Jag vet inte riktigt varför det alltid blir så här men nu är det full fart igen. Tidiga morgnar och sena kvällar. Måste fundera ut något sätt att få fler disponibla timmar på dygnet. Men först ska jag sova.

Ett liv är som ett litet plask av en fisk som bryter vattenytan.
Det förändrar.

Det sitter i körsbärsträdet och kalasar. De flesta är så små att man inte ser dem bland löv och grenar. Det är när de flyger därifrån som man kan anan dem. Det är mer som en rörelse än en en riktig skymt. När jag någon gång smyger ner utan kamera är de där fullt synliga, oftast de lite större stararna. Men när jag har kameran med smiter de undan. Det är som om de vet, och inte vill vara med på bild.

Det händer saker med en när man blir äldre. Så i början av sommaren kom jag på att jag inte alls hörde dem och blev lite orolig. Jag tänkte att det är väl så att åldern tar ut sin rätt och försökte förlika mig mer att de försvunnit ut ur mina upplevelser.  Men antingen var det bara de högst stämda som var i farten så tidigt på sommaren eller så är det så att de bara hörs nu i slutet. Hur som helst så hör jag dem, och det med bägge öronen. Det är kanske egentligen ingen stor sak men att höra syrsorna känns numer som en gåva att vara rädd om. Så nu går jag här och bara njuter av deras gnissel för vem vet, nästa sommar kanske det tystnat.

Om man klickar på bilderna blir de mycket bättre.

Det är svårt och smärtsamt att sitta torr och mätt i paradiset och läsa om hur det kan vara för de som inte haft samma tur som jag, att födas i landet lagom. Det är som om hela min kropp spjärnar emot. Jag blir rastlös och orolig. Måste ta paus från den där verkligheten som jag helst inte vill veta något om. Samtidigt som jag skäms har jag svårt att lägga ifrån mig boken. För vad är det att läsa om alla fasor när jag sitter här i tryggheten. Mitt i en idyll där man varje ögonblick kan ana Elsa Beskows figurer i vinbärsbusken, i blåbärsskogen, i grönsakslandet. Här där jag tar för givet att människor jag möter vill mig väl. Det är inga demoner som befolkar min värld.
I mitt jobb möter jag mycket sorg och förtvivlan. Jag har sett hur svårt det kan vara att förstå sig på ett nytt land och en ny kultur, så främmande från den man kommer ifrån. Det är mycket som är obegripligt. Så ofta jag önskar att jag kunde göra mer.  Vi är så tröttsamt professionella och delar upp allting i olika fack. Tänk om det fanns en medmänniska, en lots som kunde följa med, förklara och hjälpa till på resan i det nya landet. Men de kanske finns även om jag aldrig sett någon.