Skriva

September

Ovanlig värme, otaliga myggor. Långsamt och fort, lite och mycket. Ett inre kaos. Jag läser Mikael Berglunds Ovanjorden och fångas i orden och stämningen. Älskar vemodet mellan raderna.
Börjar ana en röst i mig som pockar på och vill ut vill bli satt på pränt. Köper en anteckningsbok och en ny penna men tar mig inte tiden att sitta ner och lyssna. Anteckningsboken blir liggande orörd i väskan och pennan används till att pricka av sakerna på att- göra-listan. Tappar tråden och har ingen ro att stanna i ögonblicket, hoppar från det ena till det andra som i en film med snabba klipp. Offer för det brådskande som pågår överallt omkring mig. Försöker stanna upp men blir rastlös och lite stressad över av att ”slarva bort” tiden.

Smiter in i fotograferandet, jobbar med ND-filter för att kunna fotografera när det bli för ljust med de inställningar jag vill ha så att kameran inte klarar av det. Dubbelexponeringar och rörelse, tappar tiden, det är så roligt och jag har inte en aning om vad jag gör. Ibland blir det bra oftast blir det skräp men kanske jag till slut kan få kläm på det här.

Skrivandet finner nog också sin plats så småningom. Jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv. Börja med att äta lunch till exempel och kanske meditera.

Skriva brev

Har vi slutat att skriva brev? Jag läser i tidningen Vi om en genre på utdöende, författares brevkorrespondens. Man skriver inte brev idag men mailar. Det är kanske trist att inte i framtiden kunna ta del av personliga betraktelser och fyndiga formuleringar skrivna i en lite mer privat anda än den man möter i en författares böcker. Sådant som forskare nu vaskar fram och som ges ut i bokform.  Men jag tänker också på alla brev som alla vi andra dödliga inte heller skriver. Inga samlingar av fint hopbundna brev kommer att hittas på avlägsna vindar bland allehanda gamla bortglömda saker. Kärleksbrev omknutna med röda sidenband, eller brev till vänner om livets alla vedermödor.  Skrivs de ens några kärleksbrev idag eller har de ersatts helt av mail som man knattrar ner på tangentbordet i  all hast och sedan ångrar efter att man tryckt på sänd.

Jag minns när en av mina vänner flyttat till New York och det var ruskigt dyrt att ringa. Då skrev vi brev som långsamt tog sig fram över Atlanten. Man ställde en fråga och sedan tog det veckor innan man fick svar.  Det var frustrerande men samtidigt tror jag att det på något sätt var bra att få vänta. Det var också något härligt nästan lite högtidligt att skriva ett brev. Att finna tid och ro, att plocka fram det fina brevpappret och vässa pennan. Att samla ihop sig och tänka efter och sedan börja skriva om allt som hänt här hemma.  Det är en motsats mot allt det här bråttom som mailen på ett sätt är en del av.

Förra året dök det upp brev som min farfars bror skrivit till honom från Amerika dit han utvandrade i början av 1900-talet.  Det var spännande läsning som min dotter och jag översatte så att även våra Amerikanska släktingar kunde ta del av dem. Min man har samlat alla brev han fått i en resväska, ibland ångrar jag att inte jag också gjort det. Jag undrar hur många som spar sina mail så att våra barn barn kommer att kunna gå tillbaka och ta del av de tankar och funderingar vi delar med varandra på nätet.

Sen ska i ärlighetens namn nämnas att jag gillar mailen. Att den gjort det enklare att hålla kontakten med vänner och släkt som inte bor nära. Men jag saknar att få brev på riktigt. Jag har lite fint brevpapper kvar här hemma,  kanske skulle börja med att själv skriva några brev och skicka iväg så får jag se om någon orkar svara.

Brevpapper