Komfortzon

Det är tryggt och skönt att befinna sig inom sitt bekvämlighetsområde. Det där området där det mesta är förutsägbart och där man har en känsla av kontroll. Motsatsen är att bege sig ut i vildmarken, det där otäcka, oförutsägbara, där vad som helst kan hända.
Men om man aldrig vågar utmana sig och då och då hoppa ut i det där okända så missar man en hel del av det som är livet. I vildmarken kan oväntade möten leda till helt fantastiska saker och det som verkade så otäckt kan helt plötsligt få en helt annan framtoning.

De här våren har jag till vissa delar lämnat det trygga välbekanta och befinner mig på ett gungfly som kan antingen bära eller brista. Det är otäckt, spännande och förvånande nog inte riktigt så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det kanske inte är stort för andra men för mig är det en utmaning som jag hopppas ska få mig att växa och att lära mig så att det som förhoppningsvis blir bra kan bli ännu bättre.

En av mina utmaningar är att ta foton på människor. Jag är så obekväm med det att ingen annan heller känner sig bekväm och följaktligen inte heller vill vara med på bild. Jag kan inte säga att det går bättre men jag försöker åtminstone.

Vanlig tisdag

Jag sätter på mig hörlurar när jag går av tunnelbanan på T-centralen. Det är många som har lurar på sig. Ingen verkar vara riktigt glad jag undrar så vad de egentligen lyssnar på. Själv sätter jag på en glad peppande låt som gör att jag ler. Ingen av de jag möter på min väg upp till Vasagatan gör det, ler alltså.  Jag provocerar genom att medvetet söka de andras blickar och ge dem ett stålande morgonleende. Kanske kommer det att tala om det under dagen. Tala om den där udda människan som log klockan kvart över sju på T-centralen. Log så där utan synbar anledning, kan det vara riktigt klokt?
I mina öron hade jag I am med Fia.

Solen sken idag, det gör i alla fall mig glad.

Dubbelexponering

Årets nya område att utforska. Galet svårt men väldigt roligt, resultatet blir varierande minst sagt. Men en del blir faktiskt riktigt bra. Utmaningen är att klura ut varför. Hur man ska göra för att få bestämma själv så att inte slumpen avgör hur det blir. Den sista bilden är ingen dubbelexponering, jo kanske på sätt och vis för jag har lagt ihop två bilder för att öka skärpedjupet. Själva bilden är på en upphittad citron. Ingen vet hur länge den legat i kylskåpet innan yngsta dottern fann den. Men kan ni begripa hur förfall kan vara så vackert som ett konstverk i sig. Och inte luktade om den heller.

Fredag

Dagen då sonen fyller 30 och vi äntligen beställt de nya sofforna. Jag har nästan byggt färdigt mitt julklappspussel och laddat upp dagens bild på Blipfoto. Känns som en galet effektiv dag. Julstickandet blev det inte mycket av. jag har repat upp det jag gjort. Vanten blev på tok för stor eftersom jag var för slö för att kolla stickfastigheten. Nåja både garn och stickor finns ju kvar. det är bara att göra om och göra rätt. Kanske blir det ett par midsommarvantar.

Nytt år nya möjligheter

Jag har nästan bestämt mig att delta i fotoklubbens klubbmästerskap. Förra året tog jag en paus men nu börjar jag bli lite sugen igen. Det svåra är att välja bilder när det inte är något tema. Det beror ju så mycket på vem det är jury hur bilderna bli mottagna. Den här bilden tror jag inte att jag ska tävla med även fast jag är väldigt förtjust i den. Men kill your darlings heter det ju så den får nog stå över den här gången.

Soffor

För snart 35 år sedan investerade vi i två Chesterfieldsoffor. På tok för stora för vår lägenhet och sanslöst dyra men vi tyckte verkligen om dem. Och har så gjort mer eller mindre ända sedan dess. Eller om sanningen ska fram, maken lite mer och jag lite mindre. Att vi tycker lite olika beror till stor del på att vi sitter så olika skönt i dem. Eftersom mannen i familjen är begåvad med ovanligt långa ben och jag inte är det utan tvärt om har ben som är lite mer taxlika kan du förstå att det är lite knepigt det här.

Nu är dynorna i sofforna helt utslitna och en rundringning visar att det kostar lika mycket om inte mer att laga dem som att köpa en ny soffa. Så nu i mellandagarna har vi roat oss med att prova soffor. Det är häpnadsväckande så många obekväma soffor där finns. Det rådande modet på soff-fronten verkar vara djupa soffor som man ska krypa upp i. Att jag kryper upp i soffan när jag tittar på tv eller läser en bok känns helt ok. Men jag har svårt att se mig och mina vänner kravla oss in i soffan när vi ska inta vårt kaffe efter en god middag. Det är bara med en rejäl hög kuddar bakom ryggen man kan sitta någorlunda normalt.

Jag vill ha en soffa som man kan sitta bekvämt i utan att behöva extra kuddar bakom ryggen. Vi har faktiskt hittat några alternativ men då kommer nästa problem. Det är det här med valfrihet, det finns alldeles för många olika saker att ta ställning till. Vi trodde vi var klara när vi valt att vi vill ha en hörnsoffa och att den inte ska vara för djup. Men det var det enklaste. Nu ska vi välja vilken typ av ben den ska ha, raka, sneda, trä metall jag det finns en hel del här att ta ställning till. Och sedan var det armstöden. Ska de vara raka och smala eller kanske svängda och lite fylligare eller något mitt emellan? På några soffor kan man också välja hårdhet i sitsen och i ryggdynorna. Och så är det det här med klädsel vilket tyg och vilken färg. man blir helt snurrig i huvudet. Tur att vi inte byter soffor så ofta. Vi räknar kallt med att de här sofforna blir de sista vi kommer att köpa.

Jul

Mörkret har sänkt sig där ute och här inne råder en stillsam julfrid så här dan före dan. En riktigt skön och avkopplande Jul önskar jag er alla som tar sig tid att titta in här.

December

Tiden gick, för det gör den ju oavsett vad vi har för oss vi människor. Almanackan visade plötsligt december som den gör, varje år vid den här tiden. Och för varje år blir jag mer och mer överraskad, hur kan det redan vara december? Men dag läggs till dag och vi trasslar på med alla de där vanliga sakerna, de där inte så märkvärdiga sakerna som tillsammans utgör livets väv. Som vanligt känner jag mig lite yrvaken när jag ställs inför faktum.

Bloggen har blivit som en lite vanvårdad igenvuxen trädgård eller ändå hellre en ofruksam jordplätt där ingenting grott på länge. Jag skulle kunna lova bot och bättring. Men det är så många löften man ger som man sedan inte kan hålla. Värst är det när man försöker lura sig själv. Jag lovar ingenting men just idag har jag många kreativa tankar om hur man skulle kunna få jordplätten att blomstra och ogräset att bli precis så vackert som ogräs kan vara. Lite vilt, lite otuktat, kaxigt och vackert underbart. Måste skynda mig att sätta spaden i jorden innan jag hittar på något annat. Tack govänner för att ni har ett sådant tålamod med mig och plommenad.