Födelsedag

Den 24 maj fyllde Plommenaden 11 år. Det är en aktningsvärd ålder och även om aktiviteten på sidan går lite upp och ner så kommer det ett nytt inlägg rätt som det är. Jag hoppas att Plommenaden kommer att finnas många år till och att du fortsätter att titta in här. Som födelsedagsblomma blir det en kaprifol som är en av mina favoritblommor. I helgen doftade den förföriskt i skymningen på torpet. 

Kontrast

Från det skira, gröna, från fågelsången och björksuset till storstadens oväsen vilken kontrast. Det är människor och ljud överallt. Jag blir alltid överväldigad och lite trött av att byta mellan ”mina” två miljöer.
Jag promenerar nästan hela vägen hem från att ha jobbat sent ikväll. Luften är ljum, människorna många. Här kan man verkligen känna sig ensam tänker jag när jag går förbi en uteservering där alla verkar vara med någon. Jag traskar förbi många fler uteserveringar och många fler människor och funderar på om jag verkligen behöver både staden och landet och hur jag skulle välja om jag var tvungen. 

Förändrat

Nu har det gått några dagar och skogsavverkningen blivit mer påtaglig. Den första delen gjorde att ljuset kom in till oss och det hela verkade inte så illa.  Men nu, när vi helt plötslig ser hus vi inte sett tidigare långt bort över fälten (fält som vi inte heller sett) känns det inte alls lika bra. Jag har alltid tyckt om att torpet varit ett hus i skogen. Ett ställe där man är för sig själv. En plats där man kan gömma sig för omvärlden. Nu har vi klivit ut ur skogen och ligger mitt emellan. Jag kommer att behöva en hel del tid för att vänja mig. Det enda man kan säkert veta är att allt förändras för eller senare. Väldigt få saker är konstanta. Att grannen låter ta ner sina träd är inget vi kan påverka, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. Så jag planerar för en häck vresrosor. De växer snabbt och kan skymma bra. Tror inte heller att de har så höga anspråk på växtplats. I väntan på den tittar jag åt andra hållet där utsikten är som den brukar. 

 

Förändring

Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta. 

Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa. 

Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts. 

Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år. 

Torsdag mitt i våren.

Alldeles yrvaken kände jag mig när jag tittade upp och såg körsbärsträdet i full blom. Det är märkligt att jag varje år blir så överrumplad när våren väl kommer trots att jag väntat otåligt ända sedan början av mars. Nu verkar den i alla fall ha kommit för att stanna. Men det innebär inte tropisk värme och sol hela tiden. Den kan vara nog så nyckfull och inte alls alltid så ljum och inställsam som man skulle önska. Nåväl när jag kommer till torpet nästa gång hoppas jag att pallkragarna tinat upp så att det i alla fall är grävbart.  De små plantorna i mitt köksfönster får växa till sig ett antal veckor till innan det blir utplanterade i den kalla verkligheten men kanske att jag kan peta ner en eller annan potatis.