I helgen träffade jag några äldre släktingar. Då slog det mig så många minnen de har av saker som varit och sådant de varit med om tillsammans.  De vet hur torpet såg ut för länge sedan, det som jag bara hört berättas. De har erfarenhet av att åka tåg till stationer som inte längre finns. Och de minns människor som inte längre lever, som min pappa, min farmor och min farfar.  Och trots att jag känt dem i hela mitt liv kan de fortfarande lära mig nya saker om mina förfäder. Helt plötsligt berättas nya historier, berättelser om sådant jag inte visste. Som den om min farfars svartbygge,  jag som trodde att huset alltid sett ut så.  Eller om hur min farbror började köra bil redan som 16 åring. Jag som alltid trott att min farfar var en väldigt korrekt herre. På något sätt gjorde berättelserna honom lite mer mänsklig.
Jag kan gripas av lätt panik för allt det där som jag inte vet och som bara några få kan berätta om. Det gäller att ta tillvara varje möjlighet men det är inte alltid så lätt att ställa de rätta frågorna.  För många många år sedan bad jag en av mina äldre släktingar att skriva ner hur det var. Hon var som liten ofta på gården där min farmor växte upp. Hon kunde berätta hur det var att bli hämtad med häst och vagn från stationen i Flen. Och hon gjorde det, hon skrev ner sina minnen om hur det var. Det är en stor skatt nu när hon  inte längre finns kvar och kan berätta.
Så tänker jag att snart är det jag som är äldst, jag som minns och jag som ska försöka delge mina minnen  till yngre släktingar. Kanske att jag borde börja skriva redan nu.

Även om jag inte minns allt så minns jag hur det vita flanellnattlinnet med de blå prickarna kändes att ha på sig. Och jag kommer jag ihåg hur det var att dricka mjölk ur just den där muggen.  Och så minns jag nallen förstås som skymtas till vänster i bilden, den som min faster sydde och som följde med mig överallt.