Att resa

Acceptans

Gårdagens yogaklass handlade om acceptans. Att vara lite ödmjuk och inkännande mot de vi oftast dömmer hårdast, dvs oss själva. Att acceptera sig själv precis där jag är. Det visade sig vara lättare sagt än gjort när benen kändes blytunga och kroppen stel som en pinne. Jag gissar att det berodde på sömnbrist, för den här veckan har jag verkligen inte prioriterat sömnen och förmodligen har det ett pris som måste betalas. Men som alltid kändes det otroligt välgörande att jag gav mig själv lite tid på yogamattan.

Idag snubblade jag över ett citat som tillskrivs Theodore Roosevelt, ord att ta med i vardagen:

Do what you can, with what you have, where you are”.

En filosofi som jag tror i alla fall kan hjälpa mig att stilla mig lite och inte alltid önska att saker var annorlunda utan landa i det som är och göra det bästa av det. Och förhoppningsvis kan det hjälpa mig att navigera när tillvaron är lika dimmig som den var vid Åva förra helgen.  Fågeln är en tofsvipa har jag listat ut helt på egen hand. 

Apropå att stilla sig så har det gått käpprätt åt skogen med mina föresatser om en stunds daglig meditation. Det är irriterande att vissa saker är så svåra att få till. För trots att jag är motiverad och verkligen tycker att jag vill så fungerar det inte. Ytterst handlar det förstås om att jag, trots att jag säger att jag är motiverad, prioriterar andra saker. Så är det, surt att bita i det äpplet men ger också möjligt att förändra.  Förändring var ett av ämnena för gårdagens metoddag för mentorer. Som vi alla vet är förändring det enda som är konstant.  Allting förändras ständigt det är bara att välja hur jag ska förhålla mig till det. Vilket inte är så bara utan kan vara nog så svårt i många lägen.  När det gäller min dagliga meditation kan jag välja att strunta i det eller försöka få till det. Och om jag verkligen vill så kommer det att gå men jag kanske måste offra något annat och ändra på vanor och strukturer och sånt är alltid smärtsamt och svårt. Ytterst handlar det såklart om motivation. Om jag kan göra så som Charlie Chaplin skrev, och börja tycka lite mer om mig själv så finns det goda förutsättningar för att det ska lyckas. 

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody if I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit stealing my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worrying about the future. Now, I only live for the moment, where everything is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But as I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born. Today I know “THAT IS LIFE”!
Charlie Chaplin

Sist en hoppingivande bild på hur det gror i köksfönstret.
Trevlig lördag alla människobarn.

Chili

 

 

Köpenhamn II

Det är helt obegripligt hur jag kunde åka iväg och inte få med mig en kamera. Det enda som jag kom med  var laddaren till en av kamerorna. Jag känner mig naken utan kamera och ser fantastiska motiv överallt. Det är tur att jag har i en telefon med kamera, så helt bildlös blir inte den här resan.

 

Cyklister
Morgon

Cyklister-5

Kväll

Köpenhamn

På egen hand i främmande land. Här är annorlunda men ändå välbekant. Det finns fler cyklister än i Stockholm och cykelbanorna är oftast mycket bredare än hemma. Men det allra mest anmärkningsvärda är avsaknaden av de där medelåldersmännen i lycra som på sina cyklar far fram som galningar i Stockholmstrafiken. Jag har hittills inte sett en enda här i staden. Här cyklar de flesta människorna i mer maklig takt och har vanliga kläder och visar att de ska svänga och till min stora förvåning även när det tänker stanna. Jag undrar om det är någon i Stockholm som ens vet hur man gör för att visa det.  men det är fler som har hjälm i Stockholm, men det är klart om man far fram som om man vore jagad av blixten så är det kanske klokt att åtminstone använda hjälm.

 

Cyklister-2

Beara peninsula

Vi tillbringade en dag på halvön Beara som är lite vildare och lite mindre turistig än Dingle och Ring of Kerry. Här besökte vi Gleninchaquin park där vi gjorde vår andra fotvandring. Vi hade hört om parken tänkte att den skulle vara ett givet turistmål. Skylten som pekade in från huvudvägen var liten och oansenlig. Vägen som ledde mot målet var smal men asfalterad, sedan blev den smalare, asfalterad och med gräs i mitten. Den slingrade sig fram genom landskapet som var bedövande vackert, blev smalare och smalare, asfalten upphörde och vi undrade om vi verkligen var på rätt väg.  När den nästan inte var mer än en bred stig kom vi slutligen fram till parken. Där fanns ett antal vandringsleder med varierande längd och ett vattenfall som säkert är imponerande när det är mer vatten i det än det var nu. Vi valde leden som tog oss upp ovanför vattenfallet. Utsikten var fantastisk.  Resten av dagen åkte vi runt halvön på smala vägar, The Wild Atlantic Way. Åt musslor i Kilmarkilloge harbour, odlade tvärs över viken och tog oss ända ner till udden ut mot Dursey Island där linbanan har tillstånd att frakta två eller om det var tre personer och en ko över sundet.

Cronin’s Yard

Vi gjorde två korta vandringar på Irland. Det blev två helt olika upplevelser.  Vägen vi gick den första vandringen var både stenig och sank och ledde upp till en liten sjö. Vi såg en människa på avstånd annars var det bara vi och fåren där uppe i bergen. Ibland sken solen, ibland regnade det. Det var ett fint regn som  om någon sprayade ner nederbörden. Ibland var det vindstilla och ibland blåste det rejält. Växlingarna skedde  minut för minut och dimmolnen lämnade aldrig bergen. Först tog vi på regnbyxor men beslöt sedan att det var bättre att bli blöt utifrån än inifrån. Blåsten och solen gjorde att när vi återvände till parkeringen var byxorna så gott som torra.

Tåg

För ett tag sedan skrev jag om att jag egentligen inte tycker om att resa dvs jag gillar inte själva förflyttningen. Jag tror att jag måste revidera det en aning. Nu i veckan har jag rest fram och tillbaka till Göteborg med tåg.  Att åka tåg är en trivsam sysselsättning där både kropp och själ hinner med.  Jag kommer på mig själv med att uppskatta själva resan nästan lika mycket som att komma fram. Det är skönt att slå sig ner på sin plats, att boa in sig och sedan bara låta sig transporteras. Att SJ lyckades med konststycket att transportera mig i stort sett i tid både på dit och hemresa gjorde inte det hela sämre.

När det nu är så smidigt tänker jag att jag ska åka tåg lite oftare. Det finns så många trevliga ställen att besöka jag måste bara se till att komma ihåg det.

Göteborg (1 av 1)

 

 

 

 

 

 

 

Förflyttning

Jag står i duschen och önskar att jag låg i sängen. Blir stående länge eftersom själva förflyttningen känns ansträngande. Som att resa. Jag vill gärna vara på andra platser, se nya saker, träffa andra människor och lära nytt. Men det är inte alltid jag är så förtjust i själva förflyttningen, ganska sällan faktiskt. Flygplatser kan kanske möjliggöra spännande möten men mest är det bara tråkig väntan, lite pirrig förväntan och en massa tid i vacuum. Och hur kul är det egentligen att klämma in sig i flygplansfåtöljen och äta plastinpackad mat med plastbestick, om de nu överhuvudtaget serveras någon mat. Om man nu ska resa, det är inte alla som vill det, så känns tåg eller båt som de trivsammaste sätten. Man kan röra sig under tiden, själen hinner med och själva resan kan bli en upplevelse i sig. För att komma till Japan på rimlig tid är det flyg som gäller. Men väl där kan man åka både tåg och tunnelbana. Flest trevliga möten blev det i tunnelbanan. Bara man ställde sig där med en uppvecklad karta kom hjälpsamma Tokyobor till undsättning vare sig vi behövde det eller ej. Jag tyckte det var så trevligt att jag försöker göra samma sak här hemma i Stockholm. Då kan man få till spännande möten utan att behöva resa alls.

Tokyo tunnelbana (1 av 1)