Blogg

Morgon

Publicerad av kersko

Det är sömn kvar i kroppen. Jag har förflyttat mig till underjorden, där som pendeltågen stannar. Människor här nere rör sig långsamt i väntan på nästa tåg. När tåget kommer och dörrarna öppnas blir det lite mer fart. De inne i tåget vimlar ut och går med snabba steg mot utgångarna. De väntande vimlar ombord. Dörrarna stängs och det blir åter tyst. De flestas steg låter lite tassande. Men rätt som det är klapprar några lite högre klackar förbi. Eller broddar som låter högt och obekvämt. Det är oväntat spännande att blunda och bara ta in ljuden. Mitt tåg är försenat så allt jag kan göra är att sitta här och lyssna. Det är faktiskt helt ok.

Nya färdigheter

Publicerad av kersko

Jag hade nästan glömt hur tillfredställande det är att lära nytt. Den där känslan när man helt plötsligt förstår det man inte förut begripit och när man lyckas bemästra det som tidigare tett sig helt omöjligt och obegripligt.

För många år sedan hamnade jag och några kollegor i en situation där vi behövde arbeta med excel-formulär. Vi hade inte mycket tid och ingen av oss behärskade excel. Uppgiften blev i mångt och mycket en kamp med redskapet istället för att ägna tid åt det som var vår egentliga uppgift. Vi svor och förbannade och jag tänkte att jag ska aldrig någonsin använda excel igen. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig. Så för något år sedan, när tillfälle gavs, anmälde jag mig som medhjälpare när det gällde statistiken på mitt arbete (som förs i excel-formulär). Bara för att jag verkligen inte kan. När min kollega som hade huvudansvaret slutade stod jag helt plötsligt ensam i detta som först tedde sig helt oöverstigligt och ointagligt. Men bit för bit klarnade det och sakta bemästrade jag det som tidigare verkade omöjligt. Och till min stora förvåning tycker jag att det är väldigt roligt.

Utsikt från mitt arbetesrum på jobbet

Torpliv

Publicerad av kersko

Vi är på landet och efter operation ”stänga mössen ute” kan vi med glädje konstatera att mössen det här året håller till någon annanstans.
Vi gör inte mycket vilket var själva meningen med vår torpvistelse. Vi läser, eldar, promenerar, bär in ved, mycket ved och så stickar jag medan mannen löser korsord. Helt plötsligt blev det fart på stickorna igen efter flera år i träda. Kanske är det för ansträngande att ingenting göra. Resultatet hittills är ett par vantar som blev klarar lagom till nyårsafton.

Idag årets första dag bjöd på strålande sol en sol som faktiskt värmde. Någon snö finns inte kvar men isen ligger blank på sjön. Jag kollade och den är nog i alla fall ca 4-5 cm tjock, jag provade inte att gå ut på den, trots att grannens pojkar åkte skridskor på sjön igår kändes det lite osäkert.
Jag har sett en del fåglar i körsbärsträdet. Talgoxe, blåmes, liten hackspett och en domherre (hona) är de jag lyckats identifiera.
Fotograferat har jag också gjort en del så länge ljuset tillåter. Det finns mycket vackert även om färgskalan är mest grå med inslag av grönt.

Så mycket mer händer inte här där det mest spännande är vad vi ska hitta på att äta till middag. Och just nu känns det alldeles nog med den typen av spänning.
Om man trycker på bilderna blir de större och lite bättre.

Dan före dan före dan

Publicerad av kersko

Det känns helt fantastiskt att vara ledig, nästan lite overkligt faktiskt. Ingen väckarklocka som ringer och inga måsten i almanackan bara en hel rad tomma dagar att göra vad jag vill med. Tänkte börja med att komma i säng tidigt och ligga och läsa precis så länge som jag vill. Eller kanske snarare precis så länge som det tar innan jag somnar med boken på magen. Så kan man också göra när man är ledig.

Det är något med mörkret…

Publicerad av kersko

…som gör att man bara vill kura inomhus med en bra bok och en fylld tekopp framför brasan. 

Vi laddar för julbak i helgen
Och smygbörjar julen med en pytteliten adventsgran hämtad från torpet.
Drog upp den med rötterna så den får stå i en hyacintvas. 

Torpetskogen

Publicerad av kersko

Det dryper av fukt och tystnaden går nästan att höra.  Jag anar närvaron av dem jag inte kan se. Knytt och troll, älvar och vättar. De kurar under stenar och bakom träd. De iakttar utan att göra något väsen av sig. De vet att jag vet och vi lämnar varandra ifred, den här mulna, regntyngda dagen i december. 

Torpet

Publicerad av kersko

Efter en intensiv utbildningsvecka (jag höll inte i utbildningen utan var elev) åkte vi till torpet. Mörker och tystnad mötte oss i går när vi anlände. Inga möss hade sökt skydd inomhus så vitt vi kan se.
Jag hade min stickning med mig, den som jag inte gjort något med sedan i somras men som ska resultera i ett par sockor. När jag hade stickat några varv och tittade ner i påsen där garnet fanns hittade jag förutom garn en påse innehållande en st bagel. Jag har inte den blekaste aning om varifrån den kommer och hur eller när den hamnade i där men troligtvis kom den dit någon gång under sommarsemestern. På påsen stod det bäst före juli i år. Bageln var lite platt och aningen hård men vi trotsade bäst före och rostade den till frukost. Den smakade alldeles utmärkt men jag hoppade över att läsa på innehållsförteckningen.

Lördagsmorgonen bjöd överraskande på sol och snö. Det tunna snötäcket och rimfrosten på träden gjorde världen vit och vacker. Vi promenerade, skördade den sista spetskålen, eldade brasa både i vedspisen i köket och öppna spisen i stora rummet. Nu väntar jag på middag. Livet är gott att leva.

 

 


Erfarenhet

Publicerad av kersko

När personalfotografierna (som jag varit med och fixat) för vår nya enhet nu sitter uppe blev det tydligt hur lite spridning vi har i vår arbetsgrupp. Jag funderade en del på detta faktum efter att en av arbetskamraterna kommenterade hur många äldre kvinnor vi är som jobbar hos oss.  Gamla och grå tror jag var det ord hon använde. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Ja vi skulle kunna vara fler män och kanske personer med lite mer brokig bakgrund. Men för att jobba hos oss behöver man ha en stor portion erfarenhet av området kognition och kommunikation. Det är inget man skaffar sig i en handvändning och därför är vi inte helt unga, erfarenhet tar tid. Jag kom att tänka på Eva Dahlgrens låt Väntar mig brunt där hon sjunger ”Jag vill va ung men inte oerfaren , vild men inte farligt galen”. En kombination som kan vara en smula svår att uppnå. Men våra gråa hår till trots är det kanske precis så som vi är vi som jobbar på mitt jobb i alla fall i sinnet.

Nefertiti blev kanske inte så gammal i levnadsår men lever på sätt och vis fortfarande.
Vad kan man lära sig av det?
Jag vet faktiskt inte men jag gillar bilden.