Det är välgörande för själen att krypa runt och upptäcka det lilla i det stora hela.
Natur
På riktigt
För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i, som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten.
Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.
Nya Zeeland V
Naturen
Geotermik
Nya Zeeland är verkligen kontrasternas land med regnskogar, glaciärer och vulkaner, slätter, kullar och berg, sjöar, floder och fjordar. Landskapet kunde skifta, liksom vädret, flera gånger under samma dag.
Rotorua är ett av de mest aktiva geotermiska områdena i hela Nya Zeeland, överallt i området finns påminnelser om den aktivitet som pågår i jordens inre. På många ställen ryker det både från land och vatten. När vi stannat på en liten avtagsväg för att fotografera Rainbow Mountains fick vi av några förbipasserande tips om Kerosene Creek en varm bäck inne i skogen. Vattnet var så varmt att till och med jag badade.
Orakei Korako
Ett spännande område är Orakei Korako. Här fräser och bubblar det överallt. På filmen hörs också ljudet av det ständigt närvarande cicadorna.
Här är några bilder från området.
Bildspel
Vi har sett när glaciären möter regnskogen och vi har sett ett 150 meter högt vattenfall. Det säger kanske inte så mycket men det är tre gånger så högt som Niagarafallen. Att vara nära det var en mäktig upplevelse.
Vi har badat i Tasmanhavet och doppat fötterna i Stilla havet. Vi har stretat upp mot glaciärerna och klivit runt i regnskogen. Här kommer lite fler bilder på hur det kan se ut.
Fröställning
Jag vet inte vad det här är för växt men kunde inte låta bli att sno med mig en bit från grannen. Som ängsull men det är det inte. Fascinerande är det med växtlighetens finurlighet hur de gör för att sprida sig. På den här blir blommorna som små knoppar (ganska lika renfanans blommor) innan de mognade och blir till ”ulltottar” med frön i.
Fågelliv
Under några spännande veckor har jag haft förmånen att följa familjen Grå Flugsnappare på nära håll. Från det första förvånande mötet då jag upptäckte att hade bo på en av stockarna på uteplatsen där de låg och ruvade tills dess att ungarna igår flög ur boet.
Det här är när jag först upptäckte dem. Jag tror att vi blev lika förvånade båda två.
Så fort jag närmade mig uteplatsen var jag bevakad.
Det visade sig att det var fyra ungar i boet.
De blev väldigt irriterade på att jag var där och fotograferade och försökte på alla sätt få mig därifrån.
När jag smög bakom rullgardinen var det lättare att ta bilder utan att de märkte. För om de såg att jag var där varnade föräldrarna och då satt ungarna stilla som om de var uppstoppade. De kunde sitta så nästan hur länge som helst jag gissar att de inte började röra sig förrän föräldrarna sa till att det var fritt fram.
Igår på förmiddagen började ungarna att flaxa i boet. Jag tänkte att nu flyger de snart iväg.
Jag satt bakom rullgardinen när jag hörde en duns. det var den första ungen som vågat ta sig ur boet. Senare följde de andra efter. På kvällen var två försvunna och två satt högt uppe under taknocken.
Imorse låg en av dem döda på golvet nedanför och den andra satt fortfarande kvar högt däruppe. Av föräldrarna syntes inte ett spår. Fågeln satt där hela dagen men sent på kvällen när jag tittade efter var den borta.
Vill du veta mer om Grå Flugsnappare klicka här
Fåglar
Jag har inte förstått tjusningen med fågelskådning. Men nu i helgen började jag fatta att det kan vara riktigt roligt.
En första kull sädesärlor (för det tror jag bestämt att det är men om någon vet bättre så får man absolut rätt till min okunskap) har lämnat boet och sitter fastklamrade i plommonträdet ängsligt pipande efter någon förälder som kanske kan ge lite vägledning hur man tar sig fram på denna höga höjd. Här kommer några bilder.
Tullgarn
Skeviks grotta
Idag trotsade jag min envisa förkylning och gav mig ut tillsammans med Naturfotogruppen till Skeviks grotta en förkastningsspricka från istiden som använts till både bönerum och filminspelning. Böneplats var det för en religiös sekt (Skevikarna) på 1700-talet och delar av filmen ”Det sjunde inseglet” spelades in här. Idag är det mest klättrare som håller till på platsen vilket gjorde att naturbilderna blev lite mindre ”naturiga” än vanligt.
