Funderingar

Visst har vi tid

Jag har så många tankar om tid på olika sätt som jag av och till går och grunnar på. I år är det 20 år sedan Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” kom ut. Fortfarande lika aktuell och väl värd en omläsning, om man har tid. I genomsnitt varar en människas liv 30000 dygn, skriver hon. Så nog hinner man med både att läsa och att ha lite tråkigt. Det borde till och med finnas utrymme för att gå lite långsammare, tänka efter lite mer och för att vara lite onyttig. För att bejaka lättjan och lättsinnet i höghastighetens tidevarv. Det kan komma väl till pass och vara en smula enklare så här i sommar- och semestertider. Utmaningen är att hålla kvar känslan när hösten kommer och inte rusa på i sina gamla hjulspår. I dag är fösta dagen på resten av ditt tidskapital så passa på att utmana dig lite. Prova att göra saker på ett annat sätt. Gå en annan väg till jobbet, ät något nytt till frukost eller ta lite större plats än du brukar. Vem vet, det kanske börjar hända oväntade spännande saker om du vågar försöka

Följ en ny stig, få en ny utsikt och vem vet kanske också en ny insikt.

Lätthet

Framför mig går en pappa och hans son. Sonen går inte, han skuttar fram. Klockan är halv åtta på morgonen och jag känner mig långt ifrån skuttsugen. Funderar på när den där känslan av lätthet och spring i benen försvann. Gissar att det hände gradvis utan att jag egentligen märkte det. Så som alla de andra tecknen på att åren gått. Inser att jag saknar det, skuttet i benen. Försöker mig lite försiktigt på att göra några hoppsasteg det känns inte lätt utan bara fånigt men kanske jag kan öva upp mig. Förhoppningsvis går det lite lättare för varje gång jag provar.

Nerkopplad

Försöker ransonera uppkopplingen och göra lite fler mellanrum. Du som följt Plommenaden ett längre tag vet att jag tjatar om vikten av mellanrum. Nu säger även forskningen det som beprövad erfarenhet vetat en längre tid nämligen att våra hjärnor behöver ha lite tråkigt för att kreativiteten ska kunna frodas. Av mobiltelefonernas ständiga pockande på vår uppmärksamhet och av alla snabba kickar vi får av likes på sociala medier blir våra stackars hjärnor överhettade. Och en överhettad hjärna har svårt att klara av att vara kreativ. Så koppla ner, koppla av och gör så som redan Alfons Åbergs farmor visste var en bra grej. Ha lite tråkigt helt enkelt. Du upptäcker snabbt hur kul det egentligen är om man bara ger det lite utrymme, det där tråkiga.

Filosofiska rummet

Jag har lyssnat på filosofiska rummet och avsnittet ”Jag mäter-alltså finns jag”.  Här berättar filosofen Jonna Bornemark om sin bok ”Det omätbaras renässans” där hon funderar över vad som händer med människan när allt ska gå att mäta.  Jag har också funderat en hel del på det även om jag inte har tagit avstamp i några filosofer.
När vi inom vård och omsorg började anamma begrepp som beställare och produktion hände det något med vårt arbete. Det är inte samma sak att bygga en bil som att vårda sjuka människor. Vad är man producerar? I min del av vården är man inte ens sjuk, man har en funktionsnedsättning som är livslång och inte går att fixa till. Däremot fixar vi tillsammans drägligare levnadsvilkor och det kallas att producera. Helst ska vi också producera ett antal öga mot öga möten med patienterna, många möten men inte så långa. Vad de där mötena innehåller är inte så noga, det är kvantiteten som räknas. Nu är det så att många av de jag möter behöver mycket tid. Sällan finns det några färdiga lösningar utan man får prova sig fram. Dålig ekonomi helt enkelt. Precis som de där barnen som inte klarar godkänt i skolan. De som trots stöd drar ner skolans totala resultat och som gör att man som förälder kanske söker sig till en annan skola med bättre resultat. Det är lätt att de som kostar tid och resurser blir de som ingen vill ha på  sitt bord.  Medmänsklighet, förtroende och empati pratar man väldigt lite om desto mer om vårdprocesser. Ofta känns allt som en massa ord utan innehåll och jag tänker att kejsaren är naken.

Sol

Livgivande solsken. Jag har inte förstått hur mycket jag saknat ljuset förrän solen plötsligt uppenbarade sig. Solen skiner rätt in i mitt arbetsrum. Det är både störande och absolut ljuvligt. I det avslöjande solljuset ser jag hur otroligt smutsiga fönstren är men i fotografiet blir det nästan vackert. Det är fredag, det är soligt och det är gott att leva. Jag flexar ut och träffar vänner för lunch på Medelhavsmuseet. När jag hämtar vatten ser jag henne på hyllan ovanför och igenkänningens glädje är stor. Hon fanns i mitt föräldrahem, jag känner henne även om hon är större här. Det är märkligt att hon finns i mitt medvetande, en egyptisk drottning som troligtvis inte blev äldre än 35 år. jag undrar vad hon hade tänkt om det.

Tjuvlyssna

Idag har vi avhandlat ämnet tjuvlyssning på jobbet. Det är lite olika hur vi ser på det. Vissa av oss, jag inberäknad, hänger oss åt detta med stor behållning medan andra helt vill bli lämnade i fred och tystnad. Det vi var rörande överens om (anknyter till ett tidigare inlägg) är att det är fullkomligt obegripligt att man talar i, vad man talar om och med vem man talar i telefon klockan kvart i sju på morgonen. Kanske ett inte helt statistiskt säkerhets-ställt resultat men kanske ändå något att ta i beaktande. Morgontystnaden borde möjligen fridlysas.

Café

Jag önskar att jag vore lite bättre på att gå på café. Bättre på att bara sitta där avslappnat som om jag hörde till. Köpa en kopp te och en kaka och sedan parkera i ett väl utvalt hörn av lokalen. Tjuvlyssna till samtalen, skriva anteckningar i huvudet som jag sedan kan använda i fyndiga, skarpsinniga blogginlägg. Det är trivsamt på cafét men jag blir snabbt rastlös. Inte pratar de speciellt mycket människorna omkring mig. Det blir nästan lite tråkigt. Smörgåsen var degig och kakan gick åt alldeles för fort. Jag väntar på att något ska börja men längtar hem, känner mig nästan lite ensam här bland de tysta tidningsläsande cafégästerna. Brottstycken av samtal från det angränsande rummet når mig. Det är obegripliga dessa ord helt utan sammanhang. Lugnet avbryts av ett telefonsamtal. Viskande förs det i detta stillsamma. Två damer bredvid gör sin hemläxa så mycket förstår jag, försöker klura ut vilket ämne det rör sig om men samtalet verkar halka iväg till med triviala vardagsuppdateringar innan jag hinner förstå och därefter tysnad. Precis när det börjar komma igång ett samtal måste jag gå. Men kanske jag kan komma tillbaka och träna mer en annan dag. Möjligen på ett café med godare smörgåsar.

Prat

Jag tycker om att få vakna i tystnad, jag njuter av stillheten på morgonen när jag långsamt vaknar i min egen takt utan en massa prat. Pratet får komma senare. Klockan är strax före sju på morgonen och jag sitter på tunnelbanan omgiven av människor som pratar i telefon. Det är inte så att de sitter och surfar på mobilen eller skriver meddelanden utan de pratar verkligen. Vilket i sin tur måste betyda att det någon annanstans finns andra människor som också pratar i telefon klockan 7 på morgonen. Jag funderar på hur det kan komma sig att så många sitter och pratar så här tidigt, vad är det egentligen de pratar om? Sedan försöker jag fundera ut vem jag skulle kunna ringa och prata med vid den här tiden på dagen, jag kan inte komma på en enda som skulle vilja konversera med mig så tidigt. Men det gör mig ingenting jag sparar på pratet tills jag är framme på jobbet där blir det betydligt med av den varan.

Regn

Idag fyller mitt yngsta barn 22. Det känns helt overkligt att jag har så stora barn. Tiden flyger men jag står stilla mitt i stormens öga.
Regn idag. Efterlängtat och skönt. På ett sätt vill jag ha sommaren kvar och på samma gång längtar jag efter kalla regniga dagar och härliga kvällar framför brasan. 
Jobbet tar massor med energi. Inga invanda mönster att luta sig mot. Allt är under förvandling. Som askungens pumpa står vi plötsligt i en helt ny verklighet. Och ute går det mot höst.