höst

Lärkträd

Tidigare har jag tyckt att lärkträd är lite konstiga, att de inte riktigt hör till i skogen. I torpetskogen finns det ett antal lärkträd som planterades för rätt många år sedan och som nu vuxit sig ganska stora. Trots att de funnits där under en längre tid har jag aldrig riktigt närmat mig dem utan ignorerat dem och gått förbi utan att titta. särskilt noga

Idag gick jag nära. Lockad av deras brinnande oranga färg i ett i övrigt brunt och färglöst höstlandskap. Det var fascinerande att komma nära. Ännu satt många barr kvar på grenarna. De fick mig att tänka på dansande ballerinor, virvlande trots att de ännu satt fast förankrade i grenarna. Jag kände mig förälskad i dess skönhet och så innerligt glad att jag gick nära.

Ibland får man helt enkelt omvärdera det man tidigare tänkt och tyckt. Och visst har lärkträdet ett berättigande i alla fall i min skog.

Hösttankar

Hösten är inte bara vemodig. Det kan också vara en tid där man saktar ner och hinner med att reflektera och fundera. Det kan vara en tid för värmande brasor och varm choklad. En tid för djupa samtal och berikande böcker, långa promenader och underhållande filmer. Så ta vara på allt det fina, går ut och njut av det sprakande färgerna och den kylande vinden. Snart nog kommer frosten och snön och det blir dags att krypa i ide. Då blir det tillåtet att gå på sparlåga och dyka in i sig själv för en tid. Jag har bunkrat stearinljus och böcker så att det ska räcka vintern ut. Jag har varma tröjor, sockor och en halsduk som jag gillar så nu är det bara att krypa upp i bästa läsfåtöljen och sätta igång att bejaka årstiden. Och innan jag vet ordet av är det redan vår.

lov

 

Frisk

Det är fantastiskt att må bra.  Jag tror inte alltid vi värdesätter det så mycket som vi borde.  Nu när jag kravlat mig upp ur förkylningens grepp och återvänt till yttervärlden är det en helt fantastisk känsla. Att vara med, att orka och att komma ut och se hösten live och inte bara inifrån.  Men det finns lite kondition och smidighet att återerövra. Idag var jag på första yogapasset på över en månad. Vilken kick. Trots att jag var helt slut efteråt liksom svävade jag därifrån. Märkligt det här med motion och endorfin. Nästan så att jag kan förstå de där extremsportarna. Men var lugn det finns inte på min karta. Två till tre yogapass i veckan och möjligen någon,  högst 10 min, långsam joggingtur, det är vad jag tror att jag kan hantera. För jag har ju trots allt köpt ett par joggingskor. Men jag har också upptäkt att det fungerar att gå i dem också. Så kanske jag nöjer mig med yogan. Men en sak är säker, imorgon finns här en som kommer att ha träningsvärk.

Träd