I världen, i verkligheten.
Blogg
Vardag
När jag efter 10 dagars feber kommit ut på andra sidan. När jag så smått börjar känna doft och smak igen. När solen skiner och koltrasten sjunger. Då blir jag ödmjuk inför livet och inser hur oändligt mycket jag har att vara tacksam för.
Sysselsättning
Man kan säga att veden värmer två gånger. En gång när man hugger den och en gång när man eldar upp den. Idag har vi jobbat hårt med att fylla på vedförrådet. Härligt att stå i solen och svinga yxan. Nu är vedlåren i köket fylld till brädden och brasan sprakar muntert i vedspisen. Och tänk det är fortfarande inte mörkt trots att klockan är nästan fem. Vi går verkligen mot ljusare tider.
Tiden går
När man (jag) blir helt uppfylld av att fundera på var, vad och hur jag ska odla i sommar. Då har jag till och med glömt bort att jag har en blogg och helt förlorat mig i olika trädgårdssidor istället för att blogga.
Jag har ju en yta där jag planerar att ha trädgårdslandet. I höstas satte jag ut ett gäng pallkragar och matade dem med godsaker för att kunna så i dem nu i vår. Men efter en del tankearbete så kommer jag att stuva om och göra på ett annat sätt. Men måste såklart vänta till våren, som just nu känns väldigt avlägsen. Men jag undrar om det inte är själva funderandet och planerandet som är själva grejen. Det och så de tomater jag frösådde den 15 november och som nu börjar få riktiga tomater. Det är något helt magiskt med allt som växer. Förutom tomaterna har kronärtskockorna börjat titta upp och purjolöken. Ja ni hör, att man kan bli så glad för så lite.
Sen kan man ju också glädjas åt vintern och att kunna åka skidor för första gången på många år. Det är helt fantastiskt att vara ute i solen. Tänk att jag kommer ihåg hur man gör när man åker längskidor trots att det var så länge sedan. Det är lycka!
I senaste laget
Jag kom på att jag kan dela resultatet av körens Zoom-övningar här på Plommenad. Även om det borde ha gjorts för flera veckor sedan så bättre sent än aldrig. Det var ett roligt projekt lite trixigt att få till men resultatet är helt ok tycker i alla fall jag. Så håll tillgodo med lite skönsång.
Nytt projekt
Nytt år nya möjligheter. Vi har varit mycket på torpet där vi länge funderat på att bygga ett nytt hus som förvaring till motorcykeln och diverse trädgårdsmöbler på vintern kanske också gräsklippare och skottkärra. Vi har gått från den ena stora tanken till den andra utan att riktigt landat i något som känns bra. Men så fick mannen en strålande idé som vi tror tämligen enkelt kan låta sig realiseras. Vi påbörjade projektet med att fälla en gran som i vår ska bli brädor. Det känns riktigt spännande.
Nytt år
Stillsamt, regnigt.
Bloggen lever i skuggan, i skuggan av de andra som händer i livet och i världen. Det som inte så enkelt låter sig beskrivas i en text på en hemsida. Det som skaver, det som gör ont, det som oroar. I skuggan är det svårt att växa. Men i det rum som bildats när livet saktat ner och möten med andra är färre än förut finns plats för annat. Plats och möjlighet att hitta tillbaka till sådant jag vill göra men som inte blivit av. Men framför allt finns här tid att skynda långsamt. Så jag låter bloggen pyra lite sakta och då och då med oförutsägbara mellanrum glimma till. Och så gläds jag åt dig som trots de långa mellanrummen hittar hit och lämnar ett avtryck.
Onsdag
Grått och mörkt. De sa inget om regn på väderleksrapporten men regnigt var det både när jag cyklade till och från jobbet. Det känns lite som att cykla i en tunnel. Jag skulle behöva vindrutetorkare på glasögonen men om jag hasar ner dem på nästippen och kikar över kanten på dem så går det hyfsat. Ganska många cyklar fortfarande men så är det ännu relativt milt, i alla fall för årstiden +2 grader idag.
2020 känns som det året när vi fick en massa underhållsarbete gjort. Mest på torpet men nu också lite här hemma i stan. Det senaste är att vårt halltak äntligen målats vitt. Vi har tänkt göra det i hur många år som helst men inte kommit till skott. Hallen är liten och utan fönster så med det träfärgade taket har det varit mörkt. Men äntligen är det nu vitt och fräscht tack vare maken. Det gjorde en otrolig skillnad. Men nu inser vi att vi nog måste göra något åt väggarna också. Men det får vänta till nästa år.
Och som vi nu verkligen gått in i den digitala eran med distansmöten på dagarna är kören också på distans. Man kan säga att det fungerar uruselt men det är i alla fall skoj att se de andra.
Lärkträd
Tidigare har jag tyckt att lärkträd är lite konstiga, att de inte riktigt hör till i skogen. I torpetskogen finns det ett antal lärkträd som planterades för rätt många år sedan och som nu vuxit sig ganska stora. Trots att de funnits där under en längre tid har jag aldrig riktigt närmat mig dem utan ignorerat dem och gått förbi utan att titta. särskilt noga
Idag gick jag nära. Lockad av deras brinnande oranga färg i ett i övrigt brunt och färglöst höstlandskap. Det var fascinerande att komma nära. Ännu satt många barr kvar på grenarna. De fick mig att tänka på dansande ballerinor, virvlande trots att de ännu satt fast förankrade i grenarna. Jag kände mig förälskad i dess skönhet och så innerligt glad att jag gick nära.
Ibland får man helt enkelt omvärdera det man tidigare tänkt och tyckt. Och visst har lärkträdet ett berättigande i alla fall i min skog.
