Det är redan oktober, träden börjar skifta färg och jag försöker få till en rytm, en lunk i min nya tillvaro. Det går inte så bra, det där med lunken. Rytm finns det men det är någon sorts baktakt som gör alla veckor olika. Helt regelbundet verkar det inte alls kunna bli men det kanske inte spelar någon roll. Trots att jag jobbar mer känner jag mig mindre stressad och det känns faktiskt, på ett sätt, som om jag är mer ledig.

Det har blivit mycket fotograferande och fixande med det på sista tiden. Det är en roligt och tidsslukande sysselsättning. Det och bokläsandet till och från jobbet gör att det inte blir så väldigt mycket tid över för funderingar som när jag gick eller cyklade till jobbet. Men det är fantastiskt att ha så mycket tid att läsa varje dag, jag njuter verkligen av det.

Och så några bilder från helgen som var. Solig ljuvlig oktober, höst när det är som bäst förutom att svampen helt lyste med sin frånvaro. Vi hittade inte ens oätliga svampar det är alldeles för torrt i markerna.

Mitt nya jobb har många fördelar.  Semester till exempel. Jag har inte haft semester på nästan 30 år så nu njuter jag lite extra av de här två semesterdagarna. Det årliga besöket på Bokmässan är nu avklarat och en middag på Familjen väntar om hörnet. Igår gjorde vi en ny bekantskap, restaurang Vrå. Svensk mat på Japanska något av det godaste vi ätit och ett av de trevligaste ställen vi besökt.  Så man kan inte annat säga än att vi har det bra här i Göteborg.

Det kanske är orättvist att säga att det är latmasken som gör att jag inte cyklar till jobbet. Innan jag började mitt nya jobb var jag helt inställd på att jag skulle cykla jag hade till och med funderingar på att köpa en ny cykel. Men så började jag jobba och tog tunnelbanan till att börja med. Dels för att jag var osäker på hur lång tid det skulle ta att cykla och dels för att  jag hade ett månadskort. Dagarna gick, månadskortet tog slut men istället för att ta cykeln köpte jag ett nytt kort. Var det latmasken som tog över? Ja kanske delvis men också det faktum att jag upptäckte hur välgörande det var att möjlighet att läsa både på dit och hemresan. Jag insåg att den tiden fattats mig och jag njuter varje morgon och eftermiddag. När man cyklar och speciellt i stadstrafik måste man vara så väldigt uppmärksam precis hela tiden. Nu kan jag sjunka in i boken utan att bry mig om vad som händer runt omkring. Det är riktig kvalitetstid med mig själv.  Så jag behåller min gamla cykel, tar den till tunnelbanestationen och låter sedan Stockholms Lokaltrafik transportera mig till jobbet.  Ibland mår man bra av att bejaka latmasken.

Även om det är svårt att riktigt känna den där riktiga höstkänslan i det soliga varma väder som just nu råder så är det ofrånkomligt så att höstterminen har startat. Nu gäller det att lunka långsamt och inte låta sig ryckas med i det allt högre tempot.  Ett samtal på jobbet speglar hur vi ökat takten utan att vi själva märkt det. Arbetskamraten ville visa sina barn de barnprogram han växt upp med så som Beppes godnattstund och Den vita stenen. Hans barn tyckte att takten i programmen var alldeles för långsam och hade inget tålamod alls med tempot i de gamla barnprogrammen. Och jag undrar om vi själva har tålamod att sakta ner eller är vi liksom barnen fartblinda. Är det med tempo som med tillväxt det ska öka och vi ska gå fortare och fortare kosta vad det kosta vill. Men varför gör vi det, rusar på i arbetslivet och på fritiden när vi själva känner att vi inte mår bra av det. Det verkar också som om det ofta är vi själva som sätter ribban på bekostnad av vår hälsa. Men vad är det som det är så bråttom med egentligen,  varför sätter vi oss inte helt sonika ner och luktar på blommorna?

Så till alla ni tålmodiga som inte gett upp utan oförtrutet fortsatt att försöka kommentera på mina sidor. Jag har äntligen (hoppas jag) fått ordning på det så nu ska ni slippa tvivla på era matematiska kunskaper det ska bara vara att skriva och skicka.