Här får semesterrapporten ta en liten paus och jag sticker emellan med en rapport om livet på torpet. Vi for dit i helgen som var, för lite lugn och ro. Nu blev det inte riktigt så som vi tänkt oss. Sedan förra våren då vår granne avverkade sin skog runt om oss faller våra träd som furor (men det är mest granarna som faller). Våra träd har blivit av med vindskyddet och är ovana vid att utsättas för blåst. Eftersom de levt så skyddat har de inte utvecklat ett starkt rotsystem så när vinden friskar i faller träden.
När vi kom dit den här gången var det en stor gran som fallit. Den hade tyvärr inte ramlat hela vägen ner för det stod en björk i vägen som den fastnade på. Alltså för att få ner granen var vi tvungna att såga ner björken också. Sedan tog vi ner två granar till eftersom de hade börjat luta betänkligt. Längre ner i backen närmare sjön finns också två lutande björkar men de orkade vi inte bry oss om den här gången. Det var tillräckligt med ved att såga upp och ris att släpa.
När vi ändå var i farten passade vi på att riktigt storstäda stora huset. Damma, skura och piska mattor. Vi drog fram chiffonjén och hittade hålet där mössen tagit sig in. Det är nu igensatt så vi hoppas att mössen kan stanna ute i fortsättningen. I söndags hade vi båda rejäl träningsvärk men det kändes faktiskt riktigt bra.
Vi tog färjan från Tahiti till Moorea en resa som tar ca 45 minuter. Moorea är liksom Tahiti en ö med en vulkan i mitten men den är betydligt mindre, bara ca 6 mil runt om. Vi hade bokat boende hos Lucile. Hon hörde av sig och meddelade att hon skulle möta vid färjan. Vi tänkte att det var lite överkurs, vi hade ju egen bil och skulle säkert hitta dit på egen hand. Lucile och svärdottern väntade i färjelägret. Det var inte långt därifrån till det lilla pensionatet men tur att de mötte upp för vägen som man tog från stora vägen var i våra ögon inte riktigt en väg utan mer likt 400 meter djupa gropar och stenar. Vi hade aldrig svängt av där om ingen visat vägen. Väl framme uppenbarade sig ett underbart ställe med klar djungelkänsla. I trädgården (som för oss såg mer ut som djungel) fanns både frukt och bikupor. Lucile lagade jätte god mat så vi åt alla middagar där, ofta tillsamman med familjen.
Dayan och Lucile
På Moorea gick vi också en vandring och blev belönade med en vidunderlig utsikt. En dag var vi på en ö bara några minuters båtfärd från Moorea. Där fanns många fina fiskar att titta på, bland annat de fina hajarna med svart på ryggfenan och stora rockor som kom så nära att man kunde klappa dem.
På Moorea odlas ananas så naturligtvis var vi tvungna att prova pizzan med ananas på Allo pizzeria, där de gräddas i vedeldad ugn. Det var godare än man kan tro. Vi besökte också destilleriet på ön där gör man bland annat ananasvin. Ingen höjdare tyckte vi som gillar ananasen bäst naturell. Något vi inte såg eller köpte med oss hem var vanilj som de också är kända för. Däremot åt vi en fantastisk vaniljsås till fisk. Inte en gräddig söt som vi är vana vid utan med åt beurre blanc hållet. Fisk är det man äter mesta av och överallt längs vägen såg man ställningar med fisk till salu.
En kväll besökte gick vi Tiki Village Cultural Center. Det är som ett mycket litet skansen med traditionella hus och utställning som handlar om hur livet på öarna var förr. Här såg vi ett uppträdande som var ganska likt det som vi såg på Nya Zeeland men lite mer amatörmässigt. Trevligt var det hur som helst. Mindre trevligt var att köra hem i beckmörkret. Reflexer vet de inte vad det är och ganska få ställen har gatlyktor. Så fotgängare, cyklister (utan lyse) och hundar dök upp på bägge sidor av vägen i mörkret.
Bästa köp var badskorna av neopren som skyddar fötterna mot stenar och otäcka fiskar (som vi inte alls stötte på men som lär finnas). Intressant syn var alla bilvrak som lämnats och som får olika spännande form när naturen gömmer dem i grönskan. På Moorea finns tre publika badstränder och vi besökte naturligtvis alla tre. För badade gjorde vi varje dag, flera gånger faktiskt.
Efter 6 dagar var det dags för oss att ta färjan tillbaka till Tahiti. Där sov vi en natt på flygplatshotellet för att tidigt nästa morgon ta flyget iväg till Ahe.
Ganska möra efter 28 timmars resa landade vi på Tahiti natten mellan den 28 feb och 1:a mars.
Tahiti är den största ön i Franska Polynesien och ligger i ögruppen Sällskapsöarna. Där finns huvudstaden Papeete och de flesta av Franska Polynesiens 264 000 invånarna(ca 70%) bor där.
Bilden är lånad från Google Earth och pilen visar på den pyttelilla röda pricken som är Tahiti
Franska Polynesien är ett franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde som består av ca 130 vulkanöar och atoller, varav 67 är bebodda). De är indelade i fem ögrupper och utspridda på en yta av 2 500 000km2 i Stilla havet. Den totala landarealen är på 4167 km2 (Stockholms län är 6 519 km2). Området ligger ca 4 600 km nordöst om Nya Zeeland och ca 6 000 km sydväst om Mexico. Invånarna är franska medborgare och har en egen lokal beslutande församling, dit ledamöterna väljs via allmänna val.
Karta från lonley planet
På Tahiti
Vi tillbringade sex dagar på Tahiti som består av två delar Tahiti och Tahiti-iti båda med varsin vulkan i mitten. Att det ligger en vulkan i mitten gör att huvudvägen går runt ön och det mesta är koncentrerat till stränderna. Huvudvägen runt Tahiti är ungefär 11 mil lång så vi hann med flera att köra flera varv under de dagarna vi var där. Vi bodde i Faaone, det enda ställe på Östkusten som hyrde ut boende. I boendet ingick strand och väckarklocka i form av de tuppar som finns överallt på ön.
Här står vi på Tahiti iti och tittar ut över Tahiti.
Som syns på kartan går det inte att köra runt Tahiti-iti . En dag åkte vi till Tautira för att äta lunch. Det hade också stora delar av Tahitis Harley Davidson åkare gjort. Alla hade hjälm men förövrigt var, i alla fall en del klädsel något annorlunda från vad vi är vana vid här hemma.
Under dagarna på Tahiti han vi göra en hel del förutom att bada. Vi besökte vi den botaniska trädgården och jag blev förälskad i Lotusblomman. Vi tittade på fört ett vattenfall och sedan trotsade vi en avspärrning och gav oss upp i bergen för att komma till ytterligare två. En olydnad som betalade sig i en mycket vacker upplevelse och total avsaknad av turister. Vi tittade på Vattenträdgården vid Vaipahi och därifrån gick vi en av vandringslederna. Det är spännande att tvärt emot här hemma så tar lövträden slut och ersätts av barrträd när man kommer högre upp på berget. Utspridda över hela ön är de mest synliga resterna av den gamla tahitiska kulturen heliga platser så kallade marae. Här måste man passa sig så man inte stör, det kan få samma följdverkning som att stöta sig med de små underjordiska här hemma. Temperaturen var hela tiden någonstans mellan 30 och närmare 40 grader. Vi badade så fort vi kom åt men aktade oss noga för att inte bränna oss. Ett betydligt kallare bad än de vi tog i havet tog maken i Maraá grottorna. Här fanns tydliga avspärrningar och skyltar som skulle hindra människor från att bada. Men som du ser på bilden var han inte ensam om att trotsa det förbudet. Det var faktiskt fler människor innanför än utanför avspärrningen.
Varmt, sol, regn och absolut underbart. Vi har vandrat både på Tahiti och Moorea, uppåt och uppåt genom regnskog och barrskog. Vi har tittat på botaniska trädgården, vattenfall och utsiktsplatser. Vi har provat ananasvin och badat i havet. Vi pratar franska men inte så mycket som vi önskar att vi kunnat (tack Google translate). En sak som blir tydlig när det hela tiden är över 30 grader det är att man måste trappa ner på tempot. Visst märkte vi det i somras men här och nu blir det en påminnelse om att det finns en annan rytm. Att sitta och titta ut över havet och just inte göra något annat är det bästa. Det enda som inte är riktigt skoj är alla myggor som sticks trots myggspiraler, myggnät och myggmedel. Men man kan leva med kliet när man plaskar i oceanen märks det nästan inte alls.
Det är inte så lätt som man kan tro att gå från ett ruggigt Stockholm med runt 0 till ett solig Tahiti med +30. Tro inte att jag klagar men jag visste inte att man kan svettas så mycket. Det är tur att Stilla Oceanen ligger bara några meter härifrån så man får lite svalka emellanåt. Svårt är det också att tona in sig på rätt tid. Men vi gör vårt bästa för att hålla oss vakna och sova när det är natt. Vi bor på det enda hotellet på östsidan av ön. Hotellet består av tre små bungalows på stranden av oceanen. I den ena bor vi, den i mitten är tom och i den tredje bor en svensk. Hur sannolikt är det? En svensk som inte mår så bra och som vid första mötet berättade allt utom sitt namn.
Jag försöker att gå ner i varv men märker att det minsann inte är det lättaste. Vi har lite att upptäcka och lite att strunta i. Kanske att ligga på stranden och läsa kan vara hela poängen med att åka långt bort. Så vi försöker att ta det långsamt och inte skynda, tror att det kommer att gå riktigt bra så småningom. Man blir ju, som bekant bra på det man övar.
Kroppen säger att det är dags att sova men tills vi bordar nästa flight måste vi hålla oss vakna. Lite vin och snacks i loungen på Lax hjälper och gör väntan uthärdlig. Vi har fyllt i formulär och visat våra fingeravtryck minst två gånger för att komma hit. Nu väntar vi på att åka härifrån. Ingen stress, soft pianomusik i högtalarna. Jag har semester!
