Idag cyklade jag till jobbet utan hjälm. Upptäckte det först när jag var på väg hem från jobbet. Då kunde inte komma på om jag hade haft hjälmen på morgonen eller om jag helt glömt den hemma. Det visade sig att jag inte hade tagit med den hemifrån. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kunde cykla så länge utan att märka något.
Häromdagen hände det som Bodil Jönsson skriver om i sin bok Tio tankar om tid, jag tappade alla mina bollar. Man kan jonglera med ganska många bollar men det finns en gräns, när den överskrids tappar man samtliga. Så de närmaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att plocka upp bollarna en och en och försöka bringa någon form av ordning i det kaos som uppstår när man glömt allt man sysslat med och måste ta ett nytt avstamp i verkligheten. Inte vet jag om det hjälper att flytta runt pappren på skrivbordet och stoppa in ett och annat på sin rätta plats men det känns bättre och ser lite renare ut.
Jag vet inte om det är för att all energi går åt till att förhålla sig till den verklighet vi hamnat i som jag är så trött. Att det är därför jag inte använder all tid till sådant som jag vet att jag gillar. Träffa vänner på distans, skriva i bloggen, tänka, läsa, fotografera osv. Istället blir det mest att försöka hålla stånd mot oordningen med varierad framgång.
Men det finns ljusglimtar. Sparrisen växer både i landet och på min fönsterbräda. Jag har några uppdrag på jobbet som verkligen är stimulerande och utvecklande. Och att cykla i ca en timme om dagen gör gott för kropp och själ. Om nu bara de där andra cyklisterna kunde hålla sig hemma.