Igår tog jag med mig hunden och for iväg för att plocka svamp. Jag har ett ställe i mina barndomstrakter. Det var länge sedan jag var där insåg jag när jag svängde av den lite större vägen och möttes av en helt ny stadsdel. Där det förr var grusväg och ett fåtal hus var nu asfalterad väg med gatubelysning och mängder av, för mig, nya hus. Först hittade jag inte alls men efter att ha åkt fel en gång svängde jag in på rätt väg. Precis innan platsen där vi brukar parkera tog asfalten slut så jag kunde parkera på vanliga stället och promenera på en välbekant grusväg bort till skogen.
Vägen från skogen och hem till min mamma gick på välbekanta vägar men ändå så olika. Nya hus överallt. Det välkända har blivit okänt. Det var med en känsla av vemod jag insåg att det var länge sedan jag hörde hemma här. Nu bor här nya barnfamiljer med föräldrar som föddes långt efter det att jag flyttat därifrån. Jag stoppar undan mina barndomsminnen och funderar en del på vad som är hemma egentligen.















