Jag sitter på tunnelbanan på väg in för att möta en vän. Bredvid mig sitter två unga tjejer, de pratar om sin höga frånvaro och risken för att få indraget CSN men framför allt om sina mammor som oroar sig, som undrar och som de inte vill ska få veta. Jag lyssnar och funderar på hur man skulle kunna berätta för dem att det är inte mammornas framtid utan deras egen det handlar om. Att de inte går i skolan för mammornas skull utan för sin egen. Eller att det i alla fall borde vara så. Jag kommer inte på något bra sätt sätt att förmedla det så jag säger inget och vid nästa station stiger de av.
Det krävs uthållighet, träning och kanske en gnutta talang, det sista är troligtvis inte helt nödvändigt. Jag tror på de som säger att man blir bra på det man tränar på oavsett vad det är. Så om jag vill bli bra på att hitta de små små detaljerna, de små glädjeämnena eller de små vardagsfunderingarna så måste jag öva. Varje dag outtröttligt får jag ta på mig de glasögon som avtäcker den verklighet och de mysterier jag tänker mig att jag vill skildra. Sedan måste jag också öva på att formulera de tankar som uppstår på ett sådant sätt att även andra kan begripa det som jag tror att jag har fått syn på. Det känns precis lika flummigt som de låter.
Jag har tillbringat en del tid med att läsa spridda delar av min tidigare blogg (plommenad.blogg.se). Blir avundsjuk på sättet skribenten, dvs jag, ledigt formulerar funderingar och spaningar i samtiden. Jag vet inte när jag tappade bort den förmågan. Jag vet bara att jag på något sätt måste återerövra den.
Anteckningsblock, penna och stora öron tror jag är nyckeln till framgång. Mobilen är i sammanhanget bannlyst. Jag börjar imorgon så får vi se hur det går.
Fotografering har jag övat desto mer på den sista tiden. Det är antagligen därför det går hyfsat bra.
Jag sätter på mig hörlurar när jag går av tunnelbanan på T-centralen. Det är många som har lurar på sig. Ingen verkar vara riktigt glad jag undrar så vad de egentligen lyssnar på. Själv sätter jag på en glad peppande låt som gör att jag ler. Ingen av de jag möter på min väg upp till Vasagatan gör det, ler alltså. Jag provocerar genom att medvetet söka de andras blickar och ge dem ett stålande morgonleende. Kanske kommer det att tala om det under dagen. Tala om den där udda människan som log klockan kvart över sju på T-centralen. Log så där utan synbar anledning, kan det vara riktigt klokt? I mina öron hade jag I am med Fia.
Jag hittade en korsspindel i grönsakslandet. Det är första gången jag ser en. Den var oväntat vacker på sitt sätt. Sedan fotograferade jag några höstanemoner, de är vackra på ett helt annat sätt. Jag lät både anemonerna och spindeln stanna utomhus, tänker att de gör sig bäst där.
Om så bara för en helg men så välgörande. Det är en lisa för själen att skrota runt i grönskan. Att sitta på trappan och äta frukost, att så några frön, att smyga runt med kameran, att vattna lite, att sitta på trappan igen och titta på allt och inget. Och sen på kvällen kom regnet (kanske för att jag vattnade så ordentligt). Jag är en lyckligt lottad människa som kan få vara här och njuta av våren.
Satt och tittade på Instagram idag och slogs av alla vackra bilder och vänliga ord. Är det verkligen så som vardagen ser ut hos er andra? Jag är inget undantag i detta fall utan publicerar också sådant som jag tycker ser fint eller roligt ut och duckar för det där allvarliga och svåra. Men nu kände jag en längtan efter gräl, tårar och arga barn med rinnande näsor. Sedan fick jag en sådan lust att publicera bilder på sopor och skräp som en motvikt till allt det där fina. Det blev en bild rätt ner i kompostpåsen som på inget sätt motsvara det som jag egentligen var ute efter. Lite deppigt att till och med kompost kan vara vackert men man kan inte få allt här i världen.
Efter den tumultartade dagen igår där det åter visade sig att vi i Sverige inte kan räkna med att vara förskonade från det urskillningslösa våldet (om det nu var någon som trodde det) är det nu en ny dag. En dag som för vissa är helt förändrad och för oss andra tuffar på som vanligt. Och det är väl det vi måste göra, tuffa på som vanligt och visa ondskan att vi inte låter oss kuvas. Som för att understryka den dämpade stämningen är har himmelen under dagen mestadels varit grå men med inslag av blå fläckar då och då. Det blå kan stå som symbol för alla de medmänskliga handlingar som gjordes under gårdagen. Människor visade varandra omsorg och hjälptes åt i det kaos som rådde när inga kommunala färdmedel stod till buds och det var svårt att ta sig hem.
En sak som blev uppenbar för mig var att ingen, i alla fall inte i min närhet, visste var man kan inhämta den mest relevanta och sakliga informationen i en krissituation som den igår. Förr i tiden (ja jag är så gammal att jag kan skriva så) fanns det information i telefonkatalogen om hur man skulle bete sig. Var man skulle få information i en krissituation. Telefonkatalogen delades ut till alla hushåll. Men hur gör man nu. Jag slog på radion P1 (förr var det P2 man skulle lyssna på har jag för mig). Sonen som är en annan generation valde P3 men även det kändes rätt i mina öron. Att däremot ta popuppnotiser från kvällstidningar och annat som sanning känns främmande för mig. Därifrån kom de mest en massa fragmentariska rykten. Jag visste, men tänkte inte då på, att myndigheten MSB- myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns. Vad jag inte alls visste var att det finns en sida, krisinformation.se , som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris. Det finns också en mobilapp. Det kan också vara bra att veta att de finns på facebook och twitter också. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva använda den här nya kunskapen.
Man kan använda sin morgontidning på många olika sätt. En del läser i dem och andra sitter på dem. Man kanske kan suga i sig innehållet med rumpan, vad vet jag. Eller så var det bara för att inte få andras bacillusker på sina fina byxor som hon la tidningen på sätet och sedan satte sig på den. Jag frågade aldrig och inte heller tog jag någon bild. Men jag tog en bild ut genom fönstret på jobbet idag. Solen sken, om det inte vore så kallt kunde man tro att våren är på väg.
