Ny helg och nya möjligheter till både social samvaro och vila. Det känns som om helgerna duggar tätt nuförtiden, men det gör alls ingenting eftersom veckorna är tämligen intensiva. Jag ser fram emot en lång sovmorgon imorgon och sedan en utflykt söderut. Det känns som en lagom ambitiös plan.
Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Dikten återfinns i diktsamlingen Kaos från 1919 och har tonsatts ett antal gånger. På senare tid är det Bo Sundström som gjort en av de vackraste . Det är också en av de vackraste tider på dagen.
Vissa saker lär men sig och när man väl lärt sig så verkar kunskapen sitta kvar i kroppen. Cykla, simma och sticka är sånt som man lär sig en gång för alla. Så trots att jag inte stickat på väldigt länge var det bara att ta upp tråden och sätta igång. Först blev det ett par vantar och i söndags var jag färdig med tröjan. En riktigt varm och go Islandströja blev det.
Vad finns att göra en vanlig måndagkväll? Jo man kan alltid fotografera tulpaner. Ju vissnare desto bättre. Jag tror att tulpaner är mina favoritmodeller. Tålmodiga, stillsamma och dessutom åldras de med en sådan vacker elegans.
Den här helgen hamnade vi norr om Stockholm närmare bestämt på Krägga Herrgård. En konferensanläggning med anor så långt tillbaka som 1300-talet. Nuvarande herrgårdsbyggnaden uppfördes mellan 1830 och 1840 i nyklassicistisk stil med tegelstomme och ljus putsad fasad. Byggnaden var en brudgåva till Agnes Seton från fadern Patric Seton inte illa med en sådan present. På 1850 talet anlades här ett tegelbruk som var i gång ända in på 1940-talet. Här tillverkades en del av de tegel som användes för att bygga Stockholms stadshus. Sedan 1985 har Krägga varit ett konferens- och weekendhotell.
Vi har haft en härlig övernattning tillsammans med delar av släkten. Totalt var vi åtta stycken. Efter en god middag styrde vi stegen ner till det som på hemsidan benämns som Sjöspa. På bryggan kunde vi njuta av spapoolens varma vatten. Fyra av oss (inte jag) travade iväg i snön till den flytande vedeldade sjöbastun. Alla fyra vågade använda sig av luckan i golvet och hoppade rakt ner i Mälarens kalla vatten. Vet inte om det kan kallas modigt eller dumdristigt.
Sen slappade vi alla i lusthuset framför den öppna spisen med öl och skumpa, innan det var dags att dra sig tillbaka till rummet.
På morgonen bjöds det på en härlig frukost buffé. Mätta och nöjda for vi så tillbaka hem med en förhoppning om att göra om det nästa år igen.
Mitt i natten närmar vi oss Stockholms central. Eftet en trevlig helg i Malmö ska det bli skönt att komma hem.
Vi åker tåg söderut. Det är vilsamt att låta sig transporteras genom ett vintrigt landskap. Snötyngda granar och rimfrostsmyckade träd susar förbi utanför tågfönstret. Helst vill jag bara fortsätta åka och aldrig komma fram. Jag stickar på en vante som blir för liten. Det gör inget, det är vilsamt det också. Kanske, om en stund när vi är framme att jag repar upp den och börjar om från början.
Det är sömn kvar i kroppen. Jag har förflyttat mig till underjorden, där som pendeltågen stannar. Människor här nere rör sig långsamt i väntan på nästa tåg. När tåget kommer och dörrarna öppnas blir det lite mer fart. De inne i tåget vimlar ut och går med snabba steg mot utgångarna. De väntande vimlar ombord. Dörrarna stängs och det blir åter tyst. De flestas steg låter lite tassande. Men rätt som det är klapprar några lite högre klackar förbi. Eller broddar som låter högt och obekvämt. Det är oväntat spännande att blunda och bara ta in ljuden. Mitt tåg är försenat så allt jag kan göra är att sitta här och lyssna. Det är faktiskt helt ok.
