Att resa

Roadtripp 2016

När vi var unga hade maken en motorcykel. En gång åkte vi så långt som till Vingåker och tillbaka. Jag minns inte så mycket mer än att det var ganska kallt och att motorcykeln havererade i Södertälje på vägen hem, vi fick ta pendeltåget den sista biten.

Den här gången åkte vi längre. Vi var bättre klädda och hojen höll hela vägen både bort och hem. Själva anledningen till vår utflykt var att besöka Dalsland eftersom vi räknat ut att det var det enda svenska landskap ingen av oss varit i. På vägen dit ville maken hälsa på en kompis på Öland och varför inte passa på att tillbringa en natt eller två i Malmö hos kusinen nu när v i alla fall var ute och for.  Det blev ganska många mil körda innan vi äntligen kom till Dalsland. Ganska många landskap passerades också för den delen. Vi sov gott i Simrishamn, åt lakritssill i Kåseberga, fikade i Trelleborg  och hittade glassen med stort G i Malmö. Har ni vägarna förbi och är det minsta intresserade av glass är ”Köld” Mittimöllan Claesgatan 8 det givna utflyktsmålet. Fotoutställning i Tornet i Pildammsparken och en öl på Bullens hann vi också med innan vi  styrde kosan norrut mot det egentliga målet, Dalsland.

I Dalsland regnade det, inte hela tiden men det kändes så. Nu har vi i lalla fall varit där.Vi har sett akvedukten i Håverud ( i ösregn). Besökscentret hade resans trevligaste informatörer och fulaste vykort. Halmens hus i Bengtsfors var stängt på måndagar, kanske lika bra det för hur bra blir det att ha halmhatt på motorcykel i ösregn. Jag gissar att vi får åka tillbaka en annan gång när vädret är bättre och museet öppet.

En reflexion efter att ha susat runt i landet är hur tomt, stängt och avfolkat det känns på många ställen när man lämnar turiststråken och ger sig på upptäcksfärd efter det som är Sverige. Hur svårt det var att hitta de där trivsamma avkrokarna och matställena som serverade annat än pizza (även om jag är övertygad om att de finns). Så en lite sorgsen vemodig känsla lever kvar i mig när vi passerat den ena igenbommade macken efter den andra.

Efter sju dagar var vi tillbaka där vi började, på torpet i humlesurret och fågelkvittret. De grå fluggsnappsungarna växer men har ännu inte flugit ur boet. Körsbären har mognat och jag kan höra syrsorna.

Hur var det då egentligen att bli spätta så här i mogen ålder och att susa fram genom sommarsverige?  Man kom närmare på något sätt. Närmare dofter, temperaturer och vädret. Allt blev mer påtagligt än både när man går eller cyklar, vilket var förvånande. Kanske är det för att man färdas fortare som temperaturskillnader och dofter blir så tydliga. Och vinden är en högst påtaglig kraft att inte underskatta. Det var inte helt olikt att segla. Kläder tas av, kläder tas på. Är man någorlunda rätt klädd när man åker får man värmeslag så for man stannar.  När man sitter där bak mil eftermil pch bara åker med har man gott om tid att tänka, meditera och fundera kort sagt att göra ingenting och det tror jag att var bra för mig på många sätt.

Fler bilder finns på första sidan.

Roadtripp b 2016

.

Roadtrip

Vi är ute och luftar makens 60årspresent. Vår mål är Dalsland det enda svenska landskap vi aldrig besökt.  På vägen dit gör vi en liten omväg via Skåne. Just ni är vi i Simrishamn och det regnar inte. Vad kan man mer begära på en motorcykelsemester?

 

image

 

Acceptans

Gårdagens yogaklass handlade om acceptans. Att vara lite ödmjuk och inkännande mot de vi oftast dömmer hårdast, dvs oss själva. Att acceptera sig själv precis där jag är. Det visade sig vara lättare sagt än gjort när benen kändes blytunga och kroppen stel som en pinne. Jag gissar att det berodde på sömnbrist, för den här veckan har jag verkligen inte prioriterat sömnen och förmodligen har det ett pris som måste betalas. Men som alltid kändes det otroligt välgörande att jag gav mig själv lite tid på yogamattan.

Idag snubblade jag över ett citat som tillskrivs Theodore Roosevelt, ord att ta med i vardagen:

Do what you can, with what you have, where you are”.

En filosofi som jag tror i alla fall kan hjälpa mig att stilla mig lite och inte alltid önska att saker var annorlunda utan landa i det som är och göra det bästa av det. Och förhoppningsvis kan det hjälpa mig att navigera när tillvaron är lika dimmig som den var vid Åva förra helgen.  Fågeln är en tofsvipa har jag listat ut helt på egen hand. 

Apropå att stilla sig så har det gått käpprätt åt skogen med mina föresatser om en stunds daglig meditation. Det är irriterande att vissa saker är så svåra att få till. För trots att jag är motiverad och verkligen tycker att jag vill så fungerar det inte. Ytterst handlar det förstås om att jag, trots att jag säger att jag är motiverad, prioriterar andra saker. Så är det, surt att bita i det äpplet men ger också möjligt att förändra.  Förändring var ett av ämnena för gårdagens metoddag för mentorer. Som vi alla vet är förändring det enda som är konstant.  Allting förändras ständigt det är bara att välja hur jag ska förhålla mig till det. Vilket inte är så bara utan kan vara nog så svårt i många lägen.  När det gäller min dagliga meditation kan jag välja att strunta i det eller försöka få till det. Och om jag verkligen vill så kommer det att gå men jag kanske måste offra något annat och ändra på vanor och strukturer och sånt är alltid smärtsamt och svårt. Ytterst handlar det såklart om motivation. Om jag kan göra så som Charlie Chaplin skrev, och börja tycka lite mer om mig själv så finns det goda förutsättningar för att det ska lyckas. 

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody if I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit stealing my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worrying about the future. Now, I only live for the moment, where everything is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But as I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born. Today I know “THAT IS LIFE”!
Charlie Chaplin

Sist en hoppingivande bild på hur det gror i köksfönstret.
Trevlig lördag alla människobarn.

Chili

 

 

Köpenhamn

På egen hand i främmande land. Här är annorlunda men ändå välbekant. Det finns fler cyklister än i Stockholm och cykelbanorna är oftast mycket bredare än hemma. Men det allra mest anmärkningsvärda är avsaknaden av de där medelåldersmännen i lycra som på sina cyklar far fram som galningar i Stockholmstrafiken. Jag har hittills inte sett en enda här i staden. Här cyklar de flesta människorna i mer maklig takt och har vanliga kläder och visar att de ska svänga och till min stora förvåning även när det tänker stanna. Jag undrar om det är någon i Stockholm som ens vet hur man gör för att visa det.  men det är fler som har hjälm i Stockholm, men det är klart om man far fram som om man vore jagad av blixten så är det kanske klokt att åtminstone använda hjälm.

 

Cyklister-2

Beara peninsula

Vi tillbringade en dag på halvön Beara som är lite vildare och lite mindre turistig än Dingle och Ring of Kerry. Här besökte vi Gleninchaquin park där vi gjorde vår andra fotvandring. Vi hade hört om parken tänkte att den skulle vara ett givet turistmål. Skylten som pekade in från huvudvägen var liten och oansenlig. Vägen som ledde mot målet var smal men asfalterad, sedan blev den smalare, asfalterad och med gräs i mitten. Den slingrade sig fram genom landskapet som var bedövande vackert, blev smalare och smalare, asfalten upphörde och vi undrade om vi verkligen var på rätt väg.  När den nästan inte var mer än en bred stig kom vi slutligen fram till parken. Där fanns ett antal vandringsleder med varierande längd och ett vattenfall som säkert är imponerande när det är mer vatten i det än det var nu. Vi valde leden som tog oss upp ovanför vattenfallet. Utsikten var fantastisk.  Resten av dagen åkte vi runt halvön på smala vägar, The Wild Atlantic Way. Åt musslor i Kilmarkilloge harbour, odlade tvärs över viken och tog oss ända ner till udden ut mot Dursey Island där linbanan har tillstånd att frakta två eller om det var tre personer och en ko över sundet.

Cronin’s Yard

Vi gjorde två korta vandringar på Irland. Det blev två helt olika upplevelser.  Vägen vi gick den första vandringen var både stenig och sank och ledde upp till en liten sjö. Vi såg en människa på avstånd annars var det bara vi och fåren där uppe i bergen. Ibland sken solen, ibland regnade det. Det var ett fint regn som  om någon sprayade ner nederbörden. Ibland var det vindstilla och ibland blåste det rejält. Växlingarna skedde  minut för minut och dimmolnen lämnade aldrig bergen. Först tog vi på regnbyxor men beslöt sedan att det var bättre att bli blöt utifrån än inifrån. Blåsten och solen gjorde att när vi återvände till parkeringen var byxorna så gott som torra.