Stjärna

Publicerad av kersko

Om de tre vise männen skulle komma vandrande genom regnet här i Enskede så är det nog till grannen de skulle bege sig. Där lyser stjärnan så klar både natt och dag. Vi mer praktiskt sinnade har satt timer på våra stjärnor så att de endast lyser den mörka tiden när vi är vakna. Men idag undrar jag över det där med mörk tid för det känns onekligen som om den ljusa dagen kommer att dröja. Ett grått lock ligger över Enskede och dagsljuset är i det närmaste obefintligt. Det är som en lång skymning där ute. Så vad passar då bättre än att tillbringa lite tid i hobbyrummet dvs tvättstugan. Hur ledig man än är så samlas smutstvätten på något märkligt sätt i tvättkorgen. Jag har mina misstankar att den förökar sig medelst delning men det är inget jag har lyckats föra i bevis. 

Snart jul

Publicerad av kersko

När jag var yngre fanns många måsten vad gäller jul. Då skulle allt vara skinande rent till julafton. Julklappar med rim, nystädat med rena gardiner och nytvättade lakan, hembakat och hemlagat. Att jag själv var tämligen utschasad spelade ingen roll. Jag vet inte vad som gjorde att jag tog mitt förnuft till fånga och nu tar lite lättare på det här med jul. Kanske var det att sonen redan för över tio år sedan deklarerade att han inte ville ha några julklappar vilket gjort att restan av familjen gått i samma spår. Jag tror i alla fall att det hjälpte mig att få ett annat perspektiv på julhelgen.
Att få vara ledig och strosa runt i morgonrock hela dagen om man så önskar. Att få träffa alla dem som man bryr sig mest om i världen. Att få äta god mat och få vara tillsammans det är det som är viktigt för mig. Om gardinerna är lite solkiga eller om det finns en annan annan dammtuss i hörnen spelar mindre roll. Det är i alla fall så mörkt så att de inte syns. Men ett måste är att göra några väl utvalda julkakor. I år har de anpassats så att de är veganska och i två av tre fall är det ingen som helst smakskillnad. I det tredje fallet tror jag att det beror på att äggula är svårt att ersätta. Kakorna blev blekare än vanligt och smakar inte riktigt som de brukar men goda är de och det är väl det som är det viktiga.

 

 

Ensam hemma

Publicerad av kersko

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.

 

 

Tradition

Publicerad av kersko

Sedan tre år tillbaka går vi och lyssnar på Räfvens julkonsert på Fasching så här en stund före jul. Roligt är att vi gör det tillsammans med en av döttrarna och att några av hennes vänner också alltid dyker upp. I år var också min syster med vilket var extra skoj.
Det är verkligen energi och högt tempo som gäller när Räfven är i farten, de är helt enkelt ett fantastiskt liveband.
Efter konserten gick vi hem till oss och spelede Mahjong. Det är inte ofta som det blir av men är alltid lika roligt.
Idag söndag har vi stillsamt pysslat här hemma. Det är så skönt med en dag utan något inbokat där man helt rår över sin egen tid.

Om du klickar på bilderna så blir de stora och du ser bätre.

Onsdagsfundering

Publicerad av kersko

Utveckling är det alltid positivt?  Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.

Söndag

Publicerad av kersko

Det är söndag kväll. Helgen har varit god. Trevlig och vilsam men som vanligt alldeles för kort.
Några bilder får ackompanjera dig in i nästa vecka. Vad du än ska företa dig önska jag allt det bästa.

 

 

Refugium

Publicerad av kersko

Jag återvänder till boken Refugium. Refugium betyder tillflyktsort. I förordet till boken skriver Hans Drost att refugium är en plats dit man drar sig undan för att få vara ifred. En intim plats som kan föda samtal och tankar. Det är som en förnimmelse av något som man inte vet. 

Den sista meningen krokar tag och rör vid något jag inte riktigt får fatt i. En förnimmelse av något som man inte vet. Det kanske är just det….något jag inte vet men som jag anar bakom allt det som pockar på uppmärksamhet. Det är så mycket som stör möjligheten att begrunda och betrakta. Ibland känns det som en omöjlighet att hitta fram till den där stillheten som gör det möjligt att komma ner på djupet i tankarna.  

Jag vill inte att mitt liv ska vara som de snabba klippen i många filmer. Jag vill att det ska vara som långsamma svepningar med en kamera som vågar dröja kvar. Som vågar gå nära och vänta. För om man vågar stanna stället för att rusa vidare så kan det bli riktigt spännande. Och om man är tyst tillräckligt länge så händer det saker och det finns en möjlighet att man kan få en skymt av det där man inte vet.