Det känns helt fantastiskt att vara ledig, nästan lite overkligt faktiskt. Ingen väckarklocka som ringer och inga måsten i almanackan bara en hel rad tomma dagar att göra vad jag vill med. Tänkte börja med att komma i säng tidigt och ligga och läsa precis så länge som jag vill. Eller kanske snarare precis så länge som det tar innan jag somnar med boken på magen. Så kan man också göra när man är ledig.
Efter en intensiv utbildningsvecka (jag höll inte i utbildningen utan var elev) åkte vi till torpet. Mörker och tystnad mötte oss i går när vi anlände. Inga möss hade sökt skydd inomhus så vitt vi kan se.
Jag hade min stickning med mig, den som jag inte gjort något med sedan i somras men som ska resultera i ett par sockor. När jag hade stickat några varv och tittade ner i påsen där garnet fanns hittade jag förutom garn en påse innehållande en st bagel. Jag har inte den blekaste aning om varifrån den kommer och hur eller när den hamnade i där men troligtvis kom den dit någon gång under sommarsemestern. På påsen stod det bäst före juli i år. Bageln var lite platt och aningen hård men vi trotsade bäst före och rostade den till frukost. Den smakade alldeles utmärkt men jag hoppade över att läsa på innehållsförteckningen.
Lördagsmorgonen bjöd överraskande på sol och snö. Det tunna snötäcket och rimfrosten på träden gjorde världen vit och vacker. Vi promenerade, skördade den sista spetskålen, eldade brasa både i vedspisen i köket och öppna spisen i stora rummet. Nu väntar jag på middag. Livet är gott att leva.
Jag önskar att jag vore lite bättre på att gå på café. Bättre på att bara sitta där avslappnat som om jag hörde till. Köpa en kopp te och en kaka och sedan parkera i ett väl utvalt hörn av lokalen. Tjuvlyssna till samtalen, skriva anteckningar i huvudet som jag sedan kan använda i fyndiga, skarpsinniga blogginlägg. Det är trivsamt på cafét men jag blir snabbt rastlös. Inte pratar de speciellt mycket människorna omkring mig. Det blir nästan lite tråkigt. Smörgåsen var degig och kakan gick åt alldeles för fort. Jag väntar på att något ska börja men längtar hem, känner mig nästan lite ensam här bland de tysta tidningsläsande cafégästerna. Brottstycken av samtal från det angränsande rummet når mig. Det är obegripliga dessa ord helt utan sammanhang. Lugnet avbryts av ett telefonsamtal. Viskande förs det i detta stillsamma. Två damer bredvid gör sin hemläxa så mycket förstår jag, försöker klura ut vilket ämne det rör sig om men samtalet verkar halka iväg till med triviala vardagsuppdateringar innan jag hinner förstå och därefter tysnad. Precis när det börjar komma igång ett samtal måste jag gå. Men kanske jag kan komma tillbaka och träna mer en annan dag. Möjligen på ett café med godare smörgåsar.
Idag var det kördag med sång från morgon till eftermiddag. Vi lyser upp mörkret med vacker stämsång och övar för fullt inför julkonserten. Ja det låter inte alltid precis så som man önskar men det är några veckor kvar och innan dess ska vi säkert få till det.
Underbar höstdag som vi tillbringade på Djurgården. Förutom att promenera hann vi med både Thielska galleriet (där mannen inte varit tidigare) och Rosendals trädgård. Räkmacka på galleriet och päronkaka i trädgården. Till min stora glädje hittade jag där en lök som jag köpte. Det är den vackra krolliljan jag sett i deras trädgård tidigare. Nu hoppas jag bara att jag får den jorden i tid och att den kommer att ta sig.
Trots att det blir allt mörkare utanför fönstret känner jag det som om det ljusnar. Hemside-problemet har fått en lösning. Det har verkligen tyngt ner mig, kanske mer än jag vetat om. Jag har fått hjälp och också klurat ut en del på egen hand. Det är otroligt skönt att jag nu vet lite mer om vad jag gör och vad som händer. Samtidigt ligger en hel del jobb framför mig med att ta bort och fixa till men jag tar det i omgångar så ska det nog gå det också.
Höst ute och vinterjackan har kommit ut ut garderoben. 
Allt strul med hemsidan har fått mig att nästan tappa sugen. Men jag har ändå inte kunnat släppa det. Så idag lyckades jag hitta fram till något som kanske är en lösning. Det kommer att krävas mycket jobb men om jag ska återställa allt som det var men nu börjar jag förstå i alla fall en liten del av det hela. Sen kan jag också få lite stöd av en kunnig person så kanske att det löser sig.
Livet för övrigt tuffar på. jag sjunger, tar en bild om dagen till Blipfoto, yogar och försöker läsa lite emellanåt. Det är inte så illa på det hela taget. Faktiskt helt ok.
Vardagen visar sig vara allt annat än vardaglig. På jobbet har vi evakuerats vilket innebär en flytt till andra lokaler. Att flytta hela vår verksamhet som består av kontor, konsultationsrum och en stor del rum som är både konsultationsrum och visningsmiljö kräver ett stort mått av organisation och logistik. Nu jobbar vi för fullt för att kunna starta med Öppet Hus den 5 september. Inte helt lätt att få till allt i andra, mindre lokaler. Jag undrar hur många flyttkartonger vi använt, det blir höga berg av dem nu när de är tömda och hopvikta.
Det är tröttande att inte ha några rutiner eller vanor att hålla sig i. Allt (nästan) är nytt. För inte bara det att vi flyttat vi är också mitt uppe i en omorganisation som innebär att vi slås ihop med flera andra verksamheter. Vem som ska göra vad i detta är inte helt klart. Så det är kanske inte så konstigt att jag sover som en stock om natten, helt utmattad känns det som. Semestern känns avlägsen och jag känner mig lite delad på något sätt. Samtidigt öppnar det upp för nya konstellationer och nya utmaningar. Hösten kommer att bli spännande!
Efter katedralen i Winchester önskade kära maken åka till Ightam Mote. Det går väl bra säger jag, vi har ingen tid att passa men vad är det för ställe. Nått hus säger han och blir mäkta irriterad över köerna på M25 mot London. Jag lite förvånad att han har så bråttom men det visar sig ha en förklaring.
På parkeringen möts vi av vännen Nilla och i parken sitter Martin med picknickkorg och champagne. En sådan underbar överraskning.
Ightam Mote är ett fantastiskt välbevarat hus där de äldsta delarna är från 1340 – 1360. Läs mer om det här om du är intresserad.
Efter det besöket for vi vidare till Ashdown Park och traditionellt Afternoon tea. Mätta och belåtna landade vi så småningom i Rye hemma hos våra vänner
Nästa dag var det Dover som stod på programmet.
Vi gick en promenad längs klipporna. När dimman lättade kunde vi se en skymt av Frankrikes kust.
Sedan var det dags för ett besök i Dover Castle ”Nyckeln till England”. Anledningen till att det kallats så är den stora betydelse för försvaret den haft genom historien.
Som besökare kan du utforska den medeltida borgen och några av de underjordiska tunnlarna. Borgen har återställts till sitt ursprungliga skick och inne i den har man byggt upp olika miljöer för att åskådliggöra hur det skulle kunna ha varit att leva och bo där.
Vi avslutade med att besöka Western Heights en mycket speciell plats som byggts för att försvara hamnen i Dover. Armén lämnade den så sent som 1961. Det är tre fort med djupa diken runt om. Hur man än rör sig när man går i dikena känner man sig iakttagen. Det kändes som om man var inne i ett dataspel. Häftigt och kusligt på en och samma gång.
Dagen avslutades med Fisch & Chips på stranden i Rye.
Vår sista dag tog vi ångtåget från Tenterden Town till Bodiam. Det är alltid trevligt att åka tåg men den här dagen var det väl varmt för att göra någonting egentligen.
Väl framme gjorde vi trots värmen ett besök på Bodiam Castle. En fin liten borg som vi besökt tidigare. Jag tror nästan att glassen var höjdpunkten på det besöket.
På kvällen blev det middag från våra vänners restaurang. Eftersom vi på grund av värmen satt i trädgården och inte inne i restaurangen kände vi oss verkligen som VIP-gäster.
Dagen därpå återvände vi till Sverige. Fyllda av intryck och upplevelser efter alla fantastiska dagar var det skönt att landa på torpet och i lugn och ro försöka smälta allt vi varit med om.
