Stillhet i kvällen
Plötsligt anas en doft
Vintern är på väg
blogginlägg
Att sjunga
Idag när vi hade vår julkonsert var kyrkan nästan full av folk. Då är det verkligen roligt att sjunga. Det ger så mycket glädje och energi. Jag är verkligen tacksam att jag passerade det där anslaget en kväll för snart 10 år sedan.
Sjung som du är
Körsång.
Kom och upptäck din röst.
Vi sjunger för att vi vill berätta något.
Ingen sångvana eller förkunskaper krävs.
Vi sjunger från hjärtat och har kul.
Mest på gehör men även efter noter när det behövs.
Enkla sånger, kanon och flerstämmigt.
Jag anmälde mig direkt. Då hade jag ingen aning om hur svårt det är att sjunga, det är mycket att hålla reda på. Det är inte bara sin stämma och texten utan också andningen, stödet, hållningen och jag vet inte vad. Nu sjunger vi inte längre kanon utan tre eller fyrstämmigt och vi använder noter. Svårare och svårare blir det men det är fortfarande lika roligt.
Förändring II
Vi är så lika vi människor, så lika och ändå så olika. I förändring blir olikheterna tydligare. Det finns så många sätt att reagera på och det gör vi, alla på sitt eget högst personliga vis. Det blir också så att vi på något sätt både förenas och driver isär. Är det så att man i förändring har nog med att ta hand om sig själv. Det kanske är tillräckligt svårt att försöka klara av sina egna tankar och reaktioner utan att behöva förhålla sig till alla de andras också. Alla de där andra som inte reagerar som jag, de som gör och tänker annorlunda.
En gång för länge sedan blåste förändringens vind över min arbetsplats. Jag var väldigt ny där och dessutom vikarie. Där fanns en fantastisk chef som verkligen såg och mötte oss i allt det där svåra som förändring är. En dag landade det en dikt i postfacket. Den dikten, som han delade med oss , har sedan dess varit min följeslagare och tröst när det blåser så där extra kallt i tillvaron.
När marken gungar
tar jag små små steg
nästan alldeles omärkliga
så kanske jag kan hålla balansen
När sekunderna stockar sej
och sedan kommer störtande över mig
alla på en gång
är jag mycket sträng mot dem
det måste jag vara
En och en, en och en
får de tillstånd att passera mej
och de oändliga timmarna
tills det är morgon
När sidor och stycken
och meningar
verkar ogenomträngliga
tar jag orden
ett efter ett
och håller länge upp dem mot lampan
så de blir
genomskinliga
sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag
Märta Tikkanen
Det är oftast inte så bråttom
Jag läser SVD:s kulturbilaga där de listar årets (i deras tycke) bästa böcker. Fastnar för en formulering när det gäller Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt.” I slutet står : ”Den blir också ett motstånd mot allt det som har bråttom.” Den boken måste jag ta och läsa. Inte bara för att jag gillar Kerstin Ekman utan också för att jag ogillar att ha bråttom. Och bråttom är det nuförtiden nästan jämt. Jag har så otroligt svårt att förstå varför det är så. Att vissa saker kräver stor skyndsamhet kan jag begripa som klimatfrågan, utfiskning mm där gäller det att handla nu eller till och med nyss, och med kraft. Men att vi vanliga dödliga måste rusa runt i tillvaron i någon slags turbofart, det förstår jag inte. Det är något fel i hur vi tänker och organiserar oss. I den verksamhet jag arbetar är vi ingen akutverkasamhet, det borde inte vara så att vi måste besluta på sekunden, men ändå agerar vi ofta som om så vore. Allt ska ske skyndsamt, det är snabba beslut som gäller och väldigt lite tid för eftertanke och reflexion. Dagarna fylls och det är näsan lite pinsamt att ha luckor i sin kalender. Som om man inte gör ett bra jobb. Likadant tänker jag att det är i skola och förskola. Det är fullt ös hela tiden. Vad hände med mellanrummen, de som vi så väl behöver. Det är kanske inte konstigt att man (jag) tycker att det fattas så underliga beslut idag. För om det inte finns tid att tänka efter, att fundera och vända och vrida på saker, tid att ringa mamma eller mer erfarna kollegor, hur ska det då kunna bli väl underbyggda genomtänkta grundade beslut? Nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om men mer sällan efterlever, långsamhetens lov. Jag ska börja imorgon, gå långsammare, prata långsammare, äta långsammare och framförallt säga att det måste jag fundera på en stund, jag återkommer en annan dag när jag tänkt färdigt.
Måndag
En måndag med ett helt annat tempo än mina måndagar vanligtvis har. Stilla och rofylld blev dagen personalvård på riktigt. Samtal, tystnad, yoga, skratt och trevlig samvaro. Det är en glädje att ha så kloka och trevliga arbetskamrater som inte väjer för de stora frågorna men inte heller gräver ner sig i det mörka. Tack för att jag får dela min vardag med er.
Vuxen
Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.
Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov. Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad. Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra. Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp. Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa. Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.
Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.
Refugium
Jag har i min ägo en bok som heter Refugium. Den är skriven av Ingela Bendt och handlar om Hans Drost trädgårds-filosof och landskapsarkitekt.
Om refugium säger han:
Refugium betyder tillflyktsort.
En plats dit man drar sig tillbaka för att få vara ifred.
En skyddad zon. Ett ostört rum.
Refugium är en intim plats som kan föda samtal och tankar.
Det är som en förnimmelse av något man inte vet.
Det är som musik de där orden, en förnimmelse av något man inte vet. Jag blir varm och glad av tanken och börjar fundera över hur mitt Refugium ser ut.
Jag tror att jag ibland bär mitt refugium med mig. Att jag kan hitta den där ostördheten och reflektionen i mig själv. Men oftast kan jag behöva en plats. En plats att återvända till, en plats att hämta kraft från, en plats som tillåter att jag arbetar med det som inte syns, de stora frågorna om tillvaron och livet. Som på torpet tänker jag, som på torpet.
Det var Slottsträdgårdsmästaren som tipsade mig om boken och vill man läsa lite om den så kan man göra det här.
Novemberhelg på torpet
Utmana de mörka krafterna
Det är svårt att göra ett inlägg som inte berör terrordåden i Paris. Här där jag är, på torpet i det tysta och vackra, känns den stora världen med all sin ondska väldigt långt bort. Det är lätt att få känslan av att, här stannar jag och gömmer mig för allt otäckt som händer, här där det är tryggt och ofarligt att vara. Men det är just det jag inte kan. För det är ju då som det onda vinner. Om jag väljer att begränsa mig och mina handlingar av rädsla. Men om alla vi som inte delar terroristernas syn på hur världen ska se, ut trotsar rädslan och mörkret och fortsätter leva i världen istället för att huka i vrårna, det är då och först då som mörkret kan ge vika. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt. Men om vi låter rädslan ta över och gör det som idag känns lättast, kommer vi få en värld som vi inte vill leva i. Så öppna hjärtat för alla de som flyr från terror och fasor. Ta emot dem med öppet sinne och respekt. Det är vårt gemensamma ansvar. Och fortsätt lev, gå ut och njut av höst, av regn, och av livet.
