I Blipvärlden är det mono Monday idag. Man kan låta bli att bry sig om det, men ibland kan det underlätta med ett tema. Mono Monday låter bättre än svartvit måndag. På svenska blir det liksom ingen rytm. Men om man lägger ihop några av alla måndagsbilderna kan det kanske kännas lite rytmiskt.
1997 blev Tamagotchi årets julklapp. Du kommer väl ihåg de där elektronika gosedjuren som man skulle mata, uppfostra och leka med. Skötte man dem inte så dog de. Under en period var det ett fasligt pysslande med dem innan de efter ett tag helt föll i glömska och blev liggande bortglömda i någon låda.
På tunnelbanan på väg hem ser jag hur nästan alla sitter och fixar med någon for av apparat (oftast mobilen). Och jag tänker att telefoner, Ipad och andra elektroniska saker vi omger oss med idag inte är så olika den där Tamagotchin. Telefoner måste också pysslas om och fixas med. Om man ignorerar dem dör de. Men precis som med Tamagotchin kan man väcka liv i dem när de dör. Kanske är det precis likadant med sociala medier. Dem måste man också gulla med, mata och underhålla. Man måste vara där för att hålla liv i dem. Du ser, det har inte hänt så förtvivlat mycket på de här 20 åren. Displayen är lite flashigare och batteritiden något längre men annars är det mesta sig likt.
Att förflytta sig mellan tidszoner fungerar olika lätt för olika människor. Jag har haft relativt lätt för att hitta in och ut i de olika tiderna. Kanske för att jag (oftast) har lätt för att sova. Den här gången gick det relativt enkelt att åka iväg och hamna rätt, vi var lite trötta i början men ganska snart var vi så att säga rätt i tid. Men nu när vi har återvänt hem har det hänt något med min inre klocka. Jag brukar vara morgon trött och kvälls pigg. Men min inre klocka har låst på minst en halvtimme fel. Jag vaknar innan klockan ringer på morgonen och redan innan klockan är nio på kvällen känner jag hur ögonlocken blir tunga och jag längtar efter att få sova. Vad har hänt? Det är helt obegripligt och inte så lite knepigt. Att vakna tidigt på morgonen känns helt ok men att vara så trött på kvällen är opraktiskt, ineffektivt och väldigt störande för en inbiten nattuggla. Jag hinner inte med någonting, vilket är ytterligt irriterande. Så ni kvällströtta hur gör ni för att få dygnet att räcka till. Alla knep mottages med tacksamhet för det här tillståndet verkar inte ge sig i första taget.
Nya Zeeland är verkligen kontrasternas land med regnskogar, glaciärer och vulkaner, slätter, kullar och berg, sjöar, floder och fjordar. Landskapet kunde skifta, liksom vädret, flera gånger under samma dag.
Rotorua är ett av de mest aktiva geotermiska områdena i hela Nya Zeeland, överallt i området finns påminnelser om den aktivitet som pågår i jordens inre. På många ställen ryker det både från land och vatten. När vi stannat på en liten avtagsväg för att fotografera Rainbow Mountains fick vi av några förbipasserande tips om Kerosene Creek en varm bäck inne i skogen. Vattnet var så varmt att till och med jag badade.
Ett spännande område är Orakei Korako. Här fräser och bubblar det överallt. På filmen hörs också ljudet av det ständigt närvarande cicadorna.
Här är några bilder från området.
Vi har sett när glaciären möter regnskogen och vi har sett ett 150 meter högt vattenfall. Det säger kanske inte så mycket men det är tre gånger så högt som Niagarafallen. Att vara nära det var en mäktig upplevelse.
Vi har badat i Tasmanhavet och doppat fötterna i Stilla havet. Vi har stretat upp mot glaciärerna och klivit runt i regnskogen. Här kommer lite fler bilder på hur det kan se ut.
Napier är en stad som ligger på Nordön. 1931 drabbades staden av en jordbävning och en brand som förstörde de flesta av byggnaderna. Staden byggdes upp igen på rekordtid (2 år) och det genomdrevs en lag om jordbävningssäkra hus. De nya husen uppfördes i den då moderna art décostilen. Idag ordnas stadsvandringar för att se på alla de fina husen. Man har också årligen en Art Deco Weekend. Vi laddade ner en guide och gick själva runt och tittade. Av de 164 hus som uppfördes mellan 1920 och 1940 återstår 140 stycken. Så där fanns ett och annat hus att titta på. En del kunde man också titta på invändigt.
För att få lite mer förståelse för landets ursprungliga befolkning, Maorierna, besökte vi Tamaki Maori Village. Jag hade inte så höga förväntningar utan trodde att det skulle vara ungefär som Kanarieöarnas grisfest, lite mat och underhållning. Helt fel visade det sig. Besöket var mycket lärorikt och bitvis som interaktiv teater. På vägen dit delades vi in i ”4 stammar” med var sin hövding. Vi fick sedan aktivt ta del av en haka som är en gammal traditionell dans som användes innan ett slagsmål eller krig, men även när större grupper möttes i fred. I hakan vill man visa styrka, mod, stolthet och gemenskap. Det stampas med fötterna, klappas med händerna, tungorna visas och det sjungs och hojtas. Och man får inte på några villkor skratta. Det där med tungviftande, märkte vi, kräver en hel del övning.
Vi fick också lära oss om Maoriernas tatueringar, traditionella spel och lekar och mycket mer. Det hela avslutades med en måltid där maten var tillagad på traditionellt sätt (hangi) i en grop med varma stenar.
Ett besök av helt annan natur gjorde vi i Motueka på Sydön. Där vi blev bjudna på middag av Wendy och hennes man Robin som också visade oss runt i omgivningarna. Wendy har jag fått kontakt med via Blip. Bilden togs av Robin sent på kvällen när det var nästan helt mörkt.
Många olika sorters djur har vi sett under den här resan. Det allra konstigaste var nog de lysmaskar som håller till i grottor lite varstans i landet. Vi såg dem i Waitomo Caves på Nordön. Det var en fantastisk upplevelse att komma ner i de underjordiska kalkstensgrottorna. Den största ”The Cathedral” är en gigantisk underjordisk sal där det hålls julkonserter varje år, något den verkligen var som klippt och skuren för. Därifrån letade vi oss vidare till båten som skulle föra oss ut ur grottorna. Under den stilla båtturen i kompakt mörkret ser man lysmaskarna som stjärnor där de sitter uppe i taket. Lysmasken (Arachnocampa luminosa) spinner nät för att fånga sina föda och ju hungrigare masken blir ju starkare lyser den. I grottan fick man inte ta några bilder så ni får kika här om ni är nyfikna på hur det såg ut.
På Nya Zeeland finns det flera olika pingvinarter. Vi letade efter gulögd pingvin på en strand (Allans Beach) nära Dunedin på Sydön. Förmodligen letade vi på fel ställe för där hittade vi bara sjölejon. De låg och dåsade på stranden och på klipporna. Några öste sand över sig så att de i det nästa inte syntes, man kunde tro att det var sandhögar. De var helt oberörda av vår närvaro och brydde sig inte om att vi spatserade förbi. De tittade bara lojt på oss och fortsatte sedan slappa i solen.
I Milford Sound som också ligger på Sydön i Fiordland National Park, åkte vi på en dygnskryssning. Då fick vi se Fjordpingviner på flera ställen. Vi såg också delfiner som lekfullt följde med båten och så fanns det sjölejon där också, men här kom vi inte alls lika nära dem som på Allans Beach.
Den nyfikna och närgångna Kea (bergspapegojan) tiggde godsaker från bilarna som väntade på att få komma genom Homertunneln. Det är en 1200 meter lång tunnel som man passerar på väg till Milford Sound.
Nyazeelandsstrandskator trippar ofta omkring tillsammans två och två längs standlinjen. Och måsar av olika sorter finns förstås också på stränderna.
Överallt där det är regnskog, och det är det på nästan överallt, kan man höra det nästan öronbedövande ljudet av cicador. De är ca 5 cm långa och kan både knäppa och spela. Det är möjligt att det skiljer mellan hanar och honor men det lyckades vi inte klura ut. En av dem landade på Johnnys axel och då blev ljudet nästan outhärdligt högt. Så det där med att inte höra syrsor när man blir äldre gäller inte alls här. Man måste nog vara totalt döv för att inte höra dem.
Och så var det det där med Kivifågeln. Det är ett nattaktivt djur så kan det vara svårt att få se någon i vilt tillstånd. Av alla kläckta kivierna lever bara 5% så länge att de blir könsmogna och merparten av dem dödas av hermeliner, råttor och katter alltså djur som förts in till Nya Zeeland utifrån. Det pågår ett aktivt arbete med att föda upp kivier runt om i landet. Vi besökte att sånt ställe för att få se Kivifåglar på riktigt och inte bara som gosedjur.
På Otago Penisula nära Dunedin finns världens enda kungsalbatrosskoloni på fastlandet. Här häckar ett stort antal albatrosser. På Royal Albatross Center arbetar man med att skydda albatrosserna, forska om dem samt sprida kunskap om dem till allmänheten. Vi gick en 60 minuters minuter guidad ”wildlife tour” som inleddes med att guiden berättade om albatrosserna. Sedan fick vi se en kort film och efter det promenerade vi upp till utsiktsplatsen där vi hade turen att se inte mindre än 7 st häckande albatrosser plus en unge som kläckts bara dagen före. Kolonin består av ca 150 fåglar. Jag lärde mig massor om de fascinerande fåglarna. Som att de är ca 3 meter mellan vingspetsarna, att de kan bli upp till 70 år gamla och att de inte övar alls på att flyga utan när de väl är tillräckligt stora för att ger sig av är det första gången de flyger. Sedan kommer de inte tillbaka till fastlandet på 5 år utan kretsar runt sydpolen utan att någonsin på hela den tiden besöka land. Efter fem år kommer de tillbaka till födelseplatsen för att hitta en partner och bilda familj.
Musslan är ju också ett djur. I Havelock ”The Greenshell mussel capital of the world” åt jag de godaste musslor jag någonsin ätit och i Abel Tasman National Park tog jag kort på de musslorna som satt i klungor på stenarna.
Bland de tama djur vi sett är jag inte helt säker på att fåren dominerar för det finns mycket nötkreatur här också. Lamor och hjortar finns det också ganska gott om. Men det var bara fåren som fastnade på bild.
Nya Zeeland är ungefär hälften så stort som Sverige och har ca 4,4 miljoner invånare. De flesta bor på Nordön (3 miljoner). En tredjedel av alla nyazeeländare bor i Auckland. Tidsmässigt ligger de 12 timmar före oss så det är lätt att känna sig lite förvirrad när det gäller tiden.
Det var i Auckland vi landade tidigt torsdag morgon. Jag hade en bild av att solen alltid skiner i Nya Zeeland, en bild jag fick revidera redan från början. Det regnade i Auckland, ja hela första dagen regnade det så vi fick god användning för paraplyet som jag packat ner som allra sista sak. Att åka upp i det berömda Auckland Sky Tower var liksom ingen idé när dimman låg som en tjock filt över staden så vi nöjde oss med att titta på det på avstånd, det lilla som gick att se genom dimman. Efter en bastant frukost på ett av Aucklands stora hotell tog vi oss istället till Aucklands museum. Där vi fick se många exempel på Maoriernas hantverksskicklighet och tusen föremål som vi till slut inte riktigt lyckades engagera oss i. En smula trötta var vi allt så här på slutet av första dagen,När den inre klockan tycker att tiden är fem på morgonen kan det vara lite svårt att vara fokuserad så efter en god middag somnade vi gott trots ösregnet som trummade mot plåttaket.
Nästa dag lämnade vi storstaden och satte kurs mor Coromandel en halvö som ligger österut från Auckland sett. Här körde vi fram på smala krokiga vägar väldigt nära vattnet. När vi åkte från Auckland var det soligt men under dagen kom det en och annan regnskur. Coromandel town ligger på västra sidan av halvön men vi stannade inte där utan tuffade över bergen till östra sidan och Whitianga en liten ort i den innersta vrån av Mercury Bay där vi skulle bo över natten. Sent på eftermiddagen begav vi oss till Cathedral Cove där en naturlig stenbåge skiljer de två sandstränderna åt. Det var en promenad på ca 30 minuter i vardera riktningen som slingrade sig upp och ner genom grönskan med bitvis fantastisk utsikt över vattnet.
Det är inte lätt att hålla allting uppdaterat när man är på resa. Dessutom är tiden ur led och jag har gett upp att på något sätt ens försöka hålla ordning på den. Resan fortskrider och efter att man nogsamt tvättat våra skor och fått försäkra att vi inte hade någon honung eller färsk frukt med oss blev vi insläppta i landet. En bil fick vi, mycket större än vi beställt och med en GPS som lade av nästan meddetsamma (gick att byta men det är en egen historia). Att komma ut på nätet har lyckats lite olika så därav har inte heller den här sidan uppdaterats något vidare.
Jag ska skriva mer men det får vänta tillsdess får du hålla tillgodo med några bilder.
Auckland
Cathedral Cove
På väg mot Wellington
