Om så bara för en helg men så välgörande. Det är en lisa för själen att skrota runt i grönskan. Att sitta på trappan och äta frukost, att så några frön, att smyga runt med kameran, att vattna lite, att sitta på trappan igen och titta på allt och inget. Och sen på kvällen kom regnet (kanske för att jag vattnade så ordentligt). Jag är en lyckligt lottad människa som kan få vara här och njuta av våren.
Försöker ransonera uppkopplingen och göra lite fler mellanrum. Du som följt Plommenaden ett längre tag vet att jag tjatar om vikten av mellanrum. Nu säger även forskningen det som beprövad erfarenhet vetat en längre tid nämligen att våra hjärnor behöver ha lite tråkigt för att kreativiteten ska kunna frodas. Av mobiltelefonernas ständiga pockande på vår uppmärksamhet och av alla snabba kickar vi får av likes på sociala medier blir våra stackars hjärnor överhettade. Och en överhettad hjärna har svårt att klara av att vara kreativ. Så koppla ner, koppla av och gör så som redan Alfons Åbergs farmor visste var en bra grej. Ha lite tråkigt helt enkelt. Du upptäcker snabbt hur kul det egentligen är om man bara ger det lite utrymme, det där tråkiga.
Blötaste evenemanget i år. När sista ekipaget nått land kom regnet. Dotterns lag hade den stabilaste farkosten tillverkad av armeringsjärn och silvertejp.
Plötsligt tog våren en paus.
Några få personer stretade uppför Västerbron i regnet.
I bussen var det varmt och skönt.
Väl hemma blandades regnet med snöflingor.
I morgon ska jag ta på mig både mössa och vantar.
En långsam rörelse från frö till planta. Idag var det tid för omplantering. Mjölkkartongerna kommer väl till pass, tomater gillar djup.
En helg i ensamhet och stillhet på torpet. Fixat lite med trädgårdslådorna men mest suttit på trappan och glott. Glott på fåglarna, på vattnet och på björkarna som slagit ut framför mina ögon. Och så tagit kameran och gått ett varv på tomten. Det finns så mycket att upptäcka.
Utanför fönstret ser jag råddjuren när jag kikar ut på morgonen. De ser ganska malätna ut efter vintersäsongen, de skulle behöva nya vårkläder. Men för deras del ordnar det sig med automatik det är värre för oss människor. Jag har drabbats av klimatångest efter vår resa och har gett mig totalt vårklädesinköpsförbud. Egentligen tror jag inte att jag behöver köpa några fler kläder på många många år för det finns massor på vinden som varken är utslitna eller urvuxna. Jag kämpar med att inte belöna mig eller muntra upp mig genom konsumtion. Men det är inte klokt så svårt det är. Mönstren sitter djupt rotade och jag väljer att ta en annan väg till tunnelbanan än förbi affärerna på Odenplan för att inte frestas.
Jag läste nyss Malena Ernmans bok Scener ur hjärtat, gör det du med. Man får ta den i omgångar för att orka ta in allt men den är värd det. Det är en viktig bok på många sätt. För mänskligheten, för planeten för omtanken och för rätten att vara olika men ändå ha en plats. För att få en puff att förändra, om så bara en smula, i sina tankar, i sina mönster, i sina vanor. Allt för att de, som kommer efter oss, ska få en plats att leva på. Det är allvarligt och det är allvar. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.
Flygresan från Tahiti till Ahe tar ungefär två timmar. Flyget, som går två gånger i veckan, flyger mellan flera atoller. Vid det tredje stoppet var det vår tur att kliva av.
Ahe är en korallatoll, som ligger i norra Tuamotu-skärgården. Det finns bara en enda liten passage in till lagunen där fartyg kan passera in. En gång i månaden kommer det ett lastfartyg med förnödenheter. Ahe är ungefär 23,5 km lång och 12 km bred. Själva lagunområdet är 138 km2 men själva landytan är bara 12 km2.
Frank mötte oss på flygplatsen och därifrån gick färden i båt tvärs över lagunen. Det var vi och ett ungt par från Tahiti som skulle tillbringa några dagar på Cocoperle Lodge hos Frank och Janine. Där är det Frank som står för pratet och som kör båten. Janine basar i köket och ser till att ingen behöver gå hungrig.
Första dagen tog Frank med oss till Motu Manu där som det enda av den ursprungliga skogen finns. För från början fanns det inga kokospalmer utan helt andra träd på atollerna. De flesta av dem har blåst mer men här finns en liten skog av dem kvar. Pisonia grandis är det latinska namnet på träden som har ett trä som inte lämpar sig att bygga av, det är poröst och ruttnar lätt men det ger upphov till fin mylla när de bryts ner. Där kokospalmerna växer blir det inte alls så fin jord, mer stenigt och deras blad bara torkar utan att förmultna.
På Ahe snorklade vi massor och såg en mängd med vackra fiskar men ingen av dem fastnade på bild. Vi gjorde några försök att filma under vattnet men det blev inte så bra. En av dagarna gjorde vi en tur till lagunen i lagunen där vi satt i det ljumma vattnet och småpratade samtidigt som vi åt nyfångade musslor med lime och sörplade kokosvatten direkt ur nyskördade kokosnötter. Så nära paradiset man kan komma.
Pärlodling är en viktig inkomstkälla för många i Franska Polynesien. Det är svarta pärlor man odlar. Färgen på det omgivande skalet påverkar färg och lyster i pärlan den producerar därför väljer man musslor som är mörka till färgen. De musslor som valts ut öppnas försiktigt, och sedan tar man en skalpell och skär ett litet snitt i deras mjukdelar. Där för man in en liten rund partikel tillsammans med en liten bit vävnad från manteln på en annan mussla, dvs. från hudvecket på insidan av musslans skal. Sedan lägger man tillbaka musslorna i lagunen och väntar. Det tar ca tre år innan en pärla har bildats.
Vi åt fisk varje dag på Ahe. Fisk som Frank hade fångat. Bilderna nedan visar hur vi tillsammans lagade till den en dag. Man la fisken på en bädd av kokosnötter. Tände på och lät det brinna tills fiske såg helt förkolnad ut. Då tog man ut den ur glöden och tvättade bort det förkolnade skinnet i saltvattnet. Sedan åt vi dem med brödpudding och lime. Väldigt gott, tyvärr tyckte flugorna det också.
Det mesta man gör på Ahe är att gå ner i varv och ta dagen som den kommer. Vi hade tur som var där samtidigt som Bryce och Célia. Vår franska är inte precis lysande och Frank pratade ingen vidare engelska. men Bryce och Célia fixade båda språken. De tyckte det var roligt att få tillfälle att prata engelska och var dessutom väldigt nyfikna på Sverige. Vi som ville veta allt om Franka Polynesien fick äntligen några som kunde svara på alla våra frågor och tolka det som Frank berättade om på våra utflykter.
Efter några härliga dagar på Ahe var det dags att återvända till Tahiti. Dagen innan vår hemresa tog vi en tur in till Papeete. Vi tänkte titta på marknaden men när vi väl kom dit var det mesta redan stängt. På väg därifrån gick vi förbi en bar och musiken därifrån får bli det sista från den här resan.
