Funderingar

Söndag på torpet

Posted by kersko

Det är söndag på torpet och termometern i skuggan visar närmare 30 grader. Då rör man sig långsamt. Det fläktar från åkern så jag har parkerat mig i halvskuggan i trädgårdsmöbeln med utsikt över åkrarna och sjön. Jag låtsas att jag har semester.  Det är inte alls svårt och vädret ursäktar att ingenting särskilt blir gjort. Fågelkvitter och humlesurr och då och då ett kukeliku från grannens tupp är det enda som hörs.  Det är vilsamt att bara sitta och vara i verkligheten.  Det är väldigt långt ifrån alla människor i stan men ändå relativt tättbefolkat. Här är invånarna av ett annat slag, lite skyggare och svårare att få syn på. Mest spanar jag på de som flyger. Allt från de små, bin och humlor till de lite större som talgoxen, flugsnapparen och hackspetten.  Jag har lärt mig hur det låter i luften när talgoxen är på ingång och hur det ser ut när hackspetten flyger. Jag sitter tyst och stilla för att se flugsnapparen krypa in och ut i holken och jag spanar i körsbärsträdet för att försöka få syn på de som sjunger så vackert. Att ingenting göra är att fylla dagen med små observationer och sedan emellanåt ta en tur ner till sjön för ett dopp.

Svartvit flugsnappare

Kontrast

Posted by kersko

Från det skira, gröna, från fågelsången och björksuset till storstadens oväsen vilken kontrast. Det är människor och ljud överallt. Jag blir alltid överväldigad och lite trött av att byta mellan ”mina” två miljöer.
Jag promenerar nästan hela vägen hem från att ha jobbat sent ikväll. Luften är ljum, människorna många. Här kan man verkligen känna sig ensam tänker jag när jag går förbi en uteservering där alla verkar vara med någon. Jag traskar förbi många fler uteserveringar och många fler människor och funderar på om jag verkligen behöver både staden och landet och hur jag skulle välja om jag var tvungen. 

Förändring

Posted by kersko

Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta. 

Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa. 

Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts. 

Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år. 

Torsdag mitt i våren.

Posted by kersko

Alldeles yrvaken kände jag mig när jag tittade upp och såg körsbärsträdet i full blom. Det är märkligt att jag varje år blir så överrumplad när våren väl kommer trots att jag väntat otåligt ända sedan början av mars. Nu verkar den i alla fall ha kommit för att stanna. Men det innebär inte tropisk värme och sol hela tiden. Den kan vara nog så nyckfull och inte alls alltid så ljum och inställsam som man skulle önska. Nåväl när jag kommer till torpet nästa gång hoppas jag att pallkragarna tinat upp så att det i alla fall är grävbart.  De små plantorna i mitt köksfönster får växa till sig ett antal veckor till innan det blir utplanterade i den kalla verkligheten men kanske att jag kan peta ner en eller annan potatis.

 

Den samlande bokläsaren

Posted by kersko

Jag tror att jag kommit till en punkt där jag mer samlar än läser böcker.  Jag liksom frossar i tanken på olika böcker jag tänker mig att läsa men kommer sällan dit. Blir ibland så trött på mig själv som vill hitta den där optimala läsupplevelsen, den som man så sällan råkar ut för istället för att bara hugga in på en bok nära mig (den skulle ju kunna innehålla en okänd pärla). Och under tiden irrar jag omkring i bokhandeln, på biblioteket (finns två där jag kan återfinnas mot beskrivning) eller letande på Bokus, Adlibris eller bibliotekets hemsida för e-böcker. Jag laddar hem böcker jag aldrig kommer att läsa, jag plockar med mig böcker från jobbets hylla med lästa böcker och köper utgallrade biblioteksböcker för 1 kr styck. Trängseln i hemmet bokhylla är stor, det ligger snart böcker överallt. Med ojämna mellanrum bestämmer jag mig för att beta av mina bokhögar och inte bära hem någon ny bok förrän jag är klar med det. Men på något obegripligt sätt letar sig böckerna med hem ändå, jag kan helt enkelt inte stå emot.

Och sedan när jag någon gång sätter mig för att läsa somnar jag, det känns alltid lika snopet. Bok-samlandet och  letandet blir som en strategi för att hålla mig vaken och ändå upprätthålla illusionen av att vara en läsande människa.  Jag undrar hur andra gör för att hålla sig vakna men inser i nästa andetag att de förstås kommer i säng i dräglig tid och inte sitter uppe och ugglar.  Så då tänker jag att mitt genidrag är att gå och lägga mig. Jag undrar just hur många kvällar det kommer att fungera. 

Mode?

Posted by kersko

Det har visserligen varit en eller två plusgrader idag men jag jag förstår ändå inte hur man kan gå i små ankelsockor och låga skor utan att frysa om fötterna. Jag tror mig förstå att det är helt ute med vinterskor. Men hu för att klafsa omkring så här i den blöta snösörja som just nu täcker våra trottoarer. Jag tar risken att vara helt ute och håller mig till vinterkängorna ett tag till.

Tankar och funderingar

Posted by kersko

När jag går till tunnelbanan på morgonen får jag ofta tankar och funderingar som jag har för avsikt att dela med mig av här på bloggen. De är vanligtvis väldigt välformulerade i mitt huvud men sedan på kvällen när jag kommer hem är de helt försvunna, puts väck. Det är bara minnet av att jag haft en tanke som finns kvar. Jag har tänkt att jag ska prata in de där funderingarna i mobilen för att behålla dem men det har inte blivit av.  Det är retligt att de inte låter sig fångas utan bara slinker ur greppet som hala ålar.  Så trots att jag vet att jag tänkte en massa saker om språk och tänkande när jag i morse lyssnade på Filosofiska rummet så har jag i skrivandes stund inte den blekaste aning om vad de var. Men lyssna gärna på programmet för det var väldigt intressant det kommer jag i alla fall ihåg. 

FILOSOFISKA RUMMET

Tåg

Posted by kersko

Nu är jag där i mellanrummet igen, den här gången är det på ett tåg. Ett tåg som med mycket hög hastighet rör sig mellan Göteborg och Stockholm. Vi reser 1:a klass vilket innnebär att sätena är bredare och känns en smula mjukare än de i 2:klass. Det där med mjukheten kan vara en inbillning men hur som helst känns det inte riktigt som om jag med mina 153 cm fyller ut mitt säte. Att sitta här känns ungefär som att hasa runt i förstora skor. Utanför sveper ett snöfritt landskap förbi där sol och regn avlöser varandra.

Jag njuter av resan, av mellanrummet. Det är vilsamt att omslutas av sätet, tjuvlyssna på samtal och småslumra en stund. Tåg är ett trivsamt sätt att färdas.