Mitt nya jobb har många fördelar. Semester till exempel. Jag har inte haft semester på nästan 30 år så nu njuter jag lite extra av de här två semesterdagarna. Det årliga besöket på Bokmässan är nu avklarat och en middag på Familjen väntar om hörnet. Igår gjorde vi en ny bekantskap, restaurang Vrå. Svensk mat på Japanska något av det godaste vi ätit och ett av de trevligaste ställen vi besökt. Så man kan inte annat säga än att vi har det bra här i Göteborg.
Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Varför lånar jag tre böcker på biblioteket när jag är där för att lämna tillbaka böcker inte låna. Det ligger säkert femtio böcker på kö här hemma och väntar på att bli lästa så jag behöver verkligen inte fler, men ändå slank de med hem på något obegripligt sätt. Patologisk läsare brukar jag säga att jag är jag kanske ska ändra det till patologisk lånare.
Det kanske är orättvist att säga att det är latmasken som gör att jag inte cyklar till jobbet. Innan jag började mitt nya jobb var jag helt inställd på att jag skulle cykla jag hade till och med funderingar på att köpa en ny cykel. Men så började jag jobba och tog tunnelbanan till att börja med. Dels för att jag var osäker på hur lång tid det skulle ta att cykla och dels för att jag hade ett månadskort. Dagarna gick, månadskortet tog slut men istället för att ta cykeln köpte jag ett nytt kort. Var det latmasken som tog över? Ja kanske delvis men också det faktum att jag upptäckte hur välgörande det var att möjlighet att läsa både på dit och hemresan. Jag insåg att den tiden fattats mig och jag njuter varje morgon och eftermiddag. När man cyklar och speciellt i stadstrafik måste man vara så väldigt uppmärksam precis hela tiden. Nu kan jag sjunka in i boken utan att bry mig om vad som händer runt omkring. Det är riktig kvalitetstid med mig själv. Så jag behåller min gamla cykel, tar den till tunnelbanestationen och låter sedan Stockholms Lokaltrafik transportera mig till jobbet. Ibland mår man bra av att bejaka latmasken.
Sommar igen och jag har jobbat på ”riktigt” idag. Känner att jag gjort nytta och att jag kan bidra, det känns väldigt roligt. Och så har jag fixat ringsignalen till min nya jobbtelefon så att jag vet när det är min telefon som ringer. Mitt liv är just nu fullt av detaljer som det tar lite tid att få ordning på.
Jag är glad men trött. Att byta jobb är roligt men tröttande. Och att jobba full tid tar tid. Jag försöker hitta fram till en rytm men än så länge känner jag mig lite i otakt med tiden. Försöker förgäves tänja på den tid jag har men det går inget vidare. Så jag andas, tar korta steg och njuter av att kunna läsa på tunnelbanan och försöker att inte ha dåligt samvete för att jag inte cyklar. Och nu säger kära maken att jag verkligen måste gå och lägga mig. Det är tur att jag har honom.
Även om det är svårt att riktigt känna den där riktiga höstkänslan i det soliga varma väder som just nu råder så är det ofrånkomligt så att höstterminen har startat. Nu gäller det att lunka långsamt och inte låta sig ryckas med i det allt högre tempot. Ett samtal på jobbet speglar hur vi ökat takten utan att vi själva märkt det. Arbetskamraten ville visa sina barn de barnprogram han växt upp med så som Beppes godnattstund och Den vita stenen. Hans barn tyckte att takten i programmen var alldeles för långsam och hade inget tålamod alls med tempot i de gamla barnprogrammen. Och jag undrar om vi själva har tålamod att sakta ner eller är vi liksom barnen fartblinda. Är det med tempo som med tillväxt det ska öka och vi ska gå fortare och fortare kosta vad det kosta vill. Men varför gör vi det, rusar på i arbetslivet och på fritiden när vi själva känner att vi inte mår bra av det. Det verkar också som om det ofta är vi själva som sätter ribban på bekostnad av vår hälsa. Men vad är det som det är så bråttom med egentligen, varför sätter vi oss inte helt sonika ner och luktar på blommorna?
Så till alla ni tålmodiga som inte gett upp utan oförtrutet fortsatt att försöka kommentera på mina sidor. Jag har äntligen (hoppas jag) fått ordning på det så nu ska ni slippa tvivla på era matematiska kunskaper det ska bara vara att skriva och skicka.
Nu har våra besökare rest iväg. Extrasängen är nerburen i källaren och middagen avnjuten på tu man hand. Lägenheten känns lite ödslig. Imorgon börjar jag jobba. Vardagslunk med tydliga rutiner. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Det har varit en härlig sommar med både ensamhet och gemenskap och nu känner jag mig redo att möta hösten.
Idag är det näst sista dagen på mitt sommarlov. Och sju arbetsdagar är det kvar på det arbete jag haft de senaste arton åren. Efter det kliver jag in i det okända. Än så länge känns det bara roligt och kanske lite läskigt när jag riktigt tänker efter, så jag försöker att inte göra det. Jag gissar att det kan vara både frustrerande och befriande att vara ”ny” på jobbet. Eftersom det var så länge sedan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli så jag struntar i det och tänker på annat istället. Som att min bild-databas strular igen. Fast det är inte alls skoj att tänka på det utan bara enerverande och förhoppningsvis får jag hjälp nästa vecka så jag låter även den tanken rinna av mig.
Under sommaren har jag mest varit på torpet med långsam uppkoppling via mobilen. Här hemma i stan har jag bara landat lite snabbt och sedan gett mig iväg igen. Senaste veckan har jag haft besök och efter sensommarfesten på torpet har vi turistat i Stockholm och nästan inte varit hemma alls. Så i dag har jag för första gången på en evighet landat vid mitt skrivbord på riktigt. Fast först var jag tvungen att leta fram det under högar av prylar som liksom bara hamnat där de senaste månaderna. Nu när det är någorlunda välstädat drabbas jag av samma känsla som varje år när jag kommer tillbaka till stan. Känslan av att jag måste rensa, slänga och sortera. Det är helt galet så mycket saker jag har, saker som jag verkligen inte behöver. Men konsumtionsbehovet är djupt rotat och jag kan väl inte precis skryta med att jag på allvar har försökt att bekämpa det. Ytterligare en sak att ta tag i när hösten kommer.
Men idag den näst sista dagen ska jag bara njuta.
Det finns fler än människor som curlar sina ungar.
