Men trots det känns den, i alla fall just nu,högst påtaglig eller så är det snarare så att det är bristen på den som märks. Det finns inte tillräckligt av den helt enkelt. Kan man kanske köpa till lite extra någonstans. Det här är något att filosofera vidare på. jag tar det som min sovtanke för nu är vakentiden för idag på upphällningen.
Om man tittar noga så ser man att det kryllar av liv var helst man försöker sätta ner fötterna. Trots det är de där små varelserna inte alls lätta att fånga på bild. Gräshoppor och syrsor skuttar iväg precis när man ska knäppa av. Fjärilarna fladdrar snabbt iväg för att inte tala om humlor, bin och allt vad de heter. Jag har försökt fånga dem i flykten men klarar inte alls av att få dem skarpa. Inser att här finns ett klart förbättringsområde. Öva och öva är helt enkelt det som gäller.
Här är några av alla de som fastnat på plåten den här sommaren.
Det känns som om det varit en lång sommar trots att jag bara varit ledig i tre veckor. Min sommar har varit fylld av trevliga utflykter och långsamma frukostar på torptrappan. Den började egentligen redan innan semestern. Med den traditionella ångbåtsturen på Blidösund tillsammans med goda vänner där Sky High bjöd på musikunderhållningen.
Vi har också varit på ett mycket trevligt 90-årskalas här hemma i stan och fotoklubbens tjejgrupp (teknikgrupp för tjejer) gjorde en kvällsutflykt tillsammans på Djurgården som var mycket lyckad. Vi hittade ett helt gäng vitkindade gäss med ulliga ungar som villigt poserade för oss. Jag fick också flera morgnar i rad se hur man övade inför Kronprinsessans födelsedags kortege.
Men så blev det tillslut dags för att vara lite ledig. En ledighet som inleddes med att syster min och jag var på konsert på Sundbyholms slott och lyssnade till Sousou & Maler (en ny och väldigt trevlig bekantskap) samt Lisa Ekdahl och Laleh. Det var en bra inledning på torpsommaren. Men sommaren började egentligen redan på Djurgården och Galärvarvsparken där Lotta och Mikael Ramel underhöll oss med sin pappa Povels musik. Tänk att man kan få gå på konsert helt gratis, Parkteatern är fantastiskt och i år fyller den 75 år. Vår kulturella skatteåterbäring som Sissela Kyle, parkteaterns konstnärlige chef brukar säga. Jag har faktiskt utnyttjat den två gånge i år, redan tidigt i juli var jag i Rålambshovsparken och lyssnade på Arja Saijonmaa. Förhoppningsvis hinner jag med ytterligare några besök innan sommaren och Parkteatern packar ihop för den här säsongen.
På torpet har vi målat fönster och monterat hängrännor på stora huset. Vi och vi, men lite glada tillrop har jag i alla fall bidragit med. Och så har jag äntligen tagit bort den stora Berberisbusken, en stickig verksamhet som (så klart) inte var så enkel som jag trott. Jag har invigt mina nya vandringskängor på Sörmlandsleden där vi passerade bottallen, naturligtvis kröp vi igenom så nu är vi förhoppningsvis botade från alla sjukdomar men kan tänka sig. En dag gjorde vi ett besök i Vrena och tittade på ångbåten Munter. Sedan har jag latat mig också vilket i stor utsträckning betyder att jag smyger omkring med kameran och försöker fånga det lilla på bild.
Trevligt besök har vi också haft på torpet, det hör liksom till om sommaren ska vara komplett.
Sen har jag ju också varit i väg som du vet, bilder från den resan hamnar i ett eget inlägg.
Här kommer lite bilder från sommaren
Nu är jag borta, på en plats dit en del av mig kan längta så mycket. På min resa hit ser jag ett flygplan som har en stor bild av Karin Boye på stjärtfenan. Jag undrar varför och vad hon hade tyckt om att se sig själv där.
Flygtiden Stavanger Aberdeen är 50 minuter man landar innan man startade. Så kan det vara när man reser. Tiden är inte alltid så lätt att begripa sig på.
Nästan från början infinner sig den välbekanta känslan av att jag befinner mig i ett vaccum, ett mellanrum där allt är möjligt och ingenting egentligen händer. Här där man låter sig transporteras finns en tydlig struktur som, om man kan och begriper den, kan vara till stöd och hjälp. Det är det i alla fall lite och jag vill både vara kvar i mellanrummet och komma fram.
I Skottland regnar det och kantarellerna växer så som svampar ska göra. Havet och ljuset är lika fantastiskt som jag visste att det skulle vara och den här gången har jag lyckats komma riktigt nära sälarna.
Eftersom jag är med mina vänner som bor här är det som att vara hemma borta. Och det är verkligen inte det sämsta.
Nu är det mitt i sommaren och jag är på semester. Jag tänker mig att jag är på upptäcktsresa i de Sörmländska skogarna. Det är bara det att jag känner alla stigar och gläntor. Alla ställen har sina speciella kännetecken som gör att jag inte skulle klara av att gå vilse hur gärna jag än ville. Jag försöker för mig själv framkalla känslan av kravlös ledighet. Av lata dagar och lättjefull stämning. Som vid poolen eller havet i främmande land. Det här är att vara borta hemma och det är inte så illa.
Denna min första semesterdag latar jag mig. Jag gör bara färdigt flytten av vresrosorna, som jag undrar om de kommer att klara sig. Sedan gör jag ingenting en stund. Efter det klipper jag av lite långa skott från honungsrosen som är på väg upp på taket. Sedan gör jag ingenting igen följt av en hundpromenad i skogen. Att göra ingenting är lite mödosamt så här till att börja med. Jag hoppas att det blir lättar ju mer man håller på.
Ett sätt att träna är att sätta sig i hängstolen och sakta gunga. Jag sitter vänd mot sjön men nu har ormbunkarna blivit så höga att man inte ser något av den. Vetskapen om att den finns där är ändå rogivande. Det hörs lite ljud från grannarna, det låter som om någon sågar. Ofta sågar de på andra sidan sjön. Ibland så mycket att man kan förundras över att det finns några träd kvar där. Men det gör det och det är anledningen till att vi egentligen inte ser dem som bor där. Vi bara hör dem, när de sågar och när de pratar om kvällarna. Då färdas varje stavelse enkelt och elegant över den spegelblanka vattenytan och gör att man kan tro att den som talar sitter alldeles bredvid.
Jag gungar, lyssnar på syrsorna och är i ögonblicket en stund. Det är sommar på Torpet.
Jag lär mig hela tiden nya saker. Om jag hade vetat att Rosenskäran blir en så hög blomma hade jag planterat den någon annanstans. Nu är det knappt man kommer åt persiljan som hamnat helt i skymundan.
Vi har haft en härlig långhelg på torpet. Där blir det inte så mycket skärmtid men desto mer tid utomhus.
Min fotokompis Anita har visat mig hur man kan göra/ tänka när man tar macrobilder. Så den här helgen har jag försökt men det är verkligen inte enkelt. Inte blev det lättare av att kära maken gick loss med röjsågen. Jag hann inte riktigt med i svängarna så en hel del av mina modeller och humlornas vänner försvann i ett nafs. Nåja det växer upp igen så katastrofen är begränsad. Här nedan resultatet av mina försök. Alla bilder är inte från torpet och alla är inte från den här helgen men alla är försök att göra mer spännande macrobilder.
”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där. Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor.
Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.
Jag läste SVD:s under strecket för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära. 
