Reflektion

Födelsedagsfest

Publicerad 4 januari, 2016 av kersko

I feberdimmorna skriver jag fantastiska blogginlägg accompanjerade av vackra meningsbärande bilder. När febern, med medicinens hjälp sjunker, rinner de ner över täcket och försvinner in i hörnen och en lätt surrealistisk känsla är allt de lämnar efter sig.
Så tillbringar jag resten av kvällen med att från sängen lyssna på glammet i köket där man firar sonens födelsedag. I födelsedagspresent önskade han sig Får i kål till sig och sina vänner samt jordärtskockssoppa till vegetarianerna. Det är en härlig känsla att ha gänget i köket igen. Det känns som om det var länge sedan. Och även om jag inte deltar så blir jag glad av att bara lyssna på dem. Klockan är nästan midnatt när de sista gästerna lämnar och febern åter börjar stiga.

Ordning

Publicerad 30 december, 2015 av kersko

Mellandag, grå och lite långsam. Börjar få lätt panik för att jag inte gör något. Eller rättare sagt för att jag inte får någon ordning på mina tankar. För jag gör just det, jag tänker. Försöker bringa ordning i alla vilande projekt, alla intentioner och alla goda föresatser. Jag vet inte vad det är som gör det så svårt. Varför det inte går att börja med 1 och sedan gå vidare till 2. Jag brukade älska att göra listor. Det var en säker och trygg metod, något att hålla sig till när resten av världen gungade. Men vad är det som händer eller har hänt? Mina tankar känns avbrutna, det är som de snabba klippen i en actionfilm, eller som det planlösa klickandet på datorn. Det är där jag måste börja inser jag nu. Jag ska starta med att målmedvetet och fokuserat göra en sak i taget. Att tänka varje tanke till slut och ställa allt annat på väntelista. Det känns som en bra intention för 2016. Och jag har ju fortfarande en dag på mig att öva.

Där i mellanrummet kan man ana något annat.
Gullmarsplan 30/12

Att fundera

Publicerad 28 december, 2015 av kersko

Jag sjunger inte i duschen, jag funderar. Tankarna formuleras så bra i det varmt strilande vattnet. I duschen tar de form och blir ofta både fantastiska och välformulerade. Jag tycker om att stå där länge, länge, skruvar upp värmen och njuter, samtidigt som jag känner mig både spirituell och klok. Tänk så mycket bra man kan komma på under en stund i duschen. Goda föresatser kan formuleras, nya texter till hemsidan kan skrivas , listor för dagen, listor för året, listor för livet görs i tanken. Och i samma takt som vattnet försvinner ner i golvbrunnen försvinner också det där välformulerade och genomtänkta och kvar står jag blöt, lite trött av allt det varma vattnet och med en känsla av saknad.

Förändring II

Publicerad 7 december, 2015 av kersko

Vi är så lika vi människor, så lika och ändå så olika. I förändring blir olikheterna tydligare. Det finns så många sätt att reagera på och det gör vi, alla på sitt eget högst personliga vis. Det blir också så att vi på något sätt både förenas och driver isär. Är det så att man i förändring har nog med att ta hand om sig själv. Det kanske är tillräckligt svårt att försöka klara av sina egna tankar och reaktioner utan att behöva förhålla sig till alla de andras också. Alla de där andra som inte reagerar som jag, de som gör och tänker annorlunda.

En gång för länge sedan blåste förändringens vind över min arbetsplats. Jag var väldigt ny där och dessutom vikarie. Där fanns en fantastisk chef som verkligen såg och mötte oss i allt det där svåra som förändring är. En dag landade det en dikt i postfacket. Den dikten, som han delade med oss , har sedan dess varit min följeslagare och tröst när det blåser så där extra kallt i tillvaron.

När marken gungar
tar jag små små steg
nästan alldeles omärkliga
så kanske jag kan hålla balansen

När sekunderna stockar sej
och sedan kommer störtande över mig
alla på en gång
är jag mycket sträng mot dem
det måste jag vara
En och en, en och en
får de tillstånd att passera mej
och de oändliga timmarna
tills det är morgon

När sidor och stycken
och meningar
verkar ogenomträngliga
tar jag orden
ett efter ett
och håller länge upp dem mot lampan
så de blir
genomskinliga

sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

Märta Tikkanen

Det är oftast inte så bråttom

Publicerad 29 november, 2015 av kersko

Jag läser SVD:s kulturbilaga där de listar årets (i deras tycke) bästa böcker. Fastnar för en formulering när det gäller Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt.” I slutet står : ”Den blir också ett motstånd mot allt det som har bråttom.” Den boken måste jag ta och läsa. Inte bara för att jag gillar Kerstin Ekman utan också för att jag ogillar att ha bråttom. Och bråttom är det nuförtiden nästan jämt. Jag har så otroligt svårt att förstå varför det är så. Att vissa saker kräver stor skyndsamhet kan jag begripa som klimatfrågan, utfiskning mm där gäller det att handla nu eller till och med nyss, och med kraft. Men att vi vanliga dödliga måste rusa runt i tillvaron i någon slags turbofart, det förstår jag inte. Det är något fel i hur vi tänker och organiserar oss. I den verksamhet jag arbetar är vi ingen akutverkasamhet, det borde inte vara så att vi måste besluta på sekunden, men ändå agerar vi ofta som om så vore. Allt ska ske skyndsamt, det är snabba beslut som gäller och väldigt lite tid för eftertanke och reflexion. Dagarna fylls och det är näsan lite pinsamt att ha luckor i sin kalender. Som om man inte gör ett bra jobb. Likadant tänker jag att det är i skola och förskola. Det är fullt ös hela tiden. Vad hände med mellanrummen, de som vi så väl behöver. Det är kanske inte konstigt att man (jag) tycker att det fattas så underliga beslut idag. För om det inte finns tid att tänka efter, att fundera och vända och vrida på saker, tid att ringa mamma eller mer erfarna kollegor, hur ska det då kunna bli väl underbyggda genomtänkta grundade beslut? Nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om men mer sällan efterlever, långsamhetens lov. Jag ska börja imorgon, gå långsammare, prata långsammare, äta långsammare och framförallt säga att det måste jag fundera på en stund, jag återkommer en annan dag när jag tänkt färdigt.

Vuxen

Publicerad 21 november, 2015 av kersko

Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.

Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov. Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad. Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra. Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp. Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa. Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.

Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.

Refugium

Publicerad 17 november, 2015 av kersko

Jag har i min ägo en bok som heter Refugium. Den är skriven av Ingela Bendt och handlar om Hans Drost trädgårds-filosof och landskapsarkitekt.
Om refugium säger han:

Refugium betyder tillflyktsort.
En plats dit man drar sig tillbaka för att få vara ifred.
En skyddad zon. Ett ostört rum.
Refugium är en intim plats som kan föda samtal och tankar.
Det är som en förnimmelse av något man inte vet.

Det är som musik de där orden, en förnimmelse av något man inte vet. Jag blir varm och glad av tanken och börjar fundera över hur mitt Refugium ser ut.
Jag tror att jag ibland bär mitt refugium med mig. Att jag kan hitta den där ostördheten och reflektionen i mig själv. Men oftast kan jag behöva en plats. En plats att återvända till, en plats att hämta kraft från, en plats som tillåter att jag arbetar med det som inte syns, de stora frågorna om tillvaron och livet. Som på torpet tänker jag, som på torpet.

Det var Slottsträdgårdsmästaren som tipsade mig om boken och vill man läsa lite om den så kan man göra det här.

Utmana de mörka krafterna

Publicerad 14 november, 2015 av kersko

Det är svårt att göra ett inlägg som inte berör terrordåden i Paris. Här där jag är, på torpet i det tysta och vackra, känns den stora världen med all sin ondska väldigt långt bort. Det är lätt att få känslan av att, här stannar jag och gömmer mig för allt otäckt som händer, här där det är tryggt och ofarligt att vara. Men det är just det jag inte kan. För det är ju då som det onda vinner. Om jag väljer att begränsa mig och mina handlingar av rädsla. Men om alla vi som inte delar terroristernas syn på hur världen ska se, ut trotsar rädslan och mörkret och fortsätter leva i världen istället för att huka i vrårna, det är då och först då som mörkret kan ge vika. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt. Men om vi låter rädslan ta över och gör det som idag känns lättast, kommer vi få en värld som vi inte vill leva i. Så öppna hjärtat för alla de som flyr från terror och fasor. Ta emot dem med öppet sinne och respekt. Det är vårt gemensamma ansvar. Och fortsätt lev, gå ut och njut av höst, av regn, och av livet.

Tystnad

Publicerad 11 november, 2015 av kersko

Nu är det så där tyst igen. Jag är alldeles ensam hemma och njuter. När jag blundar och lyssnar hör jag ett stilla sus från elementet och mina egna andetag, det är allt. Jag kommer att tänka på en låt som Rikard Wolff sjunger som heter just Tystnaden. Den speglar att tystnad kan vara så tyst och så ensam att även ljud kan förmedla ensamhet och tystnad. Det kan vara avsaknad av kontakt, närhet och värme. Men jag som är en, i många avseenden, privilegierad människa kan njuta av att vara ensam för jag vet att om bara några timmar kommer ensamheten att vara ett minne blott och lägenheten åter fyllas av ljud och sällskap.

I dag är tystnad något åtråvärt, sällsynt i alla fall för storstadsmänniskan som hela dagarna är omgiven av ljud. Det är en av de saker jag uppskattar så med att åka till landet. Där finns en hel massa ljud men nästan inget av dem är skapat av människan. Där är det är surr, sus och prassel istället för ljudet från tunnelbanan och bilarna, för att inte tala om det ljud som stillsamt sköljer över oss i affärer och varuhus för att få oss att handla mer. Man säger att storstadsmänniskan idag träffar fler människor på en dag än vad en människa förr gjorde på en hel livstid. Jag undrar hur det är med ljud hör vi fler ljud nu än man gjorde förr och vad gör det i så fall med oss.

Brukar inte länka här men nu blir det lite Tystnad med Rikard Wolff. (Kanske bara fungerar om du har Spotify).

Funderingar i farten + en och annan bild