blogginlägg

Glömska

Publicerad av kersko

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Mitt i morgonrusningen

Publicerad av kersko

När jag tidigt på morgonen kliver på tunnelbanan lite söder om söder, sitter han där och knackar koncentrerat på tangenterna. Datorn lyser och han är helt uppslukad av sitt arbete. Vid Slussen går många människor av och andra kliver på. Han arbetar vidare tillsynes ostörd mitt i morgonrusningen. Vi passerar Rådmansgatan och det är lite glesare i vagnen. När tunnelbanetåget stannar vid Odenplan och jag stiger av arbetar han fortfarande utan att se upp, han har inte tittat upp en enda gång sedan jag klev på för tio stationer sedan. Jag får en känsla av att han har tunnelbanan som sin arbetsplats. Att han hela dagarna reser från Hagsätra till Vällingby fram och tillbaka helt försjunken i sitt arbete och helt omedveten om sin omgivning. Jag undrar så vad det är han skriver. 

Under ytan

Publicerad av kersko

Det är svårt att ha koll på allt som döljer sig under markytan. Oftast har det verkligen ingen betydelse att man inte vet men ibland kan det göra skillnad. Förra helgen slet vi med att såga ner ett helt gäng med vildvuxna vresrosor för att göra plats åt det som förhoppningsvis ska bli en syrenhäck. Men eftersom rötterna blev kvar kommer det inte att dröja länge förrän rosorna vuxit upp igen. Jag vet att det är ett hästjobb att gräva upp dem för hand så igår bad jag grannen komma med sin grävskopa. Ett snabbt jobb att vända upp alla rötter så skulle jag sedan släpa ner dem till eldningshögen. Finns det något under här som jag behöver ta hänsyn till undrade han innan han började gräva. Nej inte alls svarade vi, intet ont anande. Så började han gräva och redan efter första taget var vår telefonledning kapad i två delar. Idiotiskt att ha den där i åkerkanten och ännu mer idiotiskt att den låg på bara ca 1 dm djup. Nåväl han grävde vidare väldigt väldigt försiktigt. Och tänk vilken tillgång det är att ha en trevlig och händig granne som inte bara har grävmaskin utan också kan fixa telefonledningen,  så nu fungerar telefonen igen. Och vresrosorna de ligger nu på eldningshögen. Och jag ska försöka forska i vad mer som döljer sig under ytan hos oss på landet.

Nyponros

Publicerad av kersko

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.

Långsammare

Publicerad av kersko

Nu när häggen har blommat över och maj månad snart övergår i juni hoppas jag på ett lite lugnare tempo. Ja jag veta att det är jag själv som skruvar upp takten eftersom jag har så svårt att ta bort, att skala av. Jag vill ha alla lager av löken inte bara det yttersta. Men nu ska jag verkligen försöka sakta ner på stegen, bli lite mer iakttagande och se om jag kan hitta några nya funderingar på vägen. Jag kanske kan ta bussen hem (det tar lite längre tid) eller sätta mig ner på något fik på väg till tunnelbanan och spana på alla som passerar. Möjligheterna är oändliga men först ska jag plantera om tomaterna.

På riktigt

Publicerad av kersko

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Tisdag

Publicerad av kersko

Stopp i tunnelbanan var det imorse när jag och massor med andra skulle ta sig till jobbet. Eftersom jag hade gott om tid kändes det nästan som ett äventyr att bryta invanda mönster och prova andra vägar. Det kom en tunnelbana med den skulle inte gå längre än till Slussen. Sittplats fick jag men klev av vid Gullmarsplan för att ställa mig i kön till buss 4. Jag var inte ensam där men hade tur som fick plats på den buss som precis rullade in när jag kom (dock ingen sittplats). Väldigt många på bussen klev av redan vid Skanstull vilket förvånade mig. Om jag bara skulle en så kort bit (en hållplats) hade jag hellre gått över Skanstullsbron än klämt in mig i en fullpackad buss. Men vi är alla olika och jag har ju ingen aning om hur många som hade skavsår, hälsporre eller bara var lite trötta i största allmänhet. Jag fick sittplats vilket förstås var skönt. Det var trevligt att resa ovan jord. Trafiken flöt på bra och passagerarskaran glesnade snabbt så när vi åkt över Västerbron fanns det gott om plats. Solen sken, Riddarfjärdens vatten glittrade. Jag klev av vid St Eriksplan och promenerade sista biten i solen genom Vasaparken. Fåglarna kvittrade och det kändes som en helt fantastisk morgon. Att vi sedan började med frukost tillsamman på jobbet gjorde inte det hela sämre. Jag kanske skulle ta bussen lite oftare. 

Kommunikation

Publicerad av kersko

Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler.  När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då? 

En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?

På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.  

En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest.