den kanalbåt som skulle bli vårt hem i fyra dagar. En 18 meter lång och ca 2,5 meter bred skapelse med två sovrum, två badrum, kök och ett litet vardagsrum med kamin. För att gå inomhus från för till akter fick man gå på tvären. Vi förflyttade vi oss långsamt längs kanalen från Trevor till Ellesmere och tillbaka förbi Trevor och till LLangollen (som inte alls uttalas som man tror utan med ett k-ljud i början och ett slags sje-ljud där de två sista l:en är).
Kanalbåt är inget för den rastlösa men har man inget emot att glida fram i promenadtakt mellan pubarna är det en högst trivsam sysselsättning.  Och för mig som fortfarande inte var frisk var det skönt att ha sängen inom räckhåll.

Nästan direkt efter att vi hämtat ut båten passerade vi över Pontcyllteakvedukten. Den leder Llangollenkanalen över floden Dees dalgång. Akvedukten stod klar 1805 och är den högsta och längsta i Storbritannien och är sedan 2009 med på UNESCO´s världsarvslista. Lite läskigt var det att befinna sig högt där uppe med bara lite tunt gjutjärn mellan sig och evigheten. Akvedukten gör sig inte så bra på bild när man befinner sig där uppe. Det gör däremot Chirk akvedukten som är den som jag har på bild men innan man kommer till den måste man passera en 420 meter lång tunnel.

Vackraste delen på resan var absolut den från Trevor och till Langollen.  Här var kanalen bitvis så smal att det inte gick att mötas. Man var då tvungen att skicka ut spejare i förväg för att se till att kanalen var tom. Vi hade sån tur både på dit och tillbakaresan att vi hade båtar före oss som det bara var att hänga på.

Efter dessa fyra dagar som var avslappnande för oss som inte körde båten (kära maken gjorde ett fantastiskt jobb), blev han och jag avsläppta på Liverpools flygplats där vi skildes från våra vänner och hämtade ut en ny hyrbil för att sätta kurs mot  Snowdonia och fortsatta äventyr.

Lewis är den nodligaste ön i ögruppen Yttre Hebriderna. Här ligger huvudorten Stornoway där Museum nan Eilean ligger. Här fick vi se Lewispjäserna på riktigt. Ja inte alla 93 men några stycken av dem som var tillfälligt utlånade till museet. Lewispjäserna har blivit kända tack vare Peter Mays deckare med samma namn. Man vet inte precis när schackpjäserna hittades och av vem. De är troligtvis tillverkade av flera olika hantverkare i Trondheim för mer än 800 år sedan och är gjorda av valrosselfenben och valtänder.  De 93 schackpjäser man hittat tros komma från fyra olika shackspel. Elva av pjäserna finns på National Museum of Scotland i Edinburgh och 82 stycken finns på British Museum i London.

Efter museebesöket for vi vidare på Lewis. Vi besökte Dun Carloway som är en broch eller i alla fall resterna av en.  En Broch är ett hus av stenmurar från järnåldern. Man hittar dem huvudsakligen i norra och västra Skottland.

På västra Harris kan man besöka De stående stenarna i Callanish. När man går runt ibland stenarna kan man inte riktigt se att de från ovan bildar ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Det känns lite som om de bevakar en när man kliver runt bland dem. 

Sedan måste vi såklart kolla in hur ett Svarthus ser ut. Svarthuset är den typ av hus som funnits mycket länge på öarna. Det var det traditionella boendet på vissa håll i bruk ända in på 1960-talet.  Ett Svarthus är en låg stenbyggnad med halmtak där människorna bodde i ena änden och djuren i den andra. Från början saknade husen skorsten, röken fick leta sig ut genom taket. På i stort sett varje tomt på öarna kan man se ruiner efter svarthus.

Innan vi lämnade Harris åkte vi upp till den nordligaste punken The Butt of Harris. Nu var det det var strålande sol och vi fick se både häckande fåglar och sälar.

Sedan var det dags att ta färjan från Stornoway till Ullapool och vidare mot Inverness.  Vi landade några dagar hos våra vänner i Findhorn där jag fick sköta om mig och min förkylning som vägrade släppa taget. Febern behöll sitt grepp så jag höll mig mest stilla i trädgården. Nässprej och Champagne är kanske inte den optimala mixen men hjälper i alla fall upp humöret för en stund. 

Så kom då det efterlängtade regnet till torpet. Idag har det till och från regnat ett stilla vänligt sommarregn som är så välgörande för både natur och människor. Varmt är det fortfarande och mellan skurarna har vi badat. 

Alla resor börjar med ett första steg brukar man säga. Vår resa började med den värsta förkylning jag kan minnas att jag haft. Men trots hosta, snuva och feber satte vi oss på planet till Edinburgh. Väl där plockade vi ut en hyrbil och satte kurs mot Isle of Skye som är den största och nordligaste ön i Inre Hebriderna. Jag var för sjuk för någon vandring men vi åkte i alla fall förbi Old Man of Storr. Det är en samling spetsiga klippor som påminner om raukar.

Morgonen efter tog vi båten från Uig till Tarbert som ligger på ön Harris i Yttre Hebriderna. Efter en dyrbart stopp i  Tarbert där vi besökte the Harris Tweed shop och Isle of Harris Distilleri styrde vi kosan söderut för en tur runt södra Harris. Här är lanskapet kargt och stenigt. Inte ett träd så långt ögat når och så plötsligt en sandstrand med turkosfärgat vatten. Vackert men ingen direkt badtemperatur.  Efter en lång dag på smala slingrande vägar där fåren obekymrade travar fram hittade vi fram till vårt B&B The Old Post Office, vid vägs ände.