Funderingar

Snart jul

När jag var yngre fanns många måsten vad gäller jul. Då skulle allt vara skinande rent till julafton. Julklappar med rim, nystädat med rena gardiner och nytvättade lakan, hembakat och hemlagat. Att jag själv var tämligen utschasad spelade ingen roll. Jag vet inte vad som gjorde att jag tog mitt förnuft till fånga och nu tar lite lättare på det här med jul. Kanske var det att sonen redan för över tio år sedan deklarerade att han inte ville ha några julklappar vilket gjort att restan av familjen gått i samma spår. Jag tror i alla fall att det hjälpte mig att få ett annat perspektiv på julhelgen.
Att få vara ledig och strosa runt i morgonrock hela dagen om man så önskar. Att få träffa alla dem som man bryr sig mest om i världen. Att få äta god mat och få vara tillsammans det är det som är viktigt för mig. Om gardinerna är lite solkiga eller om det finns en annan annan dammtuss i hörnen spelar mindre roll. Det är i alla fall så mörkt så att de inte syns. Men ett måste är att göra några väl utvalda julkakor. I år har de anpassats så att de är veganska och i två av tre fall är det ingen som helst smakskillnad. I det tredje fallet tror jag att det beror på att äggula är svårt att ersätta. Kakorna blev blekare än vanligt och smakar inte riktigt som de brukar men goda är de och det är väl det som är det viktiga.

 

 

Ensam hemma

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.

 

 

Onsdagsfundering

Utveckling är det alltid positivt?  Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.

Funderar

Det händer ganska ofta att jag funderar på saker som jag tänker att jag ska skriva om här på bloggen. Men när jag väl är hemma och sätter mig ner för att sätta dem på pränt är själva tanken puts väck. Det är så förargligt för ofta är det, naturligtvis, en alldeles enastående fyndig betraktelse som slunkit ur greppet och ålat iväg utom räckhåll. De hjälper inte att i tanken vandra tillbaka och försöka hitta spår efter den. Funderingen är helt enkelt lika borta som informationen på en kraschad hårddisk. Eller så är det som med en hel del information nuförtiden, den finns där någonstans det är bara jag som tappat sökvägen och inte har rätt adress. 

Jag läste idag att några vetenskapshistoriker beskrivit hur ”den ökande kapaciteten att hantera information leder till att mer information skapas, vilket i sin tur skapar ett informationsöverflöd, som kräver nya uppfinningar för att tyglas” . Det fick mig att fundera på vad information egentligen är och vem som blir informerad.  Kan det inte snarare vara så att tillgången till information och möjligheten att snabbt sprida den gör att mängden ökar fr var och en av oss men kanske inte på det stora hela. 
Jag tänker att det är som med materia. Det kommer inte till någon i universum utan den bara ombildas till något annat, mängden är konstant. En tanke som alltid har haft en tröstande effekt på mig. Man försvinner inte från jordens yta utan man bara omvandlas till något annat. En solros kanske eller lite bördig jord där det kan växa spetskål.  Möjligheterna känns oändliga. Undrar just om man får tillfälle att välja. 

Kompost

Satt och tittade på Instagram idag och slogs av alla vackra bilder och vänliga ord. Är det verkligen så som vardagen ser ut hos er andra? Jag är inget undantag i detta fall utan publicerar också sådant som jag tycker ser fint eller roligt ut och duckar för det där allvarliga och svåra. Men nu kände jag en längtan efter gräl, tårar och arga barn med rinnande näsor. Sedan fick jag en sådan lust att publicera bilder på sopor och skräp som en motvikt till allt det där fina. Det blev en bild rätt ner i kompostpåsen som på inget sätt motsvara det som jag egentligen var ute efter. Lite deppigt att till och med kompost kan vara vackert men man kan inte få allt här i världen. 

 

Kreativitet

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.

 

Avstånd

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.  

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Mitt i morgonrusningen

När jag tidigt på morgonen kliver på tunnelbanan lite söder om söder, sitter han där och knackar koncentrerat på tangenterna. Datorn lyser och han är helt uppslukad av sitt arbete. Vid Slussen går många människor av och andra kliver på. Han arbetar vidare tillsynes ostörd mitt i morgonrusningen. Vi passerar Rådmansgatan och det är lite glesare i vagnen. När tunnelbanetåget stannar vid Odenplan och jag stiger av arbetar han fortfarande utan att se upp, han har inte tittat upp en enda gång sedan jag klev på för tio stationer sedan. Jag får en känsla av att han har tunnelbanan som sin arbetsplats. Att han hela dagarna reser från Hagsätra till Vällingby fram och tillbaka helt försjunken i sitt arbete och helt omedveten om sin omgivning. Jag undrar så vad det är han skriver.