Funderingar

Kreativitet

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.

 

Avstånd

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.  

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Mitt i morgonrusningen

När jag tidigt på morgonen kliver på tunnelbanan lite söder om söder, sitter han där och knackar koncentrerat på tangenterna. Datorn lyser och han är helt uppslukad av sitt arbete. Vid Slussen går många människor av och andra kliver på. Han arbetar vidare tillsynes ostörd mitt i morgonrusningen. Vi passerar Rådmansgatan och det är lite glesare i vagnen. När tunnelbanetåget stannar vid Odenplan och jag stiger av arbetar han fortfarande utan att se upp, han har inte tittat upp en enda gång sedan jag klev på för tio stationer sedan. Jag får en känsla av att han har tunnelbanan som sin arbetsplats. Att han hela dagarna reser från Hagsätra till Vällingby fram och tillbaka helt försjunken i sitt arbete och helt omedveten om sin omgivning. Jag undrar så vad det är han skriver. 

Nyponros

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.

Långsammare

Nu när häggen har blommat över och maj månad snart övergår i juni hoppas jag på ett lite lugnare tempo. Ja jag veta att det är jag själv som skruvar upp takten eftersom jag har så svårt att ta bort, att skala av. Jag vill ha alla lager av löken inte bara det yttersta. Men nu ska jag verkligen försöka sakta ner på stegen, bli lite mer iakttagande och se om jag kan hitta några nya funderingar på vägen. Jag kanske kan ta bussen hem (det tar lite längre tid) eller sätta mig ner på något fik på väg till tunnelbanan och spana på alla som passerar. Möjligheterna är oändliga men först ska jag plantera om tomaterna.

Äntligen vår

I tystnaden, i fågelsången och humlesurret. Där har jag varit och arbetat med kroppen. Där har jag vilat på trappan och bara varit i våren. Andats, följt citronfjärilens färd från vårlök till vårlök. Sett sädesärlan dyka ner från härbretaket på jakt efter byggmaterial till det nya boet. Lyssnat på rödhakens fantastiska drillar och försökt få syn på honom där högt upp i körsbärsträdet. Plockar murklor i skogen. Jag vet att man inte bör äta dem men struntar i det. Förväller dem fyra gånger  och njuter av såsen. Brännässlorna invaderar så som de gör varje vår. If you can’t beat them join them, men hur applicerar man det på brännässlor? Och om man skulle göra något bra av dem så finns där gränser för hur mycket nässelsoppa man klarar av att sätta i sig på en säsong. Jag har nässlor som mer än väl täcker en livstids behov av nässelsoppa. Vänder nässlorna ryggen och kryper omkring bakom huset för att fånga den optimala vitsippsbilden, ger upp och återvänder till trappan. Lyckas få syn på rödhaken som dessutom fastnar på bild. Sitter på trappan, i solen med en kopp te och njuter av våren. 

 

Mellanrum

Det är en underskattad företeelse, mellanrummet. Men det är i mellanrummet det händer, i det vakuum som uppstår när man lämnat det ena och är på väg till det andra. När tanken stillnar och man inte vet vart man egentligen är på väg men att man är det. Mellanrummet är allt annat än tomrum. Mellanrummet är fyllt av kreativitet och obanad mark. Mellanrummet lämnar alla möjligheter öppna och gör livet möjligt och drömmar verkliga. Det är den plats i tillvaron  som jag kan längta till och som kan uppenbara sig var och när som helst. Att ställa in sig på mellanrum är att omfamna livet. Det är att öppna sig för det oväntade, för överraskningen som kan göra att du måste ompröva allt. Att välkomna mellanrummet är att våga leva.

Dagen efter

Efter den tumultartade dagen igår där det åter visade sig att vi i Sverige inte kan räkna med att vara förskonade från det urskillningslösa våldet (om det nu var någon som trodde det) är det nu en ny dag. En dag som för vissa är helt förändrad och för oss andra tuffar på som vanligt. Och det är väl det vi måste göra, tuffa på som vanligt och visa ondskan att vi inte låter oss kuvas. Som för att understryka den dämpade stämningen är har himmelen under dagen mestadels varit grå men med inslag av blå fläckar då och då. Det blå kan stå som symbol för alla de medmänskliga handlingar som gjordes under gårdagen. Människor visade varandra omsorg och hjälptes åt i det kaos som rådde när inga kommunala färdmedel stod till buds och det var svårt att ta sig hem. 

En sak som blev uppenbar för mig var att ingen, i alla fall inte i min närhet, visste var man kan inhämta den mest relevanta och sakliga informationen i en krissituation som den igår. Förr i tiden (ja jag är så gammal att jag kan skriva så) fanns det information i telefonkatalogen om hur man skulle bete sig. Var man skulle få information i en krissituation. Telefonkatalogen delades ut till alla hushåll. Men hur gör man nu. Jag slog på radion P1 (förr var det P2 man skulle lyssna på har jag för mig). Sonen som är en annan generation valde P3 men även det kändes rätt i mina öron. Att däremot ta popuppnotiser från kvällstidningar och annat som sanning känns främmande för mig. Därifrån kom de mest en massa fragmentariska rykten. Jag visste, men tänkte inte då på, att myndigheten MSB- myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns. Vad jag inte alls visste var att det finns en sida,  krisinformation.se , som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris. Det finns också en mobilapp. Det kan också vara bra att veta att de finns på facebook och twitter också. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva använda den här nya kunskapen.