Så kom den då, solen och med den plusgrader som gjorde att alla jag mötte på promenaden log lite trevande. Själv travade jag omkring i ljuset och solen i nästan en och en halv mil. Det kändes underbart att fylla på med lite ljus men sedan kändes det i kroppen. Passade på att plantera lite frön, kanske alldeles för sent men det gav ändå en viss tillfredsställelse och en känsla av att ha kontroll. Nåväl några frön har i alla fall grott. Man får vara glad för det lilla och lite grönsaker blir det nog i år också. Annars går en del tid åt till att försöka bestämma vilken kollektion jag ska lämna in till klubbmästerskapets 2:a deltävling. Inte lätt det här att vara människa, odlare och dessutom fotograf.
Mars närmar sig sitt slut men ännu känns det långt till vår. Inte ens den årliga trädgårdsmässan kunde ändra på den känslan. Jag hade räknat med lite varmare och snöfritt när jag beställde två fruktträd från Blomqvist i Taimisto Finland. Jag räknade också med att postgången skulle vara lika långsam som vanligt. Men allt har gått som på räls (kan man säga så nu för tiden med alla tågförseningar) nåväl jag tror du förstå vad jag menar. Jag hade räknat med att leveransen skulle ta tid och att träden skulle komma fram till postombudet i Malmköping först nästa vecka. Så får jag ett pling i mobilen att de redan är där. Träden är i vintervila men vad händer om de måste stå inomhus i stugvärmen för att vänta på att jag ska hämta dem vilket blir tidigast på söndag. Det blir inte bra säger de på Blomqvists som jag besökte på mässan. Om de först vaknar i värmen och sedan bli utslängda i kylan kommer de kanske inte att klara sig.
Jag kan inte hämta förrän på söndag. Väderleksrapporten spår fortsatt kalla nätter. Hur löser jag detta? Postombudet i Malmköping är Hemköp. Jag ringer dit och förklarar mitt dilemma. Hur svalt ska det vara undrar de. Kallare än rumstemperatur blir mitt svar. Ok då sätter vi in ditt paket i mejerirummet blir svaret. Det finns vardagsänglar. Och jag hoppas att mina två träd fortsätter att vintervila gott på Hemköp tills jag hämtar dem på söndag.
Inte vet jag om det berodde på åldern eller på att jag var så fullständigt avslappnad och bortkopplad från allt som inte var här och nu. Hur som helst glömde jag totalt bort att jag skulle varit på ett fotoevent från klockan 12 igår söndag. Det fanns inte alls i mitt medvetande trots att det stod ordentligt uppskrivet i både almanacka och väggkalender. Men vad hjälper det om man inte tittar.
Nu blev det istället en härlig promenad i solen med ett konditoribesök ungefär halvvägs. Det var inte alls fel det heller och fotokompisarna klarade sig bra utan mig.
Här har det varit konditori sedan 50-talet. Neonskylten har fått pris.
Grått och snöigt idag på torpet. Småfåglarna hittade till fågelmaten och maken fällde en död gran. Jag förberedde inför våren och flisade en hel del grenar som legat på en hög och väntat. När det nästan var dags att dra sig inomhus tittade en blek vintersol fram bakom träden.
Jag är ingen ombytlig person utan trivs bästa i det invanda. För mig är det fullt tillräckligt att ha vänner som flyttat runt och bott på olika håll i världen. Jag har ingen som helst längtan bort utan är fullt tillfreds med att vara precis där jag är. Jag är djupt rotad på de platser jag kallar mina, stationär kan man säga. Bara tanken på att flytta får mig att känna mig orolig och trött. Det kanske har att göra med en viss bekvämlighet men också total avsaknad av äventyrslust i alla fall när det gäller flyttar. Det känns helt enkelt som en erfarenhet jag kan leva utan.
Jag tror att man får en annan syn på saker omkring sig när man stannar kvar. Att man kan få syn på sådant som man annars inte ser. Små företeelser som kräver tid kliver plötsligt fram och blir betydelsefulla. Så som det är med ett fotografi eller tavla man inte omedelbart tar till sig, där man måste återvända och låta tiden arbeta för att man ska uppskatta det man ser.
Jag har bytt jobb i alla fall några gånger i mitt liv. Och arbetsplats med för den delen. Fast inte så ofta det måste medges. Senaste gången hade jag varit på samma arbetsplats i mer än 20 år. Till mitt försvar (om det nu behövs något sådant) ska sägas att arbetsplatsen var i ständig förändring så jag behövde inte söka mig därifrån för att få variation och utmaning i jobbet. Men till slut snickrade jag ihop mitt livs första CV i en ålder av 50+, skickade iväg den och fick jobbet. Nu tror jag att det inte kommer att bli några fler arbetsplatser för min del och inte heller någon flytt i närtid men sånt kan man egentligen inte så noga veta. Saker kan ändras fortare än man tror.
Jag inser när jag sitter här på torpet och skriver det här att min självbild hör ihop med det där stationära. Att jag tycker om att vara konstanten, ankaret det man kan återvända till när man behöver. Så om jag får råda stannar jag i det invanda ett tag till.
Mitt jobb har flyttat ett antal gånger. Senast februari 2020
Jag fick inspiration till den här texten idag när jag läste Paulas blogg. Hon är raka motsatsen till min ovilja att flytta.
Idag ler människor mot varandra på gatan. Om man hittar en plats i lä kan man känna hur solen värmer. Det är inte mörkt när klockan är fyra på eftermiddagen. Vi går mot ljusare tider.
