blogginlägg

Kompost

Publicerad av kersko

Satt och tittade på Instagram idag och slogs av alla vackra bilder och vänliga ord. Är det verkligen så som vardagen ser ut hos er andra? Jag är inget undantag i detta fall utan publicerar också sådant som jag tycker ser fint eller roligt ut och duckar för det där allvarliga och svåra. Men nu kände jag en längtan efter gräl, tårar och arga barn med rinnande näsor. Sedan fick jag en sådan lust att publicera bilder på sopor och skräp som en motvikt till allt det där fina. Det blev en bild rätt ner i kompostpåsen som på inget sätt motsvara det som jag egentligen var ute efter. Lite deppigt att till och med kompost kan vara vackert men man kan inte få allt här i världen. 

 

Att ge plats

Publicerad av kersko

Varje sommar när jag kommer hem från torpet slås jag av känslan att jag har för många saker här hemma. Jag har funderat en del över vad alla prylar vi tror oss behöva gör med oss. Ofta tror jag att våra saker tar mer energi än de ger. Att röja och göra sig av med saker är att göra plats och rymd både fysiskt och i tanken. Det är att skapa ett utrymme att andas i precis så som man gör i yogan.

Under en ganska lång tid har jag tänkt städa i garderoberna i sovrummet. Ta ut allt och sedan bara stoppa tillbaka det som jag använder. Det har känts som om mina knökfulla garderober suger i sig av min energi på något mystiskt sätt.

Igår grep jag mig äntligen an projekt garderobsstädning. Det är inte klokt så mycket kläder som rymdes i garderoberna. Sådant jag aldrig använder och sådant som jag glömt att jag har trängdes med favoriterna i en salig röra. Jag riktigt skämdes när jag såg hur högen med alla kläder växte på sängen. Hur är det möjligt att allt det här hittat vägen in i mina garderober. Jag insåg att det skulle ta åtskilliga veckor innan jag hade använt alla de plagg som låg där i högen. Där fanns kläder jag tycker om men aldrig tar på mig, det är något med den som inte riktigt känns bra. Där fanns kläder som krympt i garderoben och inte längre passar, men jag har vägrat erkänna det. Där fanns kläder jag aldrig gillat men betalat dyrt för och därför har svårt att göra mig av med. Det fanns kort sagt en förfärlig mängd med kläder.

Nu finns där fortfarande många kläder i mina garderober men jag har koll på dem alla. Jag har rensat ut det jag aldrig använder, de som känns fel och det som är för litet. Jag har ordnat och sorterat och kan nog säga att det aldrig varit så prydligt i garderoberna som nu. Och det känns som om jag har skapat lite mer rymd här hemma, gjort plats för andetaget helt enkelt.

Kreativitet

Publicerad av kersko

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.

 

Avstånd

Publicerad av kersko

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.  

Datum och födelsedag

Publicerad av kersko

Jag vet inte om jag berättat tidigare, om hur usel jag är på att komma ihåg datum.  Födelsedagar, bröllopsdagar, examensdagar och andra viktiga dagar fäster inte riktigt i minnet. Om jag inte skrivit upp dem i kalendern så finns de inte. Ett resultat av detta (jag hade inte skrivit upp det) är att jag har missat Plommenadens födelsedag.  En viktig milstolpe i bloggens historia som bara spårlöst smög förbi. Inga trummor och trumpeter, faktiskt inte ett endaste tomtebloss, utan bara tystnad. Så vad gör man efter en sådan fadäs?  Jo berättar Plommenadens historia och ber så hemskt mycket om ursäkt. 

Plommenad föddes som en blogg den 24 maj 2007 som en följd av att min sommargranne Anki berättat om sin blogg och jag hade börjat gå in där och kommentera. Efter ett tag tyckte hon jag skulle starta en egen blogg. Lite trevande utan att egentligen ha vare sig mål eller mening med den började jag skriva.

Några av mina bloggvänner har varit med nästan ända från starten.  Anne-Marie och Paula var några av de första att kommentera och Znogge var också en av de tidiga. Tidigt fick jag också kontakt med Ilva Beretta som tar så fantastiska bilder. Hon inspirerade mig till att försöka illustrera texterna med egna fotografier. Inte kunde jag ana då vilken fantastisk resa det skulle ta mig på. Av Inger, som då bodde i Brasilien, fick jag tipset om distanskurserna på Jönköpings högskola: Photoshop och Fotografi Visuell kommunikation. Efter att jag gått dem ville jag ha fotokompisar inte bara på datorn utan också i verkliga livet så 2011 gick jag med i Enskede Fotoklubb. Här har jag kunnat fortsätt att utveckla mitt fotograferande och fått många nya vänner.

Det är roligt att gå tillbaka och titta på de bilder jag tog då i starten. Då kan jag se att jag har utvecklats en hel del på tio år. Och resan fortsätter i och med att jag hela tiden lär mig mer och får nya inspirerande vänner både i verkliga livet och i bloggvärlden. Och många av de gamla vännerna som slutat blogga har jag fortfarande kontakt med via FB eller Instagram

I december 2014 gick Plommenad över från att varit en ren blogg till att vara en hemsida med plats för lite olika saker. Jag hoppas att den kommer att leva mist tio år till och då ska jag verkligen försöka att komma ihåg födelsedagen. 

Fåglar

Publicerad av kersko

Jag skriver hela tiden att jag inte bryr mig så mycket om fåglar ändå är det inte helt ovanligt med en eller annan fågelbild här på hemsidan. Jag tror att jag långsamt (mycket långsamt) kanske håller på att bli, om inte fågelskådare så i alla fall en som ibland tittar på fåglar. Så här är några iakttagelser från denna något motsträviga och okunniga ornitolog. Sädesärlan har återvänt till torpet men flyttat från sitt vanliga ställe bredvid skorstenen och huserar nu under en trasig tegelpanna högt uppe på härbretaket. Gissar att det är bättre utsikt däruppe. Vi tänker vänta med att byta ut den trasiga tegelpannan tills familjen flyttat ut. Vad gör man inte för sina hyresgäster. Den grå flugsnapparen som jag hade så stor behållning av att följa förra sommaren har vi inte alls sett till i år. Kanske tyckte den att vi var för närgångna och har bytt till ett mer ostöst boende. För det är klart att om man flyttar i på uteplatsen så riskerar man att de kan bli lite stojigt emellanåt och det var inte alltid vi brydde oss om föräldrarnas hojtande.

I går satt jag en stund nere vid bryggan och såg hur måsarna lekte i vinden. Det var två olika sorters måsar vilket jag nog inte uppmärksammat om jag inte varit så fokuserad på dem. Jag tränade på panorering dvs att följa med med kameran så att bakgrunden blir suddig och motivet skarp. Det är svårt och blev inte lättare av att de var tämligen oberäkneliga och bytte riktning hela tiden, fort gick det också. Men tar man ca en miljon bilder (inte riktigt men nästan) så ökar chansen att i alla fall någon ska bli ok. Så här kommer två fågelbilder. Jag tror att det är en skrattmås och en fiskmås men vet du bättre får du gärna tala om det. För som sagt mitt kunnande är tämligen begränsat på detta område.

 

Glömska

Publicerad av kersko

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Mitt i morgonrusningen

Publicerad av kersko

När jag tidigt på morgonen kliver på tunnelbanan lite söder om söder, sitter han där och knackar koncentrerat på tangenterna. Datorn lyser och han är helt uppslukad av sitt arbete. Vid Slussen går många människor av och andra kliver på. Han arbetar vidare tillsynes ostörd mitt i morgonrusningen. Vi passerar Rådmansgatan och det är lite glesare i vagnen. När tunnelbanetåget stannar vid Odenplan och jag stiger av arbetar han fortfarande utan att se upp, han har inte tittat upp en enda gång sedan jag klev på för tio stationer sedan. Jag får en känsla av att han har tunnelbanan som sin arbetsplats. Att han hela dagarna reser från Hagsätra till Vällingby fram och tillbaka helt försjunken i sitt arbete och helt omedveten om sin omgivning. Jag undrar så vad det är han skriver.