Reflektion

Nytt år

Nytt år och det har redan gått en hel vecka. Det blev ingen nyårshälsning på bloggen och det blev dåligt med besöken hos alla mina vänner på nätet. Vi kurade i mörkret på torpet. Spelade Mah Jong, åt och drack gott och klev in i en annan rytm i en annan verklighet. Att uppkopplingen på torpet är av snigelkaraktär gjorde det mycket enkelt att släppa taget om livet på de sociala nätverken och hänge sig åt här och nu. Det blev en sådan framgång att det fortsatte här hemma av bara farten. Jag startade en stickning med komplicerat mönster som gjorde det helt omöjligt att göra något annat än att sticka. Jag har också ägnat en hel del tid åt julpusslet som trots det är långt ifrån klart. Båda dessa aktiviteter har gjort att datorn lämnats i stort sett orörd på skrivbordet. Men inte helt, för jag laddar fortfarande upp en bild om dagen på Blip en helt klart beroendeframkallande  sysselsättning. 

Vad jag kan konstatera när jag blickar tillbaka på 2017 är att det var ett riktigt bra år. Kanske inte sett ur globalt, eller ens regionalt perspektiv men rent privat var det ett lyckat år. Jobbet är fortfarande fantastiskt skoj och det fungerar faktiskt bättre än väntat att arbeta heltid. Vi reste till Nya Zealand, en resa som jag länge velat göra och som verkligen blev lyckad på alla sätt. Jag klarade av att ha semester istället för sommarlov och upptäckte att det inte alls är så tokigt att arbeta på sommaren. Vi var en del på torpet och hade en väldigt lyckad sommarfest där i augusti. Vi fick besök av vänner och åt många trevliga middagar både här hemma och ute på restaurant. Jag var inte sjuk en enda dag, inte ens förkyld, på hela året. Så nog kan jag konstatera att så mycket mer kan man inte önska sig. Nu ser jag fram emot ett spännande 2018 med allt vad det kan föra med sig. 

En rolig sak hände idag då jag fick se en domherre för första gången på 28 år. Det är som du förstår inte så frekventa här hemma hos oss. Fåglarna var snabbare än jag så bilden är lite suddig. Men man ser i alla fall att det är en domherre. 

 

Ensam hemma

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.

 

 

Onsdagsfundering

Utveckling är det alltid positivt?  Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.

Avstånd

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.  

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Nyponros

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.

På riktigt

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Kommunikation

Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler.  När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då? 

En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?

På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.  

En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest.