Det är som om hela jag sattes å sparlåga. Trots att det är många saker som har pausat och att det egentligen finns en hel mängd tid över är det som om all energi och ork försvann. Vi pusslar och trixar på jobbet för att våra patienter ska få så bra men säkra insatser som möjligt. Det är svårt. Vi balanserar mellan en massa olika variabler där kravet sekretess gör att vi inte alltid lyckas gå i mål fast tekniken finns. Det är frustrerande och tröttande. Vi håller distans och cyklar istället för att åka kommunalt. Vi tvättar och spritar och jobbar hemifrån när så är möjligt. Det är ett helt nytt landskap som växer fram. Distansmöten i Skype eller Teams. Telefonrådgivning och helt nya utmaningar när det gäller journal och det som hör därtill. Det som tidigare var undantag är nu regel och tvärt om. Och hela tiden känner vi efter hur vi mår vi sväljer och tar tempen. Plötsligt kom där upp en ny skylt vid en av hissarna Endast för Coronafall, jag tar trappan. Men på min väg till jobbet ser jag små tuvor av vitsippor och en hägg som börjar skifta i grönt. Jag hör inte bara bilar (för det är många färre av dem i dessa dagar när alla jobbar hemma) utan också småfåglar som sjunger i buskarna som jag cyklar förbi. Det kommer en vår, det kommer en sommar och mitt i allt måste jag stanna cykeln och bara njuta av våren.

Inom sig bär man alla de åldrar man varit, det är i alla fall min övertygelse. Det kruxiga är bara att de man möter inte kan se det. Ibland skulle jag önska att några av mina tidigare åldrar var lite mer synliga, inte bara för mig utan även för andra. För det händer att vi har olika syn på det som är jag. När vi har det skulle det kanske kunna avhjälpas om betraktaren hade tillgång till fler aspekter av mig än dem jag för tillfället visar upp. Samtidigt händer det att jag helt medvetet gömmer undan något lager av mig och bara ståtar med de färggladaste, stoltaste mest övertygande. För det är klart att i lönesamtalet vill man inte framstå som ängslig och inkompetent även om det är så man ibland känner sig.

När jag började på arbetsterapeututbildningen kände jag ingen i min klass och jag minns hur befriande jag tyckte att det var att kunna ”uppfinna” sig själv. Att vara den jag ville vara utan att det fanns någon som kunde ha åsikter om att jag egentligen var någon annan. För även om man bär med sig alla år så kan man ibland hamna i att läge där omgivningens förväntningar gör en till någon annan än den man känner att man är. Ju äldre jag blir desto lättare känner jag att det är att vara i mig själv. Det är ju inte så farligt att inte vara helt rätt i alla lägen.

Jag andas in och andas ut. Luften är runt omkring mig. Utan luft, utan andning skulle jag inte vara vid liv. Jag tänker på luften, luften som ständigt färdas vidare. Luften som bara är på tillfälligt besök här hos mig. Jag andas in och ut den och sedan färdas den vidare. Kanske att den hamnar någonstans på andra sidan jorden. Kanske att någon där andas in och andas ut den luft som jag tidigare andats in och ut. Tanken på det känns förenande, att vi har det gemensamt att vi delar samma luft jag och andra här på vår jord. Det känns bra på något sätt, den tanken.