Jag läser SVD:s kulturbilaga där de listar årets (i deras tycke) bästa böcker. Fastnar för en formulering när det gäller Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt.” I slutet står : ”Den blir också ett motstånd mot allt det som har bråttom.” Den boken måste jag ta och läsa. Inte bara för att jag gillar Kerstin Ekman utan också för att jag ogillar att ha bråttom. Och bråttom är det nuförtiden nästan jämt. Jag har så otroligt svårt att förstå varför det är så. Att vissa saker kräver stor skyndsamhet kan jag begripa som klimatfrågan, utfiskning mm där gäller det att handla nu eller till och med nyss, och med kraft. Men att vi vanliga dödliga måste rusa runt i tillvaron i någon slags turbofart, det förstår jag inte. Det är något fel i hur vi tänker och organiserar oss. I den verksamhet jag arbetar är vi ingen akutverkasamhet, det borde inte vara så att vi måste besluta på sekunden, men ändå agerar vi ofta som om så vore. Allt ska ske skyndsamt, det är snabba beslut som gäller och väldigt lite tid för eftertanke och reflexion. Dagarna fylls och det är näsan lite pinsamt att ha luckor i sin kalender. Som om man inte gör ett bra jobb. Likadant tänker jag att det är i skola och förskola. Det är fullt ös hela tiden. Vad hände med mellanrummen, de som vi så väl behöver. Det är kanske inte konstigt att man (jag) tycker att det fattas så underliga beslut idag. För om det inte finns tid att tänka efter, att fundera och vända och vrida på saker, tid att ringa mamma eller mer erfarna kollegor, hur ska det då kunna bli väl underbyggda genomtänkta grundade beslut? Nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om men mer sällan efterlever, långsamhetens lov. Jag ska börja imorgon, gå långsammare, prata långsammare, äta långsammare och framförallt säga att det måste jag fundera på en stund, jag återkommer en annan dag när jag tänkt färdigt.
