Med ”Tankar för dagen” i öronen och stängda ögon skapar jag ett eget rum i morgonrusningen. Ett utrymme där jag är den enda invånaren. En inre plats att vila i innan dagen på allvar bryter ut. Jag förundras så över kontrasterna i mitt liv. Land, stad, ensam, tillsammans och längtar ofta efter stillhet men har svårt att vara stilla.

Så blev det fredag och vi for till torpet. Från samverkansmöte med ledningen till fågelsång och hårt kroppsarbete. Här funkar inte finkostymen, det är arbetskläder som gäller. I fredags fick vi hjälp att ta ner flera träd. Härligt att de nu är nere på backen men det återstår väldigt mycket hårt arbete för att röja upp. Mannen, som efter senaste trädfällningen drabbats av tennisarmbåge avstår vänligt men bestämt från motorsågsaktiviteter. Så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Efter en hel dags kroppsarbete är jag inte helt säker på att jag kommer att kunna ta mig ur sängen imorgon. Jag har redan träningsvärk. men vi har kommit en bra bit på väg och jag vet hur man hanterar en motorsåg vilket länge stått på min lista att lära mig. Betydligt tyngre än man skulle tro och då har jag bara hanterat den lätta elsågen.

Mellan varven måste man sätta sig och vila lite. Då har jag noterat att blåmesen fortfarande huserar i holken vid härbret. Att sädesärlan har återtagit sin vanliga boplats under skorstenen och att i holken bakom huset är det troligtvis en flugsnappare som bor. Inte helt säkert om den är grå eller svartvit. Och fortfarande bråkar talgoxen med dem. Det är spännande det här livet på landet.

Blötaste evenemanget i år. När sista ekipaget nått land kom regnet. Dotterns lag hade den stabilaste farkosten tillverkad av armeringsjärn och silvertejp.

En helg i ensamhet och stillhet på torpet. Fixat lite med trädgårdslådorna men mest suttit på trappan och glott. Glott på fåglarna, på vattnet och på björkarna som slagit ut framför mina ögon. Och så tagit kameran och gått ett varv på tomten. Det finns så mycket att upptäcka.

Utanför fönstret ser jag råddjuren när jag kikar ut på morgonen. De ser ganska malätna ut efter vintersäsongen, de skulle behöva nya vårkläder. Men för deras del ordnar det sig med automatik det är värre för oss människor. Jag har drabbats av klimatångest efter vår resa och har gett mig totalt vårklädesinköpsförbud. Egentligen tror jag inte att jag behöver köpa några fler kläder på många många år för det finns massor på vinden som varken är utslitna eller urvuxna. Jag kämpar med att inte belöna mig eller muntra upp mig genom konsumtion. Men det är inte klokt så svårt det är. Mönstren sitter djupt rotade och jag väljer att ta en annan väg till tunnelbanan än förbi affärerna på Odenplan för att inte frestas.

Jag läste nyss Malena Ernmans bok Scener ur hjärtat, gör det du med. Man får ta den i omgångar för att orka ta in allt men den är värd det. Det är en viktig bok på många sätt. För mänskligheten, för planeten för omtanken och för rätten att vara olika men ändå ha en plats. För att få en puff att förändra, om så bara en smula, i sina tankar, i sina mönster, i sina vanor. Allt för att de, som kommer efter oss, ska få en plats att leva på. Det är allvarligt och det är allvar. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.