Nu är det mitt i sommaren och jag är på semester. Jag tänker mig att jag är på upptäcktsresa i de Sörmländska skogarna. Det är bara det att jag känner alla stigar och gläntor. Alla ställen har sina speciella kännetecken som gör att jag inte skulle klara av att gå vilse hur gärna jag än ville. Jag försöker för mig själv framkalla känslan av kravlös ledighet. Av lata dagar och lättjefull stämning. Som vid poolen eller havet i främmande land. Det här är att vara borta hemma och det är inte så illa.
Denna min första semesterdag latar jag mig. Jag gör bara färdigt flytten av vresrosorna, som jag undrar om de kommer att klara sig. Sedan gör jag ingenting en stund. Efter det klipper jag av lite långa skott från honungsrosen som är på väg upp på taket. Sedan gör jag ingenting igen följt av en hundpromenad i skogen. Att göra ingenting är lite mödosamt så här till att börja med. Jag hoppas att det blir lättar ju mer man håller på.
Ett sätt att träna är att sätta sig i hängstolen och sakta gunga. Jag sitter vänd mot sjön men nu har ormbunkarna blivit så höga att man inte ser något av den. Vetskapen om att den finns där är ändå rogivande. Det hörs lite ljud från grannarna, det låter som om någon sågar. Ofta sågar de på andra sidan sjön. Ibland så mycket att man kan förundras över att det finns några träd kvar där. Men det gör det och det är anledningen till att vi egentligen inte ser dem som bor där. Vi bara hör dem, när de sågar och när de pratar om kvällarna. Då färdas varje stavelse enkelt och elegant över den spegelblanka vattenytan och gör att man kan tro att den som talar sitter alldeles bredvid.
Jag gungar, lyssnar på syrsorna och är i ögonblicket en stund. Det är sommar på Torpet.
Jag lär mig hela tiden nya saker. Om jag hade vetat att Rosenskäran blir en så hög blomma hade jag planterat den någon annanstans. Nu är det knappt man kommer åt persiljan som hamnat helt i skymundan.
