Reflektion

Zazen

Publicerad 10 januari, 2016 av kersko

Så har den kommit och snart gått den här sista lediga dagen. Just nu känns det som innan en lång resa, jag vill bara komma iväg. Kroppen reagerar (också det som vanligt) med att blir sömnig. Men inte kan man gå och lägga sig klockan halv sju. Om jag skulle lyckas somna gissar jag att jag vaknar igen strax efter midnatt och då kommer det att vara lögn att somna om. Jag borde packa väskan, kolla att nycklar och allt annat jag behöver finns där de borde vara. Jag borde utnyttja tiden göra något kul och bra. Jag borde, jag borde, jag borde…..bara ta min meditationspall och sätta mig en stund för att få lite ordning på den här alldeles totalt onödiga stressen.

För många år sedan gick jag en kurs i Zazen.
Zazen är att sitta sig till stillhet, att sätta sig ner och för en stund sluta upp med att medvetet sträva efter någonting särskilt. Bara koncentrera sig fullständigt på sin hållning, andning och sinnesinställning, här och nu, i ögonblicket.

Och det är lite som magi för efter tjugo minuter är jag, om inte en ny människa, så i alla fall betydligt lugnare och mer tillfreds med mig själv. Det är konstigt att man kan tappa bort att göra sådant som man känner är bra för en men fortsätta med dåliga vanor trots att man vet att de är just dåliga. Nåja nu har jag hittat meditationen igen och det är inget särskilt märkligt med det. Bara att sätta sig bekvämt en stund och koncentrera sig på andningen. Det blir som en inre städning på något sätt. Inte för att det är helt enkelt egentligen. Det är otroligt många tankar ens huvud hittar på att tänka under tjugo minuter. Jag får försiktigt men bestämt föra undan dem och återgå till andningen. Och det får jag göra om och om igen och vips så har de där 20 minuterna passerat. Om det känns lite motigt och meningslöst försöker jag tänka att det här det är kvalitetstid på riktigt som jag ger mig själv som en gåva.

Snö och funderingar i Enskede

Publicerad 8 januari, 2016 av kersko

Idag faller det snö över Enskede. Konvalescenten gör framsteg och blir allt piggare så att motstå en promenad i det fallande vita var helt enkelt inte möjligt. På med alla lager kläder trots att det inte alls är så kallt. Följaktligen ingen såpbubbelfotografering idag utan bara en promenad med hunden. Ja och så med kamera förstås. Inser att jag glömde mobilen hemma men undrar i nästa tanke vad jag egentligen ska med den till.
Många är barnen i Margaretaparkens pulkabacke. Glada rop från barnen och lite oroligare från fröknarna när en bil kommer smygande förbi på Margaretavägen. Glad hund i yrsnö och en glad matte med kalla fingrar. Så kan man i korthet sammanfatta promenaden som varade mindre än 20 minuter.

Nu håller mörkret sakta på att sänka sig utanför mitt fönster. Jag redigerar bilder, dricker varm choklad och lyssnar på Dave Brubeck och undrar för mig själv hur i hela friden det ska gå att börja jobba igen. Det är så välgörande att känna dagarna komma och gå i egen lunk och låta varje dag fyllas av ett lagom stort projekt där jag själv bestämmer takten utan stress och jäkt. Jag funderar på hur och om det är möjligt att behålla den här känslan av lugn och tillförsikt när jag börjar jobba igen. Jag gissar att det kan fungera bra här i hemmets trygga vrå men att det är betydligt tuffare när jag sticker ut huvudet i verkligheten. Där ute väntar en utmaningens termin med stora förändringar och många medarbetare som inte mår så bra. Jag kommer att behöva allt de där som ger mig energi och jag kommer att behöva tanka hos dig som kan hjälpa mig att se möjligheter istället för hinder och som fyller på med positiva tankar. Men än så länge är det några dagar kvar och jag impregnerar mig i härlig musik och lugnt tempo. För just nu och just här är det gott att leva.

Konsumtion

Publicerad 5 januari, 2016 av kersko

Redan under hösten börjar fundera kring mina köpvanor. Sedan, mitt i julstöket när radion står på lyssnar jag på radioprogrammet Kropp och själ. Avsnittet för dagen har rubriken: Handla dig lycklig. Det får mig att ännu mer ifrågasätta mitt eget sätt att konsumera. I programmet hörs bland andra författarna Katarina Bjärvall och Gunilla Brodrej. Katarina har nyss kommit ut med en bok som heter Yes! Därför köper vi det vi inte behöver. Jag lånar den på biblioteket. Det är skrämmande läsning om hur de kommersiella krafterna utnyttjar den senaste forskningen och tar sig in i minsta skrymsle med en avväpnande övertygelse om att vi ska bli lyckligare om vi handlar.

Jag säger till maken att jag förmodligen har tillräckligt med kläder för att klara mig resten av mitt liv och tar steget in i nästa år med en föresats att inte handla några fler detta år. När jag sätter det på pränt känns det lite skakigt och jag känner hur jag redan för mig själv börjar göra en massa undanflykter och kryphål. Som att jag har några kuponger som jag borde utnyttja annars går de kanske förlorade. Så stark är makten att konsumera så att jag får abstinens innan jag ens har försökt låta bli.

Snubblar sedan över en inspelning på TED Ideas worth spreading där Robert Waldinger berättar vad som ger oss ett bra liv. Vad det är som gör oss lyckliga och friska. Till grund för sina uttalanden har han en 75 år lång Harvardstudie. Se den här . Den gjorde mig än mer övertygad om att i alla fall försöka att ta kontrollen över min egen konsumtion och ägna mer tid åt relationer.

Man kan i alla fall säga att ur perspektivet att låta bli att konsumera har 2016 börjat på ett strålande sätt. När man ligger sjuk så är det inte mycket mer man önskar än att bli frisk igen och då är nog det man mest behöver vila och så kanske någon som pysslar om en lite lagom.

Födelsedagsfest

Publicerad 4 januari, 2016 av kersko

I feberdimmorna skriver jag fantastiska blogginlägg accompanjerade av vackra meningsbärande bilder. När febern, med medicinens hjälp sjunker, rinner de ner över täcket och försvinner in i hörnen och en lätt surrealistisk känsla är allt de lämnar efter sig.
Så tillbringar jag resten av kvällen med att från sängen lyssna på glammet i köket där man firar sonens födelsedag. I födelsedagspresent önskade han sig Får i kål till sig och sina vänner samt jordärtskockssoppa till vegetarianerna. Det är en härlig känsla att ha gänget i köket igen. Det känns som om det var länge sedan. Och även om jag inte deltar så blir jag glad av att bara lyssna på dem. Klockan är nästan midnatt när de sista gästerna lämnar och febern åter börjar stiga.

Ordning

Publicerad 30 december, 2015 av kersko

Mellandag, grå och lite långsam. Börjar få lätt panik för att jag inte gör något. Eller rättare sagt för att jag inte får någon ordning på mina tankar. För jag gör just det, jag tänker. Försöker bringa ordning i alla vilande projekt, alla intentioner och alla goda föresatser. Jag vet inte vad det är som gör det så svårt. Varför det inte går att börja med 1 och sedan gå vidare till 2. Jag brukade älska att göra listor. Det var en säker och trygg metod, något att hålla sig till när resten av världen gungade. Men vad är det som händer eller har hänt? Mina tankar känns avbrutna, det är som de snabba klippen i en actionfilm, eller som det planlösa klickandet på datorn. Det är där jag måste börja inser jag nu. Jag ska starta med att målmedvetet och fokuserat göra en sak i taget. Att tänka varje tanke till slut och ställa allt annat på väntelista. Det känns som en bra intention för 2016. Och jag har ju fortfarande en dag på mig att öva.

Där i mellanrummet kan man ana något annat.
Gullmarsplan 30/12

Att fundera

Publicerad 28 december, 2015 av kersko

Jag sjunger inte i duschen, jag funderar. Tankarna formuleras så bra i det varmt strilande vattnet. I duschen tar de form och blir ofta både fantastiska och välformulerade. Jag tycker om att stå där länge, länge, skruvar upp värmen och njuter, samtidigt som jag känner mig både spirituell och klok. Tänk så mycket bra man kan komma på under en stund i duschen. Goda föresatser kan formuleras, nya texter till hemsidan kan skrivas , listor för dagen, listor för året, listor för livet görs i tanken. Och i samma takt som vattnet försvinner ner i golvbrunnen försvinner också det där välformulerade och genomtänkta och kvar står jag blöt, lite trött av allt det varma vattnet och med en känsla av saknad.

Förändring II

Publicerad 7 december, 2015 av kersko

Vi är så lika vi människor, så lika och ändå så olika. I förändring blir olikheterna tydligare. Det finns så många sätt att reagera på och det gör vi, alla på sitt eget högst personliga vis. Det blir också så att vi på något sätt både förenas och driver isär. Är det så att man i förändring har nog med att ta hand om sig själv. Det kanske är tillräckligt svårt att försöka klara av sina egna tankar och reaktioner utan att behöva förhålla sig till alla de andras också. Alla de där andra som inte reagerar som jag, de som gör och tänker annorlunda.

En gång för länge sedan blåste förändringens vind över min arbetsplats. Jag var väldigt ny där och dessutom vikarie. Där fanns en fantastisk chef som verkligen såg och mötte oss i allt det där svåra som förändring är. En dag landade det en dikt i postfacket. Den dikten, som han delade med oss , har sedan dess varit min följeslagare och tröst när det blåser så där extra kallt i tillvaron.

När marken gungar
tar jag små små steg
nästan alldeles omärkliga
så kanske jag kan hålla balansen

När sekunderna stockar sej
och sedan kommer störtande över mig
alla på en gång
är jag mycket sträng mot dem
det måste jag vara
En och en, en och en
får de tillstånd att passera mej
och de oändliga timmarna
tills det är morgon

När sidor och stycken
och meningar
verkar ogenomträngliga
tar jag orden
ett efter ett
och håller länge upp dem mot lampan
så de blir
genomskinliga

sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

Märta Tikkanen

Det är oftast inte så bråttom

Publicerad 29 november, 2015 av kersko

Jag läser SVD:s kulturbilaga där de listar årets (i deras tycke) bästa böcker. Fastnar för en formulering när det gäller Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt.” I slutet står : ”Den blir också ett motstånd mot allt det som har bråttom.” Den boken måste jag ta och läsa. Inte bara för att jag gillar Kerstin Ekman utan också för att jag ogillar att ha bråttom. Och bråttom är det nuförtiden nästan jämt. Jag har så otroligt svårt att förstå varför det är så. Att vissa saker kräver stor skyndsamhet kan jag begripa som klimatfrågan, utfiskning mm där gäller det att handla nu eller till och med nyss, och med kraft. Men att vi vanliga dödliga måste rusa runt i tillvaron i någon slags turbofart, det förstår jag inte. Det är något fel i hur vi tänker och organiserar oss. I den verksamhet jag arbetar är vi ingen akutverkasamhet, det borde inte vara så att vi måste besluta på sekunden, men ändå agerar vi ofta som om så vore. Allt ska ske skyndsamt, det är snabba beslut som gäller och väldigt lite tid för eftertanke och reflexion. Dagarna fylls och det är näsan lite pinsamt att ha luckor i sin kalender. Som om man inte gör ett bra jobb. Likadant tänker jag att det är i skola och förskola. Det är fullt ös hela tiden. Vad hände med mellanrummen, de som vi så väl behöver. Det är kanske inte konstigt att man (jag) tycker att det fattas så underliga beslut idag. För om det inte finns tid att tänka efter, att fundera och vända och vrida på saker, tid att ringa mamma eller mer erfarna kollegor, hur ska det då kunna bli väl underbyggda genomtänkta grundade beslut? Nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om men mer sällan efterlever, långsamhetens lov. Jag ska börja imorgon, gå långsammare, prata långsammare, äta långsammare och framförallt säga att det måste jag fundera på en stund, jag återkommer en annan dag när jag tänkt färdigt.

Vuxen

Publicerad 21 november, 2015 av kersko

Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.

Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov. Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad. Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra. Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp. Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa. Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.

Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.

Funderingar i farten + en och annan bild