blogginlägg

Flera fåglar och en snöängel

Publicerad 23 januari, 2016 av kersko

Nu var det dags igen för Bosses tävling. Den här gången innehöll den flera aktiviteter. Att fotografera termometern var det lättaste men kallare än 12,9 blev det inte. Roligt men svårt var det att hitta fåglar att fotografera. Igår gick jag till strömmen i Stockholm där man utfodrar fåglarna under vintern. Det var en mängd olika arter men det var också otroligt kallt om fingrarna och sent på eftermiddagen så ljuset var inte det bästa. Jag fick en bild som var ok innan jag fick ge upp och uppsöka varmare omgivningar. Sen skulle man göra en snöängel men när jag väl kom hem var det på tok för mörkt för att kunna ta en bra bild på den aktiviteten. Nåväl den detaljen avklarades idag så nu är det dags att ladda upp bildbevisen.

Detta tror jag är en skrattmås för idag har jag lärt mig att vuxna måsar alltid har röda ben och under vintern röd näbb med svart spets. Det här exemplaret stod på ett isflak i Stockholms ström.

Till skillnad från skrattmåsen är detta en trut. Den är mycket större än måsen och har inte alls lika vackert röda ben. Just den här höll till på en brygga vid Slussen precis bredvid Djurgårdsfärjans hållplats.

En skata trippade omkring i planteringen vid Sandbergs tunnelbanestation. Och stor stilla så pass länge att hen fastnade på bild.

Det blev en extra bild på koltrasten i fågelbordet utanför vårt sovrumsfönster.

Så var det det här med temperaturen. Ta ett kort av termometern kallas vinner. Jag vet redan att här har jag ingen chans men visst var det ganska kallt den här morgonen. Nu har temperaturen stigit så det är nästan plusgrader.

Ja så sist men inte minst snöängeln. En sådan har jag inte gjort på många år men här kommer beviset på att det nu finns en utanför vår port och att det var jag som gjorde den.

Långsamt

Publicerad 20 januari, 2016 av kersko

Jag funderar ofta på det här med tid, det vet du som följer mina inlägg. Just nu undrar jag varför det ibland känns som om den flyger iväg och ibland som den rör sig som en snigel. Den här arbetsveckan har varit späckad med aktiviteter. Hembesök, besök på hjälpmedelscentralen och andra besök på jobbet. En bra vecka har det varit så här långt men ändå det känns som om den pågått i åtminstone en och en halv. Var dag för sig har gått fort men idag kändes det som om det borde vara minst torsdag. I vanliga fall brukar veckor där jag har riktigt mycket att göra kännas som om de går fort så vad det är som gör att just den här veckan känns så långsam har jag inte lyckats klura ut. Det är kanske är en liten vink om det där att ta det lugnt och välkomna långsamheten.

Djurliv i stan

Publicerad 19 januari, 2016 av kersko

Det händer spännande saker utanför mitt fönster. Två harar ser ut att leka tafatt med varandra. De kanske försöker hålla värmen. Jag hann bara få bild på den ena för sedan kom grannarna gående och hararna sprang iväg. Märkligt är det på sätt och vis att jag ser fler ”vilda” djur här i Enskede, 20 min från T-Centralen i Stockholm, än vad jag gör på torpet som ligger mitt i skogen. Här finns både harar, råddjur, grävling och räv. Fast räven har jag aldrig sett. Jag gissar att djuren är lite mer djurlika på torpet och beter sig som djur gör och inte som de här totalt orädda stadsdjuren som bor häromkring.

Att minnas

Publicerad 18 januari, 2016 av kersko

I helgen träffade jag några äldre släktingar. Då slog det mig så många minnen de har av saker som varit och sådant de varit med om tillsammans. De vet hur torpet såg ut för länge sedan, det som jag bara hört berättas. De har erfarenhet av att åka tåg till stationer som inte längre finns. Och de minns människor som inte längre lever, som min pappa, min farmor och min farfar. Och trots att jag känt dem i hela mitt liv kan de fortfarande lära mig nya saker om mina förfäder. Helt plötsligt berättas nya historier, berättelser om sådant jag inte visste. Som den om min farfars svartbygge, jag som trodde att huset alltid sett ut så. Eller om hur min farbror började köra bil redan som 16 åring. Jag som alltid trott att min farfar var en väldigt korrekt herre. På något sätt gjorde berättelserna honom lite mer mänsklig.
Jag kan gripas av lätt panik för allt det där som jag inte vet och som bara några få kan berätta om. Det gäller att ta tillvara varje möjlighet men det är inte alltid så lätt att ställa de rätta frågorna. För många många år sedan bad jag en av mina äldre släktingar att skriva ner hur det var. Hon var som liten ofta på gården där min farmor växte upp. Hon kunde berätta hur det var att bli hämtad med häst och vagn från stationen i Flen. Och hon gjorde det, hon skrev ner sina minnen om hur det var. Det är en stor skatt nu när hon inte längre finns kvar och kan berätta.
Så tänker jag att snart är det jag som är äldst, jag som minns och jag som ska försöka delge mina minnen till yngre släktingar. Kanske att jag borde börja skriva redan nu.

Även om jag inte minns allt så minns jag hur det vita flanellnattlinnet med de blå prickarna kändes att ha på sig. Och jag kommer jag ihåg hur det var att dricka mjölk ur just den där muggen. Och så minns jag nallen förstås som skymtas till vänster i bilden, den som min faster sydde och som följde med mig överallt.

Att underhålla

Publicerad 16 januari, 2016 av kersko

Igår hämtade vi hem hunden som varit några dagar hos min mamma. Vi vet inte riktigt vad han har haft för sig i nattens mörker men i morse var hela lägenheten full av barr. Ja hela lägenheten, det var barr precis överallt både på uppe och nere (vi har två etage). Igår hade vi bestämt oss för att vänta några dagar med att slänga ut julgranen men efter hundens härjningar fanns inget annat att göra än att skrida till verket och avveckla granen. Vi klipper den i små små bitar med sekatör och stoppar bitarna i papperskassar som sedan får stå i källaren och väntar på vårens container. En medelstor gran ryms i två pappkassar förutom själva stammen som få stå bredvid. Det är ett bra sätt för att slippa få barr överallt. Nu var det ganska kört när det gällde spridnings av barr så i år hade vi kanske bara kunnat kånka ut granen men vanans makt är stor så nu är den prydlig uppdelad i småbitar. När vi ändå var i farten passade vi på att frosta av frysarna och slänga in några maskiner i tvättstugan, som lämpligt nog var ledig.

Jag tänker att vi har ägnat en del av dagen åt att underhålla. Och då inte i bemärkelsen roa, för inte har det varit särskilt skoj att damma, dammsuga och tvätta. Även om det är roligt att se hur fint det blir. Nej underhålla som att sköta om och att vårda. Det är något som jag har tänkt bli lite bättre på. Att ta hand om det som jag har både vad gäller prylar men också relationer. I år träder jag in i underhållningsbranschen för jag tror att man har mycket att tjäna på att vara lite mer underhållande på många olika sätt.

Fredag

Publicerad 16 januari, 2016 av kersko

Svårt att släppa det här med såpbubblor. Idag är det vindstilla och -12 så då gäller det att passa på. Fingrarna fryser, bubblorna går sönder och försöket att färga dem blir inte särskilt lyckosamt. Men några bilder blir det i alla fall. Om du tröttnat på såpbubblor får du blunda och koncentrera dig på sista bilden som är en tulpanbild för idag är det tulpanens dag och jag är lyckligt lottad som fick två fina buketter.

Vinter i stan

Publicerad 14 januari, 2016 av kersko

Idag är det vinter i Enskede. Ja inte så där som längre norrut men i alla fall så pass kallt att det knarrar lite under fötterna när man går och vägarna slipper att bli saltade. Det fina vita ligger kvar utan att förvandlas till brungrå sörja. Det lyser upp världen utanför mitt fönster. Förvånansvärt många har dessutom klätt sig för minusgrader. Idag tror jag att det hade varit möjligt att åka spark här utanför. Trist att jag inte äger någon. Jag träffade på en bekant i affären nu på kvällskvisten. En av de där som alltid cyklar, året runt. Min cykel står sorgligt nedisad i cykelstället och borde få komma in och tina upp sig. Jag tycker det är lite läskigt att cykla när det är halt men det är också så svårt att klä sig rätt när man cyklar i kylan. Fast det är svårt att klä sig rätt när man ska gå till jobbet också. Som min vän och arbetskamrat beskrev det. ”Den första kvarten fryser jag, sedan är det lagom varm i en kvart och sista kvarten är jag alldeles för varm”. Jag det är inte lätt med vinter men vackert är det.

Att bildbehandla eller inte det är frågan

Publicerad 13 januari, 2016 av kersko

Igår på fotoklubbsmötet var det många bilder som visades. Vi fick se både nytagna bilder och bilder som var tagna för så där fyrtio år sedan med analog kamera. Men det som nästan alla bilder hade gemensamt var att de var bildbehandlade på något sätt. En del i framkallningsbadet andra på datorn, en del var resultatet av att man lagt ihop två bilder. Ibland digitalt, ibland analogt.
Jag lärde mig att man kan använda sig av små extraprogram för behandling av bilderna digitalt, ett så kallat plugin. Där kan man få hjälp med att åstadkomma olika effekter på sin bild. Effekter som kanske hade varit i princip omöjliga att få fram på annat sätt.

Då började jag fundera på om jag tycker att det är ok. Och kan inte riktigt bestämma mig för var jag tycker. Manipulerat bilder ha man gjort lika länge som fotografiet funnits. På den analoga tiden kunde man påverka sin bild på en mängd olika sätt. Allt från att välja vilken typ av film man satte in i kameran till hur man framkallade negativet. Idag gör man ju i princip samma sak, men i datorn och det måste väl vara ok. Det var när man kommer till färdiga filter som man bara applicerar på sin bild med ett klick som jag började dra öronen åt mig. Att göra så kan ju innebära att min bild får precis det där uttrycket och förmedlar just den känslan som jag hade tänkt att den skulle göra. Men det blir inte mitt hantverk, det blir någon annans. Det är i alla fall min spontana känsla. Att om man nu ska bildbehandla så ska det vara en ansträngning, något som man själv adderar till bilden i kraft av egen kunskap och skicklighet inte bara ett klick. Jag fick samma känsla när det handlar om detta som jag fick när jag fick klart för mig att naturfotograferna lockar till sig djuren genom att utfodra dem och att de sitter i gömslen för att komma nära. Det är inte alls så som jag trodde, att man strosar runt i naturen och plötsligt stöter på en björn som man fotograferar. Jag kan inte hjälpa att jag kände mig lurad när jag fick det klart för mig. Det känns som om de fuskar, i alla fall lite grann. Jag är nog en sådan sort som premierar ansträngningen och tycker att bildens värde höjs om jag vet att fotografen har stretat upp för berget eller trotsat stormen för att ta bilden.

Nu kunde jag trots detta inte låta bli att ladda hem och prova ett plugin. Så de här svartvita bilderna från min snöiga promenad hem över Skanstullsbron idag är i stor sett inget annat än fusk som var lätt och roligt att göra.

Smak

Publicerad 12 januari, 2016 av kersko

När jag var sjuk och hade hög feber så inträffade det underliga att en morgon smakade det gorgonzola om tandkrämen. Det var ingen mild mjuk smak utan så där starkt och fränt som gorgonzola ibland kan smaka. Det var verkligen obehagligt och väldigt ofräscht. På kvällen hade jag glömt bort det och laddade tandborsten med vanliga tandkrämen men det blev precis likadant. Smaken fyllde hela gommen och var verkligen vidrig. Då letade min snälla fram en annan tandkräm som vi hade i gömmorna och den smakade tandkräm och ingenting annat. Väldigt underligt. Jag har inte vågat byta tillbaka till den vanliga sorten och undrar om det skulle vara möjligt att servera lite tandkräm på ostbrickan.

Funderingar i farten + en och annan bild