Squvalp

Blötaste evenemanget i år. När sista ekipaget nått land kom regnet. Dotterns lag hade den stabilaste farkosten tillverkad av armeringsjärn och silvertejp.

Aprilväder i maj

Plötsligt tog våren en paus.
Några få personer stretade uppför Västerbron i regnet.
I bussen var det varmt och skönt.
Väl hemma blandades regnet med snöflingor.
I morgon ska jag ta på mig både mössa och vantar.

Västerbron

Helg

En helg i ensamhet och stillhet på torpet. Fixat lite med trädgårdslådorna men mest suttit på trappan och glott. Glott på fåglarna, på vattnet och på björkarna som slagit ut framför mina ögon. Och så tagit kameran och gått ett varv på tomten. Det finns så mycket att upptäcka.

Enskede

Utanför fönstret ser jag råddjuren när jag kikar ut på morgonen. De ser ganska malätna ut efter vintersäsongen, de skulle behöva nya vårkläder. Men för deras del ordnar det sig med automatik det är värre för oss människor. Jag har drabbats av klimatångest efter vår resa och har gett mig totalt vårklädesinköpsförbud. Egentligen tror jag inte att jag behöver köpa några fler kläder på många många år för det finns massor på vinden som varken är utslitna eller urvuxna. Jag kämpar med att inte belöna mig eller muntra upp mig genom konsumtion. Men det är inte klokt så svårt det är. Mönstren sitter djupt rotade och jag väljer att ta en annan väg till tunnelbanan än förbi affärerna på Odenplan för att inte frestas.

Jag läste nyss Malena Ernmans bok Scener ur hjärtat, gör det du med. Man får ta den i omgångar för att orka ta in allt men den är värd det. Det är en viktig bok på många sätt. För mänskligheten, för planeten för omtanken och för rätten att vara olika men ändå ha en plats. För att få en puff att förändra, om så bara en smula, i sina tankar, i sina mönster, i sina vanor. Allt för att de, som kommer efter oss, ska få en plats att leva på. Det är allvarligt och det är allvar. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Franska Polynesien III

Ahe

Flygresan från Tahiti till Ahe tar ungefär två timmar. Flyget, som går två gånger i veckan, flyger mellan flera atoller. Vid det tredje stoppet var det vår tur att kliva av.
Ahe är en korallatoll, som ligger i norra Tuamotu-skärgården. Det finns bara en enda liten passage in till lagunen där fartyg kan passera in. En gång i månaden kommer det ett lastfartyg med förnödenheter. Ahe är ungefär 23,5 km lång och 12 km bred.  Själva lagunområdet är 138 km2 men själva landytan är bara 12 km2.

Ahe, Bild lånad från Google Earth

Frank mötte oss på flygplatsen och därifrån gick färden i båt tvärs över lagunen. Det var vi och ett ungt par från Tahiti som skulle tillbringa några dagar på Cocoperle Lodge hos Frank och Janine. Där är det Frank som står för pratet och som kör båten. Janine basar i köket och ser till att ingen behöver gå hungrig.

Första dagen tog Frank med oss till Motu Manu där som det enda av den ursprungliga skogen finns. För från början fanns det inga kokospalmer utan helt andra träd på atollerna. De flesta av dem har blåst mer men här finns en liten skog av dem kvar. Pisonia grandis är det latinska namnet på träden som har ett trä som inte lämpar sig att bygga av, det är poröst och ruttnar lätt men det ger upphov till fin mylla när de bryts ner. Där kokospalmerna växer blir det inte alls så fin jord, mer stenigt och deras blad bara torkar utan att förmultna.

På Ahe snorklade vi massor och såg en mängd med vackra fiskar men ingen av dem fastnade på bild. Vi gjorde några försök att filma under vattnet men det blev inte så bra. En av dagarna gjorde vi en tur till lagunen i lagunen där vi satt i det ljumma vattnet och småpratade samtidigt som vi åt nyfångade musslor med lime och sörplade kokosvatten direkt ur nyskördade kokosnötter. Så nära paradiset man kan komma.

Svarta Pärlor

Pärlodling är en viktig inkomstkälla för många i Franska Polynesien. Det är svarta pärlor man odlar. Färgen på det omgivande skalet påverkar färg och lyster i pärlan den producerar därför väljer man musslor som är mörka till färgen. De musslor som valts ut öppnas försiktigt, och sedan tar man en skalpell och skär ett litet snitt i deras mjukdelar. Där för man in en liten rund partikel tillsammans med en liten bit vävnad från manteln på en annan mussla, dvs. från hudvecket på insidan av musslans skal. Sedan lägger man tillbaka musslorna i lagunen och väntar. Det tar ca tre år innan en pärla har bildats.

Pärlodling

Fisk

Vi åt fisk varje dag på Ahe. Fisk som Frank hade fångat. Bilderna nedan visar hur vi tillsammans lagade till den en dag. Man la fisken på en bädd av kokosnötter. Tände på och lät det brinna tills fiske såg helt förkolnad ut. Då tog man ut den ur glöden och tvättade bort det förkolnade skinnet i saltvattnet. Sedan åt vi dem med brödpudding och lime. Väldigt gott, tyvärr tyckte flugorna det också.

 Det mesta man gör på Ahe är att gå ner i varv och ta dagen som den kommer. Vi hade tur som var där samtidigt som Bryce och Célia. Vår franska är inte precis lysande och Frank pratade ingen vidare engelska. men Bryce och Célia fixade båda språken. De tyckte det var roligt att få tillfälle att prata engelska och var dessutom väldigt nyfikna på Sverige. Vi som ville veta allt om Franka Polynesien fick äntligen några som kunde svara på alla våra frågor och tolka det som Frank berättade om på våra utflykter.

Bryce och Célia vid vårt lunchställe Cocolanta.

Efter några härliga dagar på Ahe var det dags att återvända till Tahiti. Dagen innan vår hemresa tog vi en tur in till Papeete. Vi tänkte titta på marknaden men när vi väl kom dit var det mesta redan stängt. På väg därifrån gick vi förbi en bar och musiken därifrån får bli det sista från den här resan.

Skogsarbete

Här får semesterrapporten ta en liten paus och jag sticker emellan med en rapport om livet på torpet. Vi for dit i helgen som var, för lite lugn och ro. Nu blev det inte riktigt så som vi tänkt oss. Sedan förra våren då vår granne avverkade sin skog runt om oss faller våra träd som furor (men det är mest granarna som faller). Våra träd har blivit av med vindskyddet och är ovana vid att utsättas för blåst. Eftersom de levt så skyddat har de inte utvecklat ett starkt rotsystem så när vinden friskar i faller träden.

När vi kom dit den här gången var det en stor gran som fallit. Den hade tyvärr inte ramlat hela vägen ner för det stod en björk i vägen som den fastnade på. Alltså för att få ner granen var vi tvungna att såga ner björken också. Sedan tog vi ner två granar till eftersom de hade börjat luta betänkligt. Längre ner i backen närmare sjön finns också två lutande björkar men de orkade vi inte bry oss om den här gången. Det var tillräckligt med ved att såga upp och ris att släpa.

När vi ändå var i farten passade vi på att riktigt storstäda stora huset. Damma, skura och piska mattor. Vi drog fram chiffonjén och hittade hålet där mössen tagit sig in. Det är nu igensatt så vi hoppas att mössen kan stanna ute i fortsättningen. I söndags hade vi båda rejäl träningsvärk men det kändes faktiskt riktigt bra.

Franska Polynesien II

Moorea

Moorea

Vi tog färjan från Tahiti till Moorea en resa som tar ca 45 minuter. Moorea är liksom Tahiti en ö med en vulkan i mitten men den är betydligt mindre, bara ca 6 mil runt om. Vi hade bokat boende hos Lucile. Hon hörde av sig och meddelade att hon skulle möta vid färjan. Vi tänkte att det var lite överkurs, vi hade ju egen bil och skulle säkert hitta dit på egen hand. Lucile och svärdottern väntade i färjelägret. Det var inte långt därifrån till det lilla pensionatet men tur att de mötte upp för vägen som man tog från stora vägen var i våra ögon inte riktigt en väg utan mer likt 400 meter djupa gropar och stenar. Vi hade aldrig svängt av där om ingen visat vägen. Väl framme uppenbarade sig ett underbart ställe med klar djungelkänsla. I trädgården (som för oss såg mer ut som djungel) fanns både frukt och bikupor. Lucile lagade jätte god mat så vi åt alla middagar där, ofta tillsamman med familjen.

Dayan och Lucile

På Moorea gick vi också en vandring och blev belönade med en vidunderlig utsikt. En dag var vi på en ö bara några minuters båtfärd från Moorea. Där fanns många fina fiskar att titta på, bland annat de fina hajarna med svart på ryggfenan och stora rockor som kom så nära att man kunde klappa dem.

På Moorea odlas ananas så naturligtvis var vi tvungna att prova pizzan med ananas på Allo pizzeria, där de gräddas i vedeldad ugn. Det var godare än man kan tro. Vi besökte också destilleriet på ön där gör man bland annat ananasvin. Ingen höjdare tyckte vi som gillar ananasen bäst naturell. Något vi inte såg eller köpte med oss hem var vanilj som de också är kända för. Däremot åt vi en fantastisk vaniljsås till fisk. Inte en gräddig söt som vi är vana vid utan med åt beurre blanc hållet. Fisk är det man äter mesta av och överallt längs vägen såg man ställningar med fisk till salu.

En kväll besökte gick vi Tiki Village Cultural Center. Det är som ett mycket litet skansen med traditionella hus och utställning som handlar om hur livet på öarna var förr. Här såg vi ett uppträdande som var ganska likt det som vi såg på Nya Zeeland men lite mer amatörmässigt. Trevligt var det hur som helst. Mindre trevligt var att köra hem i beckmörkret. Reflexer vet de inte vad det är och ganska få ställen har gatlyktor. Så fotgängare, cyklister (utan lyse) och hundar dök upp på bägge sidor av vägen i mörkret.

Bästa köp var badskorna av neopren som skyddar fötterna mot stenar och otäcka fiskar (som vi inte alls stötte på men som lär finnas). Intressant syn var alla bilvrak som lämnats och som får olika spännande form när naturen gömmer dem i grönskan.
På Moorea finns tre publika badstränder och vi besökte naturligtvis alla tre. För badade gjorde vi varje dag, flera gånger faktiskt.

Efter 6 dagar var det dags för oss att ta färjan tillbaka till Tahiti. Där sov vi en natt på flygplatshotellet för att tidigt nästa morgon ta flyget iväg till Ahe.