Funderingar

Läget

Idag cyklade jag till jobbet utan hjälm. Upptäckte det först när jag var på väg hem från jobbet. Då kunde inte komma på om jag hade haft hjälmen på morgonen eller om jag helt glömt den hemma. Det visade sig att jag inte hade tagit med den hemifrån. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kunde cykla så länge utan att märka något.

Häromdagen hände det som Bodil Jönsson skriver om i sin bok Tio tankar om tid, jag tappade alla mina bollar. Man kan jonglera med ganska många bollar men det finns en gräns, när den överskrids tappar man samtliga. Så de närmaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att plocka upp bollarna en och en och försöka bringa någon form av ordning i det kaos som uppstår när man glömt allt man sysslat med och måste ta ett nytt avstamp i verkligheten. Inte vet jag om det hjälper att flytta runt pappren på skrivbordet och stoppa in ett och annat på sin rätta plats men det känns bättre och ser lite renare ut.

Jag vet inte om det är för att all energi går åt till att förhålla sig till den verklighet vi hamnat i som jag är så trött. Att det är därför jag inte använder all tid till sådant som jag vet att jag gillar. Träffa vänner på distans, skriva i bloggen, tänka, läsa, fotografera osv. Istället blir det mest att försöka hålla stånd mot oordningen med varierad framgång.

Men det finns ljusglimtar. Sparrisen växer både i landet och på min fönsterbräda. Jag har några uppdrag på jobbet som verkligen är stimulerande och utvecklande. Och att cykla i ca en timme om dagen gör gott för kropp och själ. Om nu bara de där andra cyklisterna kunde hålla sig hemma.

Ogräs

Här växer det ogräs tänkte jag när jag öppnade sidan och det var 8 uppdateringar som väntade. Men kanske är det så att här inte växer alls. Tiden är ur led och så även jag.

Jag tar min dagliga bild och laddar upp på Blipfoto men så mycket med blir det inte. Men då är jag inte helt rättvis mot mig själv. Så vad är det då jag gör? Jo jag cyklar till och från jobbet och det tar sin tid, drygt en timme om dagen i ren investering. Ger förhoppningsvis både kondition och välmående. Jag petar ner en väldigt massa frön i krukor, de flesta haft vänligheten att sticka upp så de har jag skolat om i större krukor. Bland annat sparrisar som jag inte ens vet var jag ska sätta när de väl vuxit sig så stora att det kan bli aktuellt att plantera ut dem. Jag har nästan stickat klart en tröja. Ett av mina många stickprojekt. Läst en del har jag också gjort och talat i telefon med de man inte får träffa.

Sedan blir det ett och annat distansmöte inte bara på jobbet utan även på fritiden. Körövning via datorn är en rolig sysselsättning där den sociala biten kanske är den som är mest givande. Bildspråksgrupp med bilddiskussion visade sig vara nästan bättre på distans än när vi ses på riktigt. Klubbmöte i fotoklubben fungerade också att ha digitalt även om det är mycket roligare att ses på riktigt.

Ja så tuffar livet på inte alls som vanligt men ända i någon sorts vardag.
Jag kanske ska gödselvattna lite här så att det kommer igång att gro lite här inne inne också och inte bara på min fönsterbräda.

Vår

Det är som om hela jag sattes å sparlåga. Trots att det är många saker som har pausat och att det egentligen finns en hel mängd tid över är det som om all energi och ork försvann. Vi pusslar och trixar på jobbet för att våra patienter ska få så bra men säkra insatser som möjligt. Det är svårt. Vi balanserar mellan en massa olika variabler där kravet sekretess gör att vi inte alltid lyckas gå i mål fast tekniken finns. Det är frustrerande och tröttande. Vi håller distans och cyklar istället för att åka kommunalt. Vi tvättar och spritar och jobbar hemifrån när så är möjligt. Det är ett helt nytt landskap som växer fram. Distansmöten i Skype eller Teams. Telefonrådgivning och helt nya utmaningar när det gäller journal och det som hör därtill. Det som tidigare var undantag är nu regel och tvärt om. Och hela tiden känner vi efter hur vi mår vi sväljer och tar tempen. Plötsligt kom där upp en ny skylt vid en av hissarna Endast för Coronafall, jag tar trappan. Men på min väg till jobbet ser jag små tuvor av vitsippor och en hägg som börjar skifta i grönt. Jag hör inte bara bilar (för det är många färre av dem i dessa dagar när alla jobbar hemma) utan också småfåglar som sjunger i buskarna som jag cyklar förbi. Det kommer en vår, det kommer en sommar och mitt i allt måste jag stanna cykeln och bara njuta av våren.

December

Tiden gick, för det gör den ju oavsett vad vi har för oss vi människor. Almanackan visade plötsligt december som den gör, varje år vid den här tiden. Och för varje år blir jag mer och mer överraskad, hur kan det redan vara december? Men dag läggs till dag och vi trasslar på med alla de där vanliga sakerna, de där inte så märkvärdiga sakerna som tillsammans utgör livets väv. Som vanligt känner jag mig lite yrvaken när jag ställs inför faktum.

Bloggen har blivit som en lite vanvårdad igenvuxen trädgård eller ändå hellre en ofruksam jordplätt där ingenting grott på länge. Jag skulle kunna lova bot och bättring. Men det är så många löften man ger som man sedan inte kan hålla. Värst är det när man försöker lura sig själv. Jag lovar ingenting men just idag har jag många kreativa tankar om hur man skulle kunna få jordplätten att blomstra och ogräset att bli precis så vackert som ogräs kan vara. Lite vilt, lite otuktat, kaxigt och vackert underbart. Måste skynda mig att sätta spaden i jorden innan jag hittar på något annat. Tack govänner för att ni har ett sådant tålamod med mig och plommenad.

Att vara den man är

Inom sig bär man alla de åldrar man varit, det är i alla fall min övertygelse. Det kruxiga är bara att de man möter inte kan se det. Ibland skulle jag önska att några av mina tidigare åldrar var lite mer synliga, inte bara för mig utan även för andra. För det händer att vi har olika syn på det som är jag. När vi har det skulle det kanske kunna avhjälpas om betraktaren hade tillgång till fler aspekter av mig än dem jag för tillfället visar upp. Samtidigt händer det att jag helt medvetet gömmer undan något lager av mig och bara ståtar med de färggladaste, stoltaste mest övertygande. För det är klart att i lönesamtalet vill man inte framstå som ängslig och inkompetent även om det är så man ibland känner sig.

När jag började på arbetsterapeututbildningen kände jag ingen i min klass och jag minns hur befriande jag tyckte att det var att kunna ”uppfinna” sig själv. Att vara den jag ville vara utan att det fanns någon som kunde ha åsikter om att jag egentligen var någon annan. För även om man bär med sig alla år så kan man ibland hamna i att läge där omgivningens förväntningar gör en till någon annan än den man känner att man är. Ju äldre jag blir desto lättare känner jag att det är att vara i mig själv. Det är ju inte så farligt att inte vara helt rätt i alla lägen.

Höst

Försöker hitta en rytm att vila i, det vill sig inte riktigt. Jag undrar vad det beror på. Skalar av och skalar ner men ändå tycks tiden knapp. Jag övar på att välja bort eller jag ska kanske säga att jag tränar på att omprioritera. Funderar på vad det egentligen är som gör att jag upplever tiden som knapp? Kanske har jag svårare att fokusera nu än förr, eller är det så att saker verkligen tar längre tid för mig nu? Eller är det fler saker som tävlar om min uppmärksamhet.
Ransonera tänker jag, ransonera och ge plats för luft och ljus. Men jag hittar inte riktigt tid för det.

Luft

Jag andas in och andas ut. Luften är runt omkring mig. Utan luft, utan andning skulle jag inte vara vid liv. Jag tänker på luften, luften som ständigt färdas vidare. Luften som bara är på tillfälligt besök här hos mig. Jag andas in och ut den och sedan färdas den vidare. Kanske att den hamnar någonstans på andra sidan jorden. Kanske att någon där andas in och andas ut den luft som jag tidigare andats in och ut. Tanken på det känns förenande, att vi har det gemensamt att vi delar samma luft jag och andra här på vår jord. Det känns bra på något sätt, den tanken.

Lin

Jag vet inte alls hur den svenska linproduktionen ser ut idag. Men om nu bomull är så miljöovänligt som jag tycker mig ha förstått att det är. Kanske vi skulle satsa på linet. Från min spånadskurs, som jag gick för mycket länge sedan, minns jag att det var väldigt roligt att spinna lin. Men det är en ganska lång process innan man kommit så långt. Vackert är det hur som helst med linfält som blommar. Just nu blommar det lin utanför min ytterdörr men inte i tillräcklig mängd för att göra textil av. Vi får helt enkelt nöja oss med att njuta av de vackra blommorna.

Visst har vi tid

Jag har så många tankar om tid på olika sätt som jag av och till går och grunnar på. I år är det 20 år sedan Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” kom ut. Fortfarande lika aktuell och väl värd en omläsning, om man har tid. I genomsnitt varar en människas liv 30000 dygn, skriver hon. Så nog hinner man med både att läsa och att ha lite tråkigt. Det borde till och med finnas utrymme för att gå lite långsammare, tänka efter lite mer och för att vara lite onyttig. För att bejaka lättjan och lättsinnet i höghastighetens tidevarv. Det kan komma väl till pass och vara en smula enklare så här i sommar- och semestertider. Utmaningen är att hålla kvar känslan när hösten kommer och inte rusa på i sina gamla hjulspår. I dag är fösta dagen på resten av ditt tidskapital så passa på att utmana dig lite. Prova att göra saker på ett annat sätt. Gå en annan väg till jobbet, ät något nytt till frukost eller ta lite större plats än du brukar. Vem vet, det kanske börjar hända oväntade spännande saker om du vågar försöka

Följ en ny stig, få en ny utsikt och vem vet kanske också en ny insikt.