Reflektion

Nyponros

Publicerad av kersko

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.

På riktigt

Publicerad av kersko

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Kommunikation

Publicerad av kersko

Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler.  När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då? 

En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?

På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.  

En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest. 

Mellanrum

Publicerad av kersko

Det är en underskattad företeelse, mellanrummet. Men det är i mellanrummet det händer, i det vakuum som uppstår när man lämnat det ena och är på väg till det andra. När tanken stillnar och man inte vet vart man egentligen är på väg men att man är det. Mellanrummet är allt annat än tomrum. Mellanrummet är fyllt av kreativitet och obanad mark. Mellanrummet lämnar alla möjligheter öppna och gör livet möjligt och drömmar verkliga. Det är den plats i tillvaron  som jag kan längta till och som kan uppenbara sig var och när som helst. Att ställa in sig på mellanrum är att omfamna livet. Det är att öppna sig för det oväntade, för överraskningen som kan göra att du måste ompröva allt. Att välkomna mellanrummet är att våga leva.

Dagen efter

Publicerad av kersko

Efter den tumultartade dagen igår där det åter visade sig att vi i Sverige inte kan räkna med att vara förskonade från det urskillningslösa våldet (om det nu var någon som trodde det) är det nu en ny dag. En dag som för vissa är helt förändrad och för oss andra tuffar på som vanligt. Och det är väl det vi måste göra, tuffa på som vanligt och visa ondskan att vi inte låter oss kuvas. Som för att understryka den dämpade stämningen är har himmelen under dagen mestadels varit grå men med inslag av blå fläckar då och då. Det blå kan stå som symbol för alla de medmänskliga handlingar som gjordes under gårdagen. Människor visade varandra omsorg och hjälptes åt i det kaos som rådde när inga kommunala färdmedel stod till buds och det var svårt att ta sig hem. 

En sak som blev uppenbar för mig var att ingen, i alla fall inte i min närhet, visste var man kan inhämta den mest relevanta och sakliga informationen i en krissituation som den igår. Förr i tiden (ja jag är så gammal att jag kan skriva så) fanns det information i telefonkatalogen om hur man skulle bete sig. Var man skulle få information i en krissituation. Telefonkatalogen delades ut till alla hushåll. Men hur gör man nu. Jag slog på radion P1 (förr var det P2 man skulle lyssna på har jag för mig). Sonen som är en annan generation valde P3 men även det kändes rätt i mina öron. Att däremot ta popuppnotiser från kvällstidningar och annat som sanning känns främmande för mig. Därifrån kom de mest en massa fragmentariska rykten. Jag visste, men tänkte inte då på, att myndigheten MSB- myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns. Vad jag inte alls visste var att det finns en sida,  krisinformation.se , som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris. Det finns också en mobilapp. Det kan också vara bra att veta att de finns på facebook och twitter också. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva använda den här nya kunskapen.

 

Uppför

Publicerad av kersko

När jag går till jobbet så är det både uppför och nerför precis som i livet. Sista biten är en svag, svag uppförsbacke. Det lutar så lite att det knappast märks. Ibland kan det kännas så, att allt är helt ok men att det trots det är lite, lite motigt. Lite, lite uppförsbacke på något sätt. Ofta kan man inte sätta fingret på vad det beror på. Det tar liksom bara emot. Men kanske är det så att vi kan behöva de där uppförsbackarna. Man får lite bättre flås och uthålligheten ökar. Och var skulle vi hamna om det bara var nedför hela tiden. 

 

 

Tamagotchi

Publicerad av kersko

1997 blev Tamagotchi årets julklapp. Du kommer väl ihåg de där elektronika gosedjuren som man skulle mata, uppfostra och leka med. Skötte man dem inte så dog de. Under en period var det ett fasligt pysslande med dem innan de efter ett tag helt föll i glömska och blev liggande bortglömda i någon låda.
På tunnelbanan på väg hem ser jag hur nästan alla sitter och fixar med någon for av apparat (oftast mobilen). Och jag tänker att telefoner, Ipad och andra elektroniska saker vi omger oss med idag inte är så olika den där Tamagotchin. Telefoner måste också pysslas om och fixas med. Om man ignorerar dem dör de. Men precis som med Tamagotchin kan man väcka liv i dem när de dör. Kanske är det precis likadant med sociala medier. Dem måste man också gulla med, mata och underhålla. Man måste vara där för att hålla liv i dem. Du ser, det har inte hänt så förtvivlat mycket på de här 20 åren. Displayen är lite flashigare och batteritiden något längre men annars är det mesta sig likt. 

Prylar

Publicerad av kersko

Ibland undrar jag om alla de där männen som pratar så mycket om tekniken. De som diskuterar med försäljare om distorsion och hyperfokalavstånd de som kollar in och läser allt om alla de nya prylarna. Ibland undrar jag om de också fotograferar. Om det blir några bilder eller om de helt enkelt är alldeles nöjda med att få grotta ner sig i detaljerna när det gäller utrustningen.

Jag var och köpte ett nytt objektiv igår. I affären var säljarna upptagna av att diskutera saker som jag inte ens försökte att förstå med män som verkade väldigt insatta. Det var mycket prat om prylar och lite prat om bilder så mycket kunde jag klura ut. Att stå där och lyssna inte helt osynlig men inte långt ifrån gav mig samma känsla som jag får när jag är på en brädgård. Att jag inte kan koden. Fördelen nu var att jag var ensam, jag hade ingen man med mig. De gånger jag haft maken med vänder sig säljaren undantagslöst till honom. Nu begrep de faktiskt att det var jag som skulle handla och jag fick bra hjälp när det väl blev min tur. Så nu är jag med objektiv och med en bra kamera och ett nytt objektiv så måste det väl bli väldigt bra bilder eller?

Hösttankar

Publicerad av kersko

Hösten är inte bara vemodig. Det kan också vara en tid där man saktar ner och hinner med att reflektera och fundera. Det kan vara en tid för värmande brasor och varm choklad. En tid för djupa samtal och berikande böcker, långa promenader och underhållande filmer. Så ta vara på allt det fina, går ut och njut av det sprakande färgerna och den kylande vinden. Snart nog kommer frosten och snön och det blir dags att krypa i ide. Då blir det tillåtet att gå på sparlåga och dyka in i sig själv för en tid. Jag har bunkrat stearinljus och böcker så att det ska räcka vintern ut. Jag har varma tröjor, sockor och en halsduk som jag gillar så nu är det bara att krypa upp i bästa läsfåtöljen och sätta igång att bejaka årstiden. Och innan jag vet ordet av är det redan vår.

lov