blogginlägg

Att minnas

Publicerad 18 januari, 2016 av kersko

I helgen träffade jag några äldre släktingar. Då slog det mig så många minnen de har av saker som varit och sådant de varit med om tillsammans. De vet hur torpet såg ut för länge sedan, det som jag bara hört berättas. De har erfarenhet av att åka tåg till stationer som inte längre finns. Och de minns människor som inte längre lever, som min pappa, min farmor och min farfar. Och trots att jag känt dem i hela mitt liv kan de fortfarande lära mig nya saker om mina förfäder. Helt plötsligt berättas nya historier, berättelser om sådant jag inte visste. Som den om min farfars svartbygge, jag som trodde att huset alltid sett ut så. Eller om hur min farbror började köra bil redan som 16 åring. Jag som alltid trott att min farfar var en väldigt korrekt herre. På något sätt gjorde berättelserna honom lite mer mänsklig.
Jag kan gripas av lätt panik för allt det där som jag inte vet och som bara några få kan berätta om. Det gäller att ta tillvara varje möjlighet men det är inte alltid så lätt att ställa de rätta frågorna. För många många år sedan bad jag en av mina äldre släktingar att skriva ner hur det var. Hon var som liten ofta på gården där min farmor växte upp. Hon kunde berätta hur det var att bli hämtad med häst och vagn från stationen i Flen. Och hon gjorde det, hon skrev ner sina minnen om hur det var. Det är en stor skatt nu när hon inte längre finns kvar och kan berätta.
Så tänker jag att snart är det jag som är äldst, jag som minns och jag som ska försöka delge mina minnen till yngre släktingar. Kanske att jag borde börja skriva redan nu.

Även om jag inte minns allt så minns jag hur det vita flanellnattlinnet med de blå prickarna kändes att ha på sig. Och jag kommer jag ihåg hur det var att dricka mjölk ur just den där muggen. Och så minns jag nallen förstås som skymtas till vänster i bilden, den som min faster sydde och som följde med mig överallt.

Att underhålla

Publicerad 16 januari, 2016 av kersko

Igår hämtade vi hem hunden som varit några dagar hos min mamma. Vi vet inte riktigt vad han har haft för sig i nattens mörker men i morse var hela lägenheten full av barr. Ja hela lägenheten, det var barr precis överallt både på uppe och nere (vi har två etage). Igår hade vi bestämt oss för att vänta några dagar med att slänga ut julgranen men efter hundens härjningar fanns inget annat att göra än att skrida till verket och avveckla granen. Vi klipper den i små små bitar med sekatör och stoppar bitarna i papperskassar som sedan får stå i källaren och väntar på vårens container. En medelstor gran ryms i två pappkassar förutom själva stammen som få stå bredvid. Det är ett bra sätt för att slippa få barr överallt. Nu var det ganska kört när det gällde spridnings av barr så i år hade vi kanske bara kunnat kånka ut granen men vanans makt är stor så nu är den prydlig uppdelad i småbitar. När vi ändå var i farten passade vi på att frosta av frysarna och slänga in några maskiner i tvättstugan, som lämpligt nog var ledig.

Jag tänker att vi har ägnat en del av dagen åt att underhålla. Och då inte i bemärkelsen roa, för inte har det varit särskilt skoj att damma, dammsuga och tvätta. Även om det är roligt att se hur fint det blir. Nej underhålla som att sköta om och att vårda. Det är något som jag har tänkt bli lite bättre på. Att ta hand om det som jag har både vad gäller prylar men också relationer. I år träder jag in i underhållningsbranschen för jag tror att man har mycket att tjäna på att vara lite mer underhållande på många olika sätt.

Fredag

Publicerad 16 januari, 2016 av kersko

Svårt att släppa det här med såpbubblor. Idag är det vindstilla och -12 så då gäller det att passa på. Fingrarna fryser, bubblorna går sönder och försöket att färga dem blir inte särskilt lyckosamt. Men några bilder blir det i alla fall. Om du tröttnat på såpbubblor får du blunda och koncentrera dig på sista bilden som är en tulpanbild för idag är det tulpanens dag och jag är lyckligt lottad som fick två fina buketter.

Vinter i stan

Publicerad 14 januari, 2016 av kersko

Idag är det vinter i Enskede. Ja inte så där som längre norrut men i alla fall så pass kallt att det knarrar lite under fötterna när man går och vägarna slipper att bli saltade. Det fina vita ligger kvar utan att förvandlas till brungrå sörja. Det lyser upp världen utanför mitt fönster. Förvånansvärt många har dessutom klätt sig för minusgrader. Idag tror jag att det hade varit möjligt att åka spark här utanför. Trist att jag inte äger någon. Jag träffade på en bekant i affären nu på kvällskvisten. En av de där som alltid cyklar, året runt. Min cykel står sorgligt nedisad i cykelstället och borde få komma in och tina upp sig. Jag tycker det är lite läskigt att cykla när det är halt men det är också så svårt att klä sig rätt när man cyklar i kylan. Fast det är svårt att klä sig rätt när man ska gå till jobbet också. Som min vän och arbetskamrat beskrev det. ”Den första kvarten fryser jag, sedan är det lagom varm i en kvart och sista kvarten är jag alldeles för varm”. Jag det är inte lätt med vinter men vackert är det.

Att bildbehandla eller inte det är frågan

Publicerad 13 januari, 2016 av kersko

Igår på fotoklubbsmötet var det många bilder som visades. Vi fick se både nytagna bilder och bilder som var tagna för så där fyrtio år sedan med analog kamera. Men det som nästan alla bilder hade gemensamt var att de var bildbehandlade på något sätt. En del i framkallningsbadet andra på datorn, en del var resultatet av att man lagt ihop två bilder. Ibland digitalt, ibland analogt.
Jag lärde mig att man kan använda sig av små extraprogram för behandling av bilderna digitalt, ett så kallat plugin. Där kan man få hjälp med att åstadkomma olika effekter på sin bild. Effekter som kanske hade varit i princip omöjliga att få fram på annat sätt.

Då började jag fundera på om jag tycker att det är ok. Och kan inte riktigt bestämma mig för var jag tycker. Manipulerat bilder ha man gjort lika länge som fotografiet funnits. På den analoga tiden kunde man påverka sin bild på en mängd olika sätt. Allt från att välja vilken typ av film man satte in i kameran till hur man framkallade negativet. Idag gör man ju i princip samma sak, men i datorn och det måste väl vara ok. Det var när man kommer till färdiga filter som man bara applicerar på sin bild med ett klick som jag började dra öronen åt mig. Att göra så kan ju innebära att min bild får precis det där uttrycket och förmedlar just den känslan som jag hade tänkt att den skulle göra. Men det blir inte mitt hantverk, det blir någon annans. Det är i alla fall min spontana känsla. Att om man nu ska bildbehandla så ska det vara en ansträngning, något som man själv adderar till bilden i kraft av egen kunskap och skicklighet inte bara ett klick. Jag fick samma känsla när det handlar om detta som jag fick när jag fick klart för mig att naturfotograferna lockar till sig djuren genom att utfodra dem och att de sitter i gömslen för att komma nära. Det är inte alls så som jag trodde, att man strosar runt i naturen och plötsligt stöter på en björn som man fotograferar. Jag kan inte hjälpa att jag kände mig lurad när jag fick det klart för mig. Det känns som om de fuskar, i alla fall lite grann. Jag är nog en sådan sort som premierar ansträngningen och tycker att bildens värde höjs om jag vet att fotografen har stretat upp för berget eller trotsat stormen för att ta bilden.

Nu kunde jag trots detta inte låta bli att ladda hem och prova ett plugin. Så de här svartvita bilderna från min snöiga promenad hem över Skanstullsbron idag är i stor sett inget annat än fusk som var lätt och roligt att göra.

Smak

Publicerad 12 januari, 2016 av kersko

När jag var sjuk och hade hög feber så inträffade det underliga att en morgon smakade det gorgonzola om tandkrämen. Det var ingen mild mjuk smak utan så där starkt och fränt som gorgonzola ibland kan smaka. Det var verkligen obehagligt och väldigt ofräscht. På kvällen hade jag glömt bort det och laddade tandborsten med vanliga tandkrämen men det blev precis likadant. Smaken fyllde hela gommen och var verkligen vidrig. Då letade min snälla fram en annan tandkräm som vi hade i gömmorna och den smakade tandkräm och ingenting annat. Väldigt underligt. Jag har inte vågat byta tillbaka till den vanliga sorten och undrar om det skulle vara möjligt att servera lite tandkräm på ostbrickan.

Zazen II

Publicerad 11 januari, 2016 av kersko

Någon gång i början av 1990-talet letade sig en bok hem till mig. Jag minns inte alls varifrån den kom men jag kommer ihåg att den stod där i bokhyllan och stirrade lite uppfordrande på mig. Trots det tror jag att det tog ganska lång tid innan jag på allvar tog mig an den. Boken heter Meditationshandboken, för alla som vill lära sig meditera på egen hand. Jag skred till verket under en sommarledighet med stor energi och beslutsamhet. Och jag vill, i alla fall i minnet, tro att jag fullföljde bokens 4 veckorsprogram även om mina anteckningar upphör redan vi dag 9. Sista anteckningen : Det är svårt det här, tankarna glider iväg till annat.

Jag tror att det var redan på hösten därpå som jag hittade en kurs i Zazen på Folkuniversitetet. Kvinnan som höll kursen var aktiv i någon av Stockholms församlingar och kånkade meditationspallar kors och tvärs över staden för att hålla sina kurser. Vi var kanske 8 stycken som mediterade tillsammans i en lokal på Östermalm. Det var då jag upptäckte på riktig hur bra jag mår om jag gör det. Och det är precis så som jag skrev i tidigare inlägg, på samma gång väldigt enkelt och ruskigt svårt.
Det japanska ordet ”zen” kommer från sanskritordet ”dhyana” som betyder meditation. Det mest centrala i zen är zazen, d v s sittande meditation (za = sitta). Men zen är inte bara att sitta ner och meditera det kan också vara ett sätt att förhålla sig till livet och sin omvärld.
Thich Nhat Hanh zenmästare, poet och fredsaktivist säger i sin bok Mandelträdet i din trädgård, uppmärksamhetens under ”Vårt sanna hem är detta ögonblick. Att leva i detta ögonblick är ett mirakel. Det är inte att gå på vatten som är det stora miraklet. Miraklet är att gå på den gröna jorden just i detta ögonblick”. Och det är så det är, precis så enkelt och så svårt. Och som han också säger: Det är inte en fråga om tro utan om övning. Så det är bara att sätta sig ner igen och igen.

Zazen

Publicerad 10 januari, 2016 av kersko

Så har den kommit och snart gått den här sista lediga dagen. Just nu känns det som innan en lång resa, jag vill bara komma iväg. Kroppen reagerar (också det som vanligt) med att blir sömnig. Men inte kan man gå och lägga sig klockan halv sju. Om jag skulle lyckas somna gissar jag att jag vaknar igen strax efter midnatt och då kommer det att vara lögn att somna om. Jag borde packa väskan, kolla att nycklar och allt annat jag behöver finns där de borde vara. Jag borde utnyttja tiden göra något kul och bra. Jag borde, jag borde, jag borde…..bara ta min meditationspall och sätta mig en stund för att få lite ordning på den här alldeles totalt onödiga stressen.

För många år sedan gick jag en kurs i Zazen.
Zazen är att sitta sig till stillhet, att sätta sig ner och för en stund sluta upp med att medvetet sträva efter någonting särskilt. Bara koncentrera sig fullständigt på sin hållning, andning och sinnesinställning, här och nu, i ögonblicket.

Och det är lite som magi för efter tjugo minuter är jag, om inte en ny människa, så i alla fall betydligt lugnare och mer tillfreds med mig själv. Det är konstigt att man kan tappa bort att göra sådant som man känner är bra för en men fortsätta med dåliga vanor trots att man vet att de är just dåliga. Nåja nu har jag hittat meditationen igen och det är inget särskilt märkligt med det. Bara att sätta sig bekvämt en stund och koncentrera sig på andningen. Det blir som en inre städning på något sätt. Inte för att det är helt enkelt egentligen. Det är otroligt många tankar ens huvud hittar på att tänka under tjugo minuter. Jag får försiktigt men bestämt föra undan dem och återgå till andningen. Och det får jag göra om och om igen och vips så har de där 20 minuterna passerat. Om det känns lite motigt och meningslöst försöker jag tänka att det här det är kvalitetstid på riktigt som jag ger mig själv som en gåva.

Lördagkväll

Publicerad 9 januari, 2016 av kersko

Idag gick vi på bio närmare bestämt Skandiabion på Drottninggatan. En pärla mitt i stan. Biografen invigdes den 19 september 1923 och är formgiven av arkitekt Gunnar Asplund. År 2001 återinvigdes och är en av de få kvarvarande singelbiograferna i Stockholm. Väl värd ett besök. Sedan blev det middag på favoritrestaurangen Barasserie Bobonne på Storgatan. Nu kommer vi att sova gott efter dessa utsvävningar.

Funderingar i farten + en och annan bild