Funderingar

December

Tiden gick, för det gör den ju oavsett vad vi har för oss vi människor. Almanackan visade plötsligt december som den gör, varje år vid den här tiden. Och för varje år blir jag mer och mer överraskad, hur kan det redan vara december? Men dag läggs till dag och vi trasslar på med alla de där vanliga sakerna, de där inte så märkvärdiga sakerna som tillsammans utgör livets väv. Som vanligt känner jag mig lite yrvaken när jag ställs inför faktum.

Bloggen har blivit som en lite vanvårdad igenvuxen trädgård eller ändå hellre en ofruksam jordplätt där ingenting grott på länge. Jag skulle kunna lova bot och bättring. Men det är så många löften man ger som man sedan inte kan hålla. Värst är det när man försöker lura sig själv. Jag lovar ingenting men just idag har jag många kreativa tankar om hur man skulle kunna få jordplätten att blomstra och ogräset att bli precis så vackert som ogräs kan vara. Lite vilt, lite otuktat, kaxigt och vackert underbart. Måste skynda mig att sätta spaden i jorden innan jag hittar på något annat. Tack govänner för att ni har ett sådant tålamod med mig och plommenad.

Att vara den man är

Inom sig bär man alla de åldrar man varit, det är i alla fall min övertygelse. Det kruxiga är bara att de man möter inte kan se det. Ibland skulle jag önska att några av mina tidigare åldrar var lite mer synliga, inte bara för mig utan även för andra. För det händer att vi har olika syn på det som är jag. När vi har det skulle det kanske kunna avhjälpas om betraktaren hade tillgång till fler aspekter av mig än dem jag för tillfället visar upp. Samtidigt händer det att jag helt medvetet gömmer undan något lager av mig och bara ståtar med de färggladaste, stoltaste mest övertygande. För det är klart att i lönesamtalet vill man inte framstå som ängslig och inkompetent även om det är så man ibland känner sig.

När jag började på arbetsterapeututbildningen kände jag ingen i min klass och jag minns hur befriande jag tyckte att det var att kunna ”uppfinna” sig själv. Att vara den jag ville vara utan att det fanns någon som kunde ha åsikter om att jag egentligen var någon annan. För även om man bär med sig alla år så kan man ibland hamna i att läge där omgivningens förväntningar gör en till någon annan än den man känner att man är. Ju äldre jag blir desto lättare känner jag att det är att vara i mig själv. Det är ju inte så farligt att inte vara helt rätt i alla lägen.

Höst

Försöker hitta en rytm att vila i, det vill sig inte riktigt. Jag undrar vad det beror på. Skalar av och skalar ner men ändå tycks tiden knapp. Jag övar på att välja bort eller jag ska kanske säga att jag tränar på att omprioritera. Funderar på vad det egentligen är som gör att jag upplever tiden som knapp? Kanske har jag svårare att fokusera nu än förr, eller är det så att saker verkligen tar längre tid för mig nu? Eller är det fler saker som tävlar om min uppmärksamhet.
Ransonera tänker jag, ransonera och ge plats för luft och ljus. Men jag hittar inte riktigt tid för det.

Luft

Jag andas in och andas ut. Luften är runt omkring mig. Utan luft, utan andning skulle jag inte vara vid liv. Jag tänker på luften, luften som ständigt färdas vidare. Luften som bara är på tillfälligt besök här hos mig. Jag andas in och ut den och sedan färdas den vidare. Kanske att den hamnar någonstans på andra sidan jorden. Kanske att någon där andas in och andas ut den luft som jag tidigare andats in och ut. Tanken på det känns förenande, att vi har det gemensamt att vi delar samma luft jag och andra här på vår jord. Det känns bra på något sätt, den tanken.

Lin

Jag vet inte alls hur den svenska linproduktionen ser ut idag. Men om nu bomull är så miljöovänligt som jag tycker mig ha förstått att det är. Kanske vi skulle satsa på linet. Från min spånadskurs, som jag gick för mycket länge sedan, minns jag att det var väldigt roligt att spinna lin. Men det är en ganska lång process innan man kommit så långt. Vackert är det hur som helst med linfält som blommar. Just nu blommar det lin utanför min ytterdörr men inte i tillräcklig mängd för att göra textil av. Vi får helt enkelt nöja oss med att njuta av de vackra blommorna.

Visst har vi tid

Jag har så många tankar om tid på olika sätt som jag av och till går och grunnar på. I år är det 20 år sedan Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” kom ut. Fortfarande lika aktuell och väl värd en omläsning, om man har tid. I genomsnitt varar en människas liv 30000 dygn, skriver hon. Så nog hinner man med både att läsa och att ha lite tråkigt. Det borde till och med finnas utrymme för att gå lite långsammare, tänka efter lite mer och för att vara lite onyttig. För att bejaka lättjan och lättsinnet i höghastighetens tidevarv. Det kan komma väl till pass och vara en smula enklare så här i sommar- och semestertider. Utmaningen är att hålla kvar känslan när hösten kommer och inte rusa på i sina gamla hjulspår. I dag är fösta dagen på resten av ditt tidskapital så passa på att utmana dig lite. Prova att göra saker på ett annat sätt. Gå en annan väg till jobbet, ät något nytt till frukost eller ta lite större plats än du brukar. Vem vet, det kanske börjar hända oväntade spännande saker om du vågar försöka

Följ en ny stig, få en ny utsikt och vem vet kanske också en ny insikt.

Lätthet

Framför mig går en pappa och hans son. Sonen går inte, han skuttar fram. Klockan är halv åtta på morgonen och jag känner mig långt ifrån skuttsugen. Funderar på när den där känslan av lätthet och spring i benen försvann. Gissar att det hände gradvis utan att jag egentligen märkte det. Så som alla de andra tecknen på att åren gått. Inser att jag saknar det, skuttet i benen. Försöker mig lite försiktigt på att göra några hoppsasteg det känns inte lätt utan bara fånigt men kanske jag kan öva upp mig. Förhoppningsvis går det lite lättare för varje gång jag provar.

Nerkopplad

Försöker ransonera uppkopplingen och göra lite fler mellanrum. Du som följt Plommenaden ett längre tag vet att jag tjatar om vikten av mellanrum. Nu säger även forskningen det som beprövad erfarenhet vetat en längre tid nämligen att våra hjärnor behöver ha lite tråkigt för att kreativiteten ska kunna frodas. Av mobiltelefonernas ständiga pockande på vår uppmärksamhet och av alla snabba kickar vi får av likes på sociala medier blir våra stackars hjärnor överhettade. Och en överhettad hjärna har svårt att klara av att vara kreativ. Så koppla ner, koppla av och gör så som redan Alfons Åbergs farmor visste var en bra grej. Ha lite tråkigt helt enkelt. Du upptäcker snabbt hur kul det egentligen är om man bara ger det lite utrymme, det där tråkiga.

Filosofiska rummet

Jag har lyssnat på filosofiska rummet och avsnittet ”Jag mäter-alltså finns jag”.  Här berättar filosofen Jonna Bornemark om sin bok ”Det omätbaras renässans” där hon funderar över vad som händer med människan när allt ska gå att mäta.  Jag har också funderat en hel del på det även om jag inte har tagit avstamp i några filosofer.
När vi inom vård och omsorg började anamma begrepp som beställare och produktion hände det något med vårt arbete. Det är inte samma sak att bygga en bil som att vårda sjuka människor. Vad är man producerar? I min del av vården är man inte ens sjuk, man har en funktionsnedsättning som är livslång och inte går att fixa till. Däremot fixar vi tillsammans drägligare levnadsvilkor och det kallas att producera. Helst ska vi också producera ett antal öga mot öga möten med patienterna, många möten men inte så långa. Vad de där mötena innehåller är inte så noga, det är kvantiteten som räknas. Nu är det så att många av de jag möter behöver mycket tid. Sällan finns det några färdiga lösningar utan man får prova sig fram. Dålig ekonomi helt enkelt. Precis som de där barnen som inte klarar godkänt i skolan. De som trots stöd drar ner skolans totala resultat och som gör att man som förälder kanske söker sig till en annan skola med bättre resultat. Det är lätt att de som kostar tid och resurser blir de som ingen vill ha på  sitt bord.  Medmänsklighet, förtroende och empati pratar man väldigt lite om desto mer om vårdprocesser. Ofta känns allt som en massa ord utan innehåll och jag tänker att kejsaren är naken.