Nu är de på gång.
På en plats nära mig.
Fågel
Efter att ha jobbat hårt med att snigelsäkra mina odlingslådor satte jag mig en stund på uteplatsen för att läsa. Jag har en hängstol som det är så vilsamt att sitta i och på eftermiddagen är lite lagom soligt där. Bakom planket står två körsbärsträd. Vi tänker ta bort dem eftersom de skräpar ner så mycket och dessutom gör så att enarna bredvid inte alls mår bra. men ännu står de kvar och idag landade först en fågel och sedan två i ett av träden. De hoppade runt där i trädet och ibland flög en av dem lite närmare mig. Först tyckte jag bara att det var trevligt och försökte fånga dem på bild. Men efter ett tag upptäckte jag att de verkade bekymrade över min närvaro. Inte så att de lät och var riktigt oroade mer så att de inte vågade sig in under taket på uteplatsen fast jag märkte att det var dit de ville. Jag kikade på ena sidan men inget anmärkningsvärt där. Men när jag gick till den andra sidan och ställde mig så att jag nådde upp att kika över kanten på den översta stocken så svischade en fågel iväg över mitt huvud. Nu vet jag varför de var så bekymrade. Så jag flyttade mig till en annan läshörna för att de skulle få lite lugn och ro. Jag tror att det är grå flugsnappare men är osäker så om du vet vad det är för fågel berätta gärna.
Dagarna går……
Dagarna går, en del blir gjort och annat inte. Jag funderar över hur man bäst använder sin ledighet. Men redan formuleringen, att använda, blir lite ångestfylld. Kanske det bästa är att bara flyta med. Att lyssna på regnet, att ta tillfället i akt och följa en pytteliten spindel med blicken när den klättrar upp och ner mellan rosen på bordet och lampan. Fundera över om det är möjligt att fånga den på bild, försöka men den är för snabb för manuellt fokus och för liten för att få fatt på med autofokus. Och vips är den försvunnen. Det är så tyst så att jag nästan hör den, tystnaden. Ute har det slutat regna, mitt te kallnar i koppen. Jag är strängt upptagen med att vara, att andas, att lyssna och att njuta. Njuta av att dagarna går, och av att en del blir gjort men att jag kommer att ha en del kvar. Det är sommar på torpet.
Underhållsarbete
Glad midsommar!
Hälsningar från Lundbytorp
I trädgårdslandet
I trädgårdslandet växer det så att det knakar. I alla fall i delar av det. Ser fram emot sockerärtor, butternutpumpa, fänkål och vattenmelon. I natt ska det regna så jag slipper vattna det är extra bra på alla sätt. Idag skördar vi sallad, ruccola och senap.
Ålder
Jag har lite svårt att finna mig tillrätta i min ålder samtidigt som jag nog aldrig varit så här tillfreds med att vara just så gammal som jag är. Efter lite funderingar har jag landat i att allt beror på mina, alldeles egna, fördomar om hur man ska vara, att de finns någon mall för varje ålder på något sätt, vilket i sig är en helt absurd tanke. Men också att jag inte alls kan finna mig tillrätta i det tänket, alltså i min egen fördom. Och så är det nog också så att jag faktiskt kliver omkring och tror att jag är i en annan ålder än jag verkligen är. Att det där åldrandet liksom inte angår mig utan att det bara gäller andra, lite ospecificerade människor, som jag inte känner. Idag drabbade den mig, insikten att jag har rest en bit på livets stig. Att jag har erfarenheter och kunskaper som en yngre människa saknar. Det var både upplyftande och lite vemodigt.
Bättre förr?
Funderingar på tunnelbanan.
Idag tog jag en tur in till city. Det tog ungefär 20 minuter med tunnelbanan att komma dit jag skulle (Stadsbiblioteket vid Odenplan). På den tiden passerade tre hemlösa och tre Romer (varav en fiolspelare) min tunnelbanevagn på jakt efter någon som kunde skänka en slant för att göra deras liv en smula drägligare. Den som uttrycker sig trevligast och ser mest välvårdad ut får mest. Världen har förändrats sedan jag var liten. Men jag skulle inte säga att det var bättre förr. Då fanns det Romer i Sverige som inte fick bo i lägenheter. Som var tvungna att kuska runt för att klara uppehället. Går man längre tillbaka, men inte så väldigt långt,fanns det luffare, arrendetorpare, fattighjon och arbetskraftsvandrare av olika slag. Det fanns säsongsarbetare då liksom nu, som slet hårt och byggde järnvägar och vägar tog upp rovor och potatis hos storbönderna. Då var Sverige ett segregerat land med tydlig klassindelning. Idag är Sverige ett segregerat land med en klassindelning som inte är lika tydlig. Jag undrar om det var när jag växte upp, under några få år i mitten av förra seklet, som Sverige var, om inte jämlikt så åtminstone jämlikare. Om det var då det fanns en möjlighet till klassresa, en möjlighet att få något bättre än det man växt upp med. Eller är det så att jag levt i en bubbla och det alltid varit lika illa som nu.
Stadsbiblioteket
är lika vackert som alltid. Turister fotograferar och stockholmare smyger tysta omkring hyllorna och letar efter bästa sommarlektyren. Utanför sitter måsarna och spanar efter en korv att knycka från någon ouppmärksam person. De skrattar och skränar. Jag går sakta utefter Sveavägen och tänker att livet är bra orättvist.
En mycket regnig lördag.
Sommarlov, ledigheten inleds med en riktigt regnig dag. Jag tänker att jag ingenting gör men hinner massor. Det är vilsamt att göra saker i sin egen takt, att långsamt beta av dem en i taget. Det blir ordning och jag känner mig tillfreds. Jag kan kosta på mig långa pauser där jag bara sitter och lyssnar på regnet som trummar mot rutorna. Här är varmt, torrt och trivsamt.
Jag städar mitt skrivbord och hittar lappen med lösenordet som jag inte kom ihåg igår när jag hade behövt det. Mindes inte heller att jag skrivit upp det. Det ordnade sig och jag fick hitta på ett nytt lösenord, det här som jag hittade var bättre men också svårare att komma ihåg. Jag gillar inte lösenord. Speciellt inte de man måste ändra med jämna mellanrum och där man inte kan återanvända ett gammalt utan måste ersätta med nya ännu svårare att komma ihåg. I mitt ”jag gör ingenting” ryms förutom att fundera över lösenord både dammsugning, blomvattning, betala räkningar och promenera med hunden, i regnet. Halva hunden försvann under promenaden. Regnet gjorde honom smalare. Pälsen tar en evighet att torka och då är det dags igen för en ny promenad. Det slår mig nu att det inte luktade våt hund. Antingen är mitt luktsinne avtrubbat eller så gjorde han inte det. Jag väljer att tro det senare. Och så stannar jag upp igen och krånglar in mina tankar i begreppet evighet. Hur lång är egentligen en evighet och kan det finnas två eller fler? Kan hundens päls torka på en halv evighet eller krävs det två? men visar inte själva begreppet att där inte finns något slut. Att en evighet är oändlig skulle det i så fall betyda att hundens päls aldrig kommer att bli riktigt torr. Det tål att funderas på under tiden som regnet vräker ner och min tillvaro flyter fram i en loj och angenäm eftermiddag.
