Näst sista dagen

Idag är det näst sista dagen på mitt sommarlov. Och sju arbetsdagar är det kvar på det arbete jag haft de senaste arton åren. Efter det kliver jag in i det okända. Än så länge känns det bara roligt och kanske lite läskigt när jag riktigt tänker efter, så jag försöker att inte göra det. Jag gissar att det kan vara både frustrerande och befriande att vara ”ny” på jobbet. Eftersom det var så länge sedan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli så jag struntar i det och tänker på annat istället. Som att min bild-databas strular igen. Fast det är inte alls skoj att tänka på det utan bara enerverande och förhoppningsvis får jag hjälp nästa vecka så jag låter även den tanken rinna av mig.

Under sommaren har jag mest varit på torpet med långsam uppkoppling via mobilen. Här hemma i stan har jag bara landat lite snabbt och sedan gett mig iväg igen. Senaste veckan har jag haft besök och efter sensommarfesten på torpet har vi turistat i Stockholm och nästan inte varit hemma alls. Så i dag har jag för första gången på en evighet landat vid mitt skrivbord på riktigt. Fast först var jag tvungen att leta fram det under högar av prylar som liksom bara hamnat där de senaste månaderna. Nu när det är någorlunda välstädat drabbas jag av samma känsla som varje år när jag kommer tillbaka till stan. Känslan av att jag måste rensa, slänga och sortera. Det är helt galet så mycket saker jag har, saker som jag verkligen inte behöver. Men konsumtionsbehovet är djupt rotat och jag kan väl inte precis skryta med att jag på allvar har försökt att bekämpa det. Ytterligare en sak att ta tag i när hösten kommer.
Men idag den näst sista dagen ska jag bara njuta.

Sommaren på Lundbytorp går sin gilla gång och bloggen blir sorgligt misskött. Jag skyller på att det är så tråkigt att sitta inomhus i en evighet och vänta på att allt ska laddas upp. Ibland går det ibland inte. Så jag pysslar med annat istället, som att fotografera förstås. Rovfågeln tror jag är en ormvråk, men som jag förut sagt är jag inte någon expert så om du vet bättre berätta gärna. Fiskarna är i alla mörtar, det vet jag alldeles säkert. Sniglarna går säkra så länge det inte är mördarsniglar för då visar jag inget förbarmande, inte heller getingarna får leva. Idag tog jag bort ett stort getingbo på vinden, men jag var, som du ser ordentligt utrustad för aktiviteten.
Johnny har inte legat på latsidan så nu har vi fönster på nybygget. Det blev ännu lite mer hus när det var på plats, ett riktigt  gästhus har vi nu. Och så har vi haft trevliga dagar tillsammans med kusin L från Skåne. Vi besökte Sparreholms slott och bilmuseet som finns där. Där inne kan man bland många andra häftiga bilar, se bilen som var med i den olycka som har gett namn åt Kungens Kurva (utanför Stockholm). På kvällen styrde vi kosan till Hälleforsnäs och Kolhusteatern. Där vi lyssnade på Aida i Elton John och Tim Rice tappning. En väldigt trevlig kväll. Och själva Kolhuset var bara det värt ett besök.

Lördag i stan

Fortfarande ingen kontakt med världen efter drygt en vecka. På torpet får jag surfa via mobilen Och nu måste jag göra samma sak här hemma. Jag trodde att det löst sig under min bortavaro men så var inte fallet. Irriterande är bara förnamnet och dessutom kostar det en smärre förmögenhet eftersom jag inte har så mycket surf i mitt mobil-abonemang. Grrrr.

Varm dag men bästa födelsedagsvädret för äldsta dottern som firades med brunch. Blåbärsplättar, lönnsirap melon, scones, nybakad mamma limpa, yoghurt, nötter, avocado, keso, pannkakstårta och hembakade vaniljhjärtan, te och kaffe. Juicen glömde jag ta fram liksom ananasen men gick bra ändå. Själv medförde födelsedagsbarnet en flaska bubbel så det blev festligt värre. Så nu är hon firad ordentligt och efter en trevlig samvaro drog hon och kusinen vidare och lämnade oss gamlingar kvar.
Sen blev det en slö dag i solen och nu åker jag snart till Arlanda för att hämta hem min hjälte. Han har varit iväg och traskat fyra mil om dagen i fyra dagar. Med en temperatur på väl över 30 grader förstår jag att det varit ett tufft äventyr. Jag gissar att det här var sista gången han går Nijmegenmarschen. 66 gången har den som gått flest gånger knallat den. Kära maken har nu gått den 2 gånger, vilket, sett i mina ögon,  är en prestation som heter duga även om jag i mitt stilla sinne undrar om det verkligen är helt klokt att syssla med sånt när man kan sitta på bryggan och läsa en bok. Nåväl det är tur att vi är olika vi människor.

Summer in the city

139 Summer in the city

Fågelliv

Under några spännande veckor har jag haft förmånen att följa familjen Grå Flugsnappare på nära håll. Från det första förvånande mötet då jag upptäckte att hade bo på en av stockarna på uteplatsen där de låg och ruvade tills dess att ungarna igår flög ur boet.

Det här är när jag först upptäckte dem. Jag tror att vi blev lika förvånade båda två.

Grå Flugsnappare

Så fort jag närmade mig uteplatsen var jag bevakad.

Grå Flugsnappare-2

Det visade sig att det var fyra ungar i boet.

Grå Flugsnappare-3

De blev  väldigt irriterade på att jag var där och fotograferade och försökte på alla sätt få mig därifrån.

Grå Flugsnappare 2

När jag smög bakom rullgardinen var det lättare att ta bilder utan att de märkte. För om de såg att jag var där varnade föräldrarna och då satt ungarna stilla som om de var uppstoppade. De kunde sitta så nästan hur länge som helst jag gissar att de inte började röra sig förrän föräldrarna sa till att det var fritt fram.

Grå Flugsnappare-6

Igår på förmiddagen började ungarna att flaxa i boet. Jag tänkte att nu flyger de snart iväg.

Grå Flugsnappare-5

Jag satt bakom rullgardinen när jag hörde en duns. det var den första ungen som vågat ta sig ur boet. Senare följde de andra efter. På kvällen var två försvunna och två satt högt uppe under taknocken.

Grå Flugsnappare 1

Imorse låg en av dem döda på golvet nedanför och den andra satt fortfarande kvar högt däruppe. Av föräldrarna syntes inte ett spår.  Fågeln satt där hela dagen men sent på kvällen när jag tittade efter var den borta.

Grå Flugsnappare-7

Vill du veta mer om Grå Flugsnappare klicka här

Roadtripp 2016

När vi var unga hade maken en motorcykel. En gång åkte vi så långt som till Vingåker och tillbaka. Jag minns inte så mycket mer än att det var ganska kallt och att motorcykeln havererade i Södertälje på vägen hem, vi fick ta pendeltåget den sista biten.

Den här gången åkte vi längre. Vi var bättre klädda och hojen höll hela vägen både bort och hem. Själva anledningen till vår utflykt var att besöka Dalsland eftersom vi räknat ut att det var det enda svenska landskap ingen av oss varit i. På vägen dit ville maken hälsa på en kompis på Öland och varför inte passa på att tillbringa en natt eller två i Malmö hos kusinen nu när v i alla fall var ute och for.  Det blev ganska många mil körda innan vi äntligen kom till Dalsland. Ganska många landskap passerades också för den delen. Vi sov gott i Simrishamn, åt lakritssill i Kåseberga, fikade i Trelleborg  och hittade glassen med stort G i Malmö. Har ni vägarna förbi och är det minsta intresserade av glass är ”Köld” Mittimöllan Claesgatan 8 det givna utflyktsmålet. Fotoutställning i Tornet i Pildammsparken och en öl på Bullens hann vi också med innan vi  styrde kosan norrut mot det egentliga målet, Dalsland.

I Dalsland regnade det, inte hela tiden men det kändes så. Nu har vi i lalla fall varit där.Vi har sett akvedukten i Håverud ( i ösregn). Besökscentret hade resans trevligaste informatörer och fulaste vykort. Halmens hus i Bengtsfors var stängt på måndagar, kanske lika bra det för hur bra blir det att ha halmhatt på motorcykel i ösregn. Jag gissar att vi får åka tillbaka en annan gång när vädret är bättre och museet öppet.

En reflexion efter att ha susat runt i landet är hur tomt, stängt och avfolkat det känns på många ställen när man lämnar turiststråken och ger sig på upptäcksfärd efter det som är Sverige. Hur svårt det var att hitta de där trivsamma avkrokarna och matställena som serverade annat än pizza (även om jag är övertygad om att de finns). Så en lite sorgsen vemodig känsla lever kvar i mig när vi passerat den ena igenbommade macken efter den andra.

Efter sju dagar var vi tillbaka där vi började, på torpet i humlesurret och fågelkvittret. De grå fluggsnappsungarna växer men har ännu inte flugit ur boet. Körsbären har mognat och jag kan höra syrsorna.

Hur var det då egentligen att bli spätta så här i mogen ålder och att susa fram genom sommarsverige?  Man kom närmare på något sätt. Närmare dofter, temperaturer och vädret. Allt blev mer påtagligt än både när man går eller cyklar, vilket var förvånande. Kanske är det för att man färdas fortare som temperaturskillnader och dofter blir så tydliga. Och vinden är en högst påtaglig kraft att inte underskatta. Det var inte helt olikt att segla. Kläder tas av, kläder tas på. Är man någorlunda rätt klädd när man åker får man värmeslag så for man stannar.  När man sitter där bak mil eftermil pch bara åker med har man gott om tid att tänka, meditera och fundera kort sagt att göra ingenting och det tror jag att var bra för mig på många sätt.

Fler bilder finns på första sidan.

Roadtripp b 2016

.

Roadtrip

Vi är ute och luftar makens 60årspresent. Vår mål är Dalsland det enda svenska landskap vi aldrig besökt.  På vägen dit gör vi en liten omväg via Skåne. Just ni är vi i Simrishamn och det regnar inte. Vad kan man mer begära på en motorcykelsemester?

 

image