Jag har lyssnat på filosofiska rummet och avsnittet ”Jag mäter-alltså finns jag”.  Här berättar filosofen Jonna Bornemark om sin bok ”Det omätbaras renässans” där hon funderar över vad som händer med människan när allt ska gå att mäta.  Jag har också funderat en hel del på det även om jag inte har tagit avstamp i några filosofer.
När vi inom vård och omsorg började anamma begrepp som beställare och produktion hände det något med vårt arbete. Det är inte samma sak att bygga en bil som att vårda sjuka människor. Vad är man producerar? I min del av vården är man inte ens sjuk, man har en funktionsnedsättning som är livslång och inte går att fixa till. Däremot fixar vi tillsammans drägligare levnadsvilkor och det kallas att producera. Helst ska vi också producera ett antal öga mot öga möten med patienterna, många möten men inte så långa. Vad de där mötena innehåller är inte så noga, det är kvantiteten som räknas. Nu är det så att många av de jag möter behöver mycket tid. Sällan finns det några färdiga lösningar utan man får prova sig fram. Dålig ekonomi helt enkelt. Precis som de där barnen som inte klarar godkänt i skolan. De som trots stöd drar ner skolans totala resultat och som gör att man som förälder kanske söker sig till en annan skola med bättre resultat. Det är lätt att de som kostar tid och resurser blir de som ingen vill ha på  sitt bord.  Medmänsklighet, förtroende och empati pratar man väldigt lite om desto mer om vårdprocesser. Ofta känns allt som en massa ord utan innehåll och jag tänker att kejsaren är naken.