Vi firade äldsta dotterns kanidtatexamen med champagnefrukost och sedan öppet hus här hemma hos oss. Vädret var perfekt, människorna trevliga och maten god. Helt klart en dag att minnas. Att all mat skulle vara veganskt satte en extra press på mig som fixade maten. Men jag fick gott betyg och lärde mig en del på vägen som kan komma till användning i framtiden. Nu är vi glada för dottern som har jobbet klart i augusti och nu sak njuta av ett välförtjänt sommarlov.
Jag har inget förhållande till nationaldagen, vet inte vad jag ska göra av den. Så jag njöt av att få sovmorgon och har sedan ägnat hela dagen åt förberedelser inför ett annat firande som kommer att gå av stapeln på lördag. Men eftersom vädret fortfarande är jämförelsevis kyligt var det ingen uppoffring att vistas i det varma köket.
Jag vet att många lider av värmen. Men det finns också många som jag som njuter när det är över 20 grader i luften. Här i Stockholm består det vackra vädret men med betydligt svalare luft och kalla vindar. Tur att jag tog både tröja och jacka på mig idag.
Den 24 maj fyllde Plommenaden 11 år. Det är en aktningsvärd ålder och även om aktiviteten på sidan går lite upp och ner så kommer det ett nytt inlägg rätt som det är. Jag hoppas att Plommenaden kommer att finnas många år till och att du fortsätter att titta in här. Som födelsedagsblomma blir det en kaprifol som är en av mina favoritblommor. I helgen doftade den förföriskt i skymningen på torpet.
Skam den som ger sig. Jag fortsätter oförtrutet att jaga våra torpfåglar med kameran. Det går lite olika bra kan man säga. 
Från det skira, gröna, från fågelsången och björksuset till storstadens oväsen vilken kontrast. Det är människor och ljud överallt. Jag blir alltid överväldigad och lite trött av att byta mellan ”mina” två miljöer.
Jag promenerar nästan hela vägen hem från att ha jobbat sent ikväll. Luften är ljum, människorna många. Här kan man verkligen känna sig ensam tänker jag när jag går förbi en uteservering där alla verkar vara med någon. Jag traskar förbi många fler uteserveringar och många fler människor och funderar på om jag verkligen behöver både staden och landet och hur jag skulle välja om jag var tvungen.
Nu har det gått några dagar och skogsavverkningen blivit mer påtaglig. Den första delen gjorde att ljuset kom in till oss och det hela verkade inte så illa. Men nu, när vi helt plötslig ser hus vi inte sett tidigare långt bort över fälten (fält som vi inte heller sett) känns det inte alls lika bra. Jag har alltid tyckt om att torpet varit ett hus i skogen. Ett ställe där man är för sig själv. En plats där man kan gömma sig för omvärlden. Nu har vi klivit ut ur skogen och ligger mitt emellan. Jag kommer att behöva en hel del tid för att vänja mig. Det enda man kan säkert veta är att allt förändras för eller senare. Väldigt få saker är konstanta. Att grannen låter ta ner sina träd är inget vi kan påverka, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. Så jag planerar för en häck vresrosor. De växer snabbt och kan skymma bra. Tror inte heller att de har så höga anspråk på växtplats. I väntan på den tittar jag åt andra hållet där utsikten är som den brukar.
