Fina skåp har jag sett idag. Det är Anders Skarin som ställer ut på Galleri Hantverket. Tänk så mycket fint man kan göra om man har fantasi och hantverkskunnande.
Skåpen får mig att tänka på en artikel i tidningen Hemslöjd som jag läste för länge sedan. Jag är lite osäker på om jag skrivit om den förut men jag tycker det är så bra att det tål att upprepas. Artikeln handlar om ett gäng som i studiecirkelns form bygger sina egna likkistor. Kistorna utformas så att man, innan det är dags för den slutliga användningen, kan ha dem till annat. Förvaring av cd-skivor eller barskåp till exempel. Jag tycker tanken är briljant, och att det är precis som han som drog igång det hela säger, en hyllning till livet. Lyssna här på Sveriges radio. Vilken omsorg och omtanke att få göra en egen kista, designad bara för mig. Jag har genom åren berättat om det här för ett antal människor. Det är ganska få som, liksom jag, tyckt att idén är bra. Jag undrar varför, varför är vi så rädda för det som så ofrånkomligt förenar oss. Det enda vi kan vara helt säkra på, döden. Livet är ändligt och det gäller att göra det bästa av den tid vi har. Tiden består av en massa ögonblick varav många är det som vi kallar vardag. Det är liksom det som är livet, det är bara att inse att det blir varken bättre eller sämre, det är bara som det är, just ditt liv och just nu. Precis som John Lennon sjunger i sången Beautiful Boy : Life is what happens to you while you’re busy making other plans. Låt oss göra de där ögonblicken så innehållsrika och meningsfulla som vi bara kan, kanske kan det vara veckans utmaning.
Fotografier
Tulpantider
Nu är det tid att frossa i tulpaner. Jag tycker om det där krispiga ljudet när man tar i dem. Tulpaner är lika vackra när de precis håller på att slå ut som när de egentligen är överblommade. Idag har jag lekt med kameran och mina tre ledlampor. Det är så roligt att ge sig hän, tiden försvinner och jag känner hur bra jag mår av det. Här kommer några bilder på tulpaner som kanske egentligen har passerat bäst före datum men fortfarande hade en hel del kvar att ge.
Att minnas
I helgen träffade jag några äldre släktingar. Då slog det mig så många minnen de har av saker som varit och sådant de varit med om tillsammans. De vet hur torpet såg ut för länge sedan, det som jag bara hört berättas. De har erfarenhet av att åka tåg till stationer som inte längre finns. Och de minns människor som inte längre lever, som min pappa, min farmor och min farfar. Och trots att jag känt dem i hela mitt liv kan de fortfarande lära mig nya saker om mina förfäder. Helt plötsligt berättas nya historier, berättelser om sådant jag inte visste. Som den om min farfars svartbygge, jag som trodde att huset alltid sett ut så. Eller om hur min farbror började köra bil redan som 16 åring. Jag som alltid trott att min farfar var en väldigt korrekt herre. På något sätt gjorde berättelserna honom lite mer mänsklig.
Jag kan gripas av lätt panik för allt det där som jag inte vet och som bara några få kan berätta om. Det gäller att ta tillvara varje möjlighet men det är inte alltid så lätt att ställa de rätta frågorna. För många många år sedan bad jag en av mina äldre släktingar att skriva ner hur det var. Hon var som liten ofta på gården där min farmor växte upp. Hon kunde berätta hur det var att bli hämtad med häst och vagn från stationen i Flen. Och hon gjorde det, hon skrev ner sina minnen om hur det var. Det är en stor skatt nu när hon inte längre finns kvar och kan berätta.
Så tänker jag att snart är det jag som är äldst, jag som minns och jag som ska försöka delge mina minnen till yngre släktingar. Kanske att jag borde börja skriva redan nu.
Även om jag inte minns allt så minns jag hur det vita flanellnattlinnet med de blå prickarna kändes att ha på sig. Och jag kommer jag ihåg hur det var att dricka mjölk ur just den där muggen. Och så minns jag nallen förstås som skymtas till vänster i bilden, den som min faster sydde och som följde med mig överallt.
Utan bildbehandling (nästan)
Här är bilderna nästan helt obehandlade och så de bildbehandlade. De är tagna med mobilkameran. Jag använde en plugin från Google Nik Collection som heter Silver Efex Pro och fungerar i Lightroom. Laddade hem en demoversion som man får prova i 15 dagar. Ska man köpa den var det ruskigt dyrt = 1090:-.
Att bildbehandla eller inte det är frågan
Igår på fotoklubbsmötet var det många bilder som visades. Vi fick se både nytagna bilder och bilder som var tagna för så där fyrtio år sedan med analog kamera. Men det som nästan alla bilder hade gemensamt var att de var bildbehandlade på något sätt. En del i framkallningsbadet andra på datorn, en del var resultatet av att man lagt ihop två bilder. Ibland digitalt, ibland analogt.
Jag lärde mig att man kan använda sig av små extraprogram för behandling av bilderna digitalt, ett så kallat plugin. Där kan man få hjälp med att åstadkomma olika effekter på sin bild. Effekter som kanske hade varit i princip omöjliga att få fram på annat sätt.
Då började jag fundera på om jag tycker att det är ok. Och kan inte riktigt bestämma mig för var jag tycker. Manipulerat bilder ha man gjort lika länge som fotografiet funnits. På den analoga tiden kunde man påverka sin bild på en mängd olika sätt. Allt från att välja vilken typ av film man satte in i kameran till hur man framkallade negativet. Idag gör man ju i princip samma sak, men i datorn och det måste väl vara ok. Det var när man kommer till färdiga filter som man bara applicerar på sin bild med ett klick som jag började dra öronen åt mig. Att göra så kan ju innebära att min bild får precis det där uttrycket och förmedlar just den känslan som jag hade tänkt att den skulle göra. Men det blir inte mitt hantverk, det blir någon annans. Det är i alla fall min spontana känsla. Att om man nu ska bildbehandla så ska det vara en ansträngning, något som man själv adderar till bilden i kraft av egen kunskap och skicklighet inte bara ett klick. Jag fick samma känsla när det handlar om detta som jag fick när jag fick klart för mig att naturfotograferna lockar till sig djuren genom att utfodra dem och att de sitter i gömslen för att komma nära. Det är inte alls så som jag trodde, att man strosar runt i naturen och plötsligt stöter på en björn som man fotograferar. Jag kan inte hjälpa att jag kände mig lurad när jag fick det klart för mig. Det känns som om de fuskar, i alla fall lite grann. Jag är nog en sådan sort som premierar ansträngningen och tycker att bildens värde höjs om jag vet att fotografen har stretat upp för berget eller trotsat stormen för att ta bilden.
Nu kunde jag trots detta inte låta bli att ladda hem och prova ett plugin. Så de här svartvita bilderna från min snöiga promenad hem över Skanstullsbron idag är i stor sett inget annat än fusk som var lätt och roligt att göra.
Snö och funderingar i Enskede
Idag faller det snö över Enskede. Konvalescenten gör framsteg och blir allt piggare så att motstå en promenad i det fallande vita var helt enkelt inte möjligt. På med alla lager kläder trots att det inte alls är så kallt. Följaktligen ingen såpbubbelfotografering idag utan bara en promenad med hunden. Ja och så med kamera förstås. Inser att jag glömde mobilen hemma men undrar i nästa tanke vad jag egentligen ska med den till.
Många är barnen i Margaretaparkens pulkabacke. Glada rop från barnen och lite oroligare från fröknarna när en bil kommer smygande förbi på Margaretavägen. Glad hund i yrsnö och en glad matte med kalla fingrar. Så kan man i korthet sammanfatta promenaden som varade mindre än 20 minuter.
Nu håller mörkret sakta på att sänka sig utanför mitt fönster. Jag redigerar bilder, dricker varm choklad och lyssnar på Dave Brubeck och undrar för mig själv hur i hela friden det ska gå att börja jobba igen. Det är så välgörande att känna dagarna komma och gå i egen lunk och låta varje dag fyllas av ett lagom stort projekt där jag själv bestämmer takten utan stress och jäkt. Jag funderar på hur och om det är möjligt att behålla den här känslan av lugn och tillförsikt när jag börjar jobba igen. Jag gissar att det kan fungera bra här i hemmets trygga vrå men att det är betydligt tuffare när jag sticker ut huvudet i verkligheten. Där ute väntar en utmaningens termin med stora förändringar och många medarbetare som inte mår så bra. Jag kommer att behöva allt de där som ger mig energi och jag kommer att behöva tanka hos dig som kan hjälpa mig att se möjligheter istället för hinder och som fyller på med positiva tankar. Men än så länge är det några dagar kvar och jag impregnerar mig i härlig musik och lugnt tempo. För just nu och just här är det gott att leva.
Fotografera såpbubblor
Idag innehöll rekreationen en kort utomhusvistelse tillsammans med kamera och såpbubblor. Påbyltad så jag skulle ha klara mig bra även i bistrare klimat ålade jag omkring på framsidan av huset och erfor hur otroligt kul det är med såpbubblor. Fascinerad följde jag deras färd genom luften och kände mig sprittande glad när de klarar att landa hela på marken och långsamt frysa till glasbollar. Ibland gick det, ibland inte men till skillnad mot att fånga dem på bild när det är varmt behöver man inte ha bråttom för har de väl klarat sig så finns de kvar väldigt länge. Som jag har förstått av mer erfarna såpbubbelfotografer, ja det finns ett antal, så ska det helst vara vindstilla och med en temperatur på högst -10 om det ska vara värt ett försök. Idag var förhållandena perfekta för mitt första försök som såpbubbelfotograf. Om nu bara temperaturen fortsätter att hålla sig på minus kommer jag att göra många fler försök. Jag funderade på att prova hur det skulle bli om man färgade själva bubbelsåpan men då var mina tummar så kalla att det var dags att gå in och värma sig. Sedan steg temperaturen i samma takt som min ork sjönk så resten av dagen blev jag sittande och det är väl precis det som en konvalescent ska göra, ta det lugnt och försiktigt ett steg i taget. Efter själva fotograferandet har jag inte gjort så mycket mer än att beskära och öka lite kontrast. Jag hade velat ha mer ljus i själva bubblorna, läste om de som fångade bubblorna och flyttade dem dit de ville men det verkade alldeles för krångligt. Så eftersom jag inte klarade av att regissera dem till att landa där jag ville så jag fick hålla tillgodo med det som bjöds. Några bubblor hade godheten att lägga sig i det bleka solljuset utan min hjälp så för att vara ett första försök som såpbubbelfotograf känner jag mig nöjd.
Fotografier
Helt oemotståndligt var det vackra vintervädret så på svaga ben tog jag mig runt kvarteret i ljuset av den fantastiska vintersolen. Kameran var med på denna korta och livgivande promenad. Tänk att det kan vara så skönt att få komma ut i friska luften. Ibland räcker det med det lilla. Resten av dagen har gått i stillhetens tecken.
Sjuk
Svårt det här att ligga stilla och vila. Men orken tryter och febern gör att utflykterna från sängen blir korta. Jag har i alla fall orkat vika några origamifåglar för att kunna fotografera månadens utmaning där temat är vikt. Och när jag ändå var i farten tog jag några bilder. Men det är på gränsen för vad jag mäktar med. Som vanligt blir bilden bättre om man klickar på den.
