Idag är det näst sista dagen på mitt sommarlov. Och sju arbetsdagar är det kvar på det arbete jag haft de senaste arton åren. Efter det kliver jag in i det okända. Än så länge känns det bara roligt och kanske lite läskigt när jag riktigt tänker efter, så jag försöker att inte göra det. Jag gissar att det kan vara både frustrerande och befriande att vara ”ny” på jobbet. Eftersom det var så länge sedan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli så jag struntar i det och tänker på annat istället. Som att min bild-databas strular igen. Fast det är inte alls skoj att tänka på det utan bara enerverande och förhoppningsvis får jag hjälp nästa vecka så jag låter även den tanken rinna av mig.

Under sommaren har jag mest varit på torpet med långsam uppkoppling via mobilen. Här hemma i stan har jag bara landat lite snabbt och sedan gett mig iväg igen. Senaste veckan har jag haft besök och efter sensommarfesten på torpet har vi turistat i Stockholm och nästan inte varit hemma alls. Så i dag har jag för första gången på en evighet landat vid mitt skrivbord på riktigt. Fast först var jag tvungen att leta fram det under högar av prylar som liksom bara hamnat där de senaste månaderna. Nu när det är någorlunda välstädat drabbas jag av samma känsla som varje år när jag kommer tillbaka till stan. Känslan av att jag måste rensa, slänga och sortera. Det är helt galet så mycket saker jag har, saker som jag verkligen inte behöver. Men konsumtionsbehovet är djupt rotat och jag kan väl inte precis skryta med att jag på allvar har försökt att bekämpa det. Ytterligare en sak att ta tag i när hösten kommer.
Men idag den näst sista dagen ska jag bara njuta.