Ett liv är som ett litet plask av en fisk som bryter vattenytan.
Det förändrar.
Fåglar
Det sitter i körsbärsträdet och kalasar. De flesta är så små att man inte ser dem bland löv och grenar. Det är när de flyger därifrån som man kan anan dem. Det är mer som en rörelse än en en riktig skymt. När jag någon gång smyger ner utan kamera är de där fullt synliga, oftast de lite större stararna. Men när jag har kameran med smiter de undan. Det är som om de vet, och inte vill vara med på bild.
Det händer saker med en när man blir äldre. Så i början av sommaren kom jag på att jag inte alls hörde dem och blev lite orolig. Jag tänkte att det är väl så att åldern tar ut sin rätt och försökte förlika mig mer att de försvunnit ut ur mina upplevelser. Men antingen var det bara de högst stämda som var i farten så tidigt på sommaren eller så är det så att de bara hörs nu i slutet. Hur som helst så hör jag dem, och det med bägge öronen. Det är kanske egentligen ingen stor sak men att höra syrsorna känns numer som en gåva att vara rädd om. Så nu går jag här och bara njuter av deras gnissel för vem vet, nästa sommar kanske det tystnat.
Motljus
Om man klickar på bilderna blir de mycket bättre.
Fönster
Gamla hus, gamla fönster och ständigt något som behöver lite mer omvårdnad. Att renovera fönster är inte alls min grej men en sådan sak som med jämna mellanrum behöver göras. Man måste vara så försiktig och det ligger inte riktigt för mig. Det känns som om jag när som helst kommer att spräcka en ruta sa jag till maken. Det tog inte ens en minut så var det ett faktum, en ruta spräckt. Nu blir det ett besök hos glasmästaren imorgon. De ska väl också leva, glasmästarna.
Att läsa
Det är svårt och smärtsamt att sitta torr och mätt i paradiset och läsa om hur det kan vara för de som inte haft samma tur som jag, att födas i landet lagom. Det är som om hela min kropp spjärnar emot. Jag blir rastlös och orolig. Måste ta paus från den där verkligheten som jag helst inte vill veta något om. Samtidigt som jag skäms har jag svårt att lägga ifrån mig boken. För vad är det att läsa om alla fasor när jag sitter här i tryggheten. Mitt i en idyll där man varje ögonblick kan ana Elsa Beskows figurer i vinbärsbusken, i blåbärsskogen, i grönsakslandet. Här där jag tar för givet att människor jag möter vill mig väl. Det är inga demoner som befolkar min värld.
I mitt jobb möter jag mycket sorg och förtvivlan. Jag har sett hur svårt det kan vara att förstå sig på ett nytt land och en ny kultur, så främmande från den man kommer ifrån. Det är mycket som är obegripligt. Så ofta jag önskar att jag kunde göra mer. Vi är så tröttsamt professionella och delar upp allting i olika fack. Tänk om det fanns en medmänniska, en lots som kunde följa med, förklara och hjälpa till på resan i det nya landet. Men de kanske finns även om jag aldrig sett någon.
Regn
Många klagar på den regniga sommaren men vi har inte haft så värst mycket regn här på torpet. Någon skur då och då men inte värre än att jag kunnat plocka mina blåbär och min svamp utan regnställ och gummistövlar. Så där riktigt sommarvarmt har det bara varit några få dagar men solen har lyst på oss och vi har ätit middag ute oftare än inne. Men idag är det riktigt, riktigt regnigt. Jag tycker att det mysigt att sitta här i härbret och höra när det trummar mot fönsterrutorna. Emellanåt tittar solen fram en kort kort stund och då kilar jag ut med kameran.
Overksam
Semester är att göra något annat än det man vanligtvis ägnar sig åt. Jag gör det, gör något annat eller ingenting. Det är en smula ovant att ingenting göra. Det är egentligen inte alls svårt. Det svåra är att inte få ångest över det utan försöka intala sig att det är helt i sin ordning. Att det är ok att sitta på trappan och bara vara. Jag försöker spara varje ögonblick för kommande behov för jag vet att det kommer att behövas mycket av den varan när hösten kommer.
I ingenting finns det plats för tankar men de svävar iväg som såpbubblor och är omöjliga att fånga. I stunden känns de rejäla och nydanande men upplöser sig i samma ögonblick som jag tror att jag kan få dem på pränt. Ibland undrar jag hur länge jag skulle behöva vara ledig för att få ordning på dem. Eller kanske är det något jag inte kan förvänta mig, något onåbart som bara finns i min längtan. Och i den längtan blir jag sittande på härbretrappan och titta på fröet som virvlar i vinden. Är det verkligen att ingenting göra?
Att minnas
När sommaren är så här vacker och bjuder så rikliga gåvor sitter jag på torptrappan och funderar på hur jag ska kunna bevara allt. Man kan ju inte riktigt konservera på burk. Men på något sätt försöker jag hitta en speciell hylla i minnets arkiv med en tydlig etikett så att jag helt säkert kan hitta tillbaka till det här när jag behöver det.
Olof Lagercrantz har skrivit en dikt som formulerar min önskan på ett så vackert sätt.
I dag
En önskan över alla har jag kvar
i dag när ängen ligger grön och klar
I dag när svalan gör sin snabba rond
högt över kullens vita blomsterstånd
I dag när nyponbuskens späda blom
förvandlar gråa stenars fattigdom
Det är att jag må minnas vad jag ser
när denna sommar inte lyser mer.
O kunde nyponbuskens minsta ros
till evig ungdom min själ förtros
O dröjde svalan och en blomsterflock
beständigt bakom mina ögonlock.
