Jag har lite svårt att finna mig tillrätta i min ålder samtidigt som jag nog aldrig varit så här tillfreds med att vara just så gammal som jag är. Efter lite funderingar har jag landat i att allt beror på mina, alldeles egna, fördomar om hur man ska vara, att de finns någon mall för varje ålder på något sätt, vilket i sig är en helt absurd tanke. Men också att jag inte alls kan finna mig tillrätta i det tänket, alltså i min egen fördom. Och så är det nog också så att jag faktiskt kliver omkring och tror att jag är i en annan ålder än jag verkligen är. Att det där åldrandet liksom inte angår mig utan att det bara gäller andra, lite ospecificerade människor, som jag inte känner. Idag drabbade den mig, insikten att jag har rest en bit på livets stig. Att jag har erfarenheter och kunskaper som en yngre människa saknar. Det var både upplyftande och lite vemodigt.

Funderingar på tunnelbanan.
Idag tog jag en tur in till city. Det tog ungefär 20 minuter med tunnelbanan att komma dit jag skulle (Stadsbiblioteket vid Odenplan). På den tiden passerade tre hemlösa och tre Romer (varav en fiolspelare) min tunnelbanevagn på jakt efter någon som kunde skänka en slant för att göra deras liv en smula drägligare. Den som uttrycker sig trevligast och ser mest välvårdad ut får mest. Världen har förändrats sedan jag var liten. Men jag skulle inte säga att det var bättre förr. Då fanns det Romer i Sverige som inte fick bo i lägenheter. Som var tvungna att kuska runt för att klara uppehället. Går man längre tillbaka, men inte så väldigt långt,fanns det luffare, arrendetorpare, fattighjon och arbetskraftsvandrare av olika slag. Det fanns säsongsarbetare då liksom nu, som slet hårt och byggde järnvägar och vägar tog upp rovor och potatis hos storbönderna. Då var Sverige ett segregerat land med tydlig klassindelning. Idag är Sverige ett segregerat land med en klassindelning som inte är lika tydlig. Jag undrar om det var när jag växte upp, under några få år i mitten av förra seklet, som Sverige var, om inte jämlikt så åtminstone jämlikare. Om det var då det fanns en möjlighet till klassresa, en möjlighet att få något bättre än det man växt upp med. Eller är det så att jag levt i en bubbla och det alltid varit lika illa som nu.

Stadsbiblioteket
är lika vackert som alltid. Turister fotograferar och stockholmare smyger tysta omkring hyllorna och letar efter bästa sommarlektyren. Utanför sitter måsarna och spanar efter en korv att knycka från någon ouppmärksam person. De skrattar och skränar. Jag går sakta utefter Sveavägen och tänker att livet är bra orättvist.

Sommarlov, ledigheten inleds med en riktigt regnig dag. Jag tänker att jag ingenting gör men hinner massor.  Det är vilsamt att göra saker i sin egen takt, att långsamt beta av dem en i taget. Det blir ordning och jag känner mig tillfreds. Jag kan kosta på mig långa pauser där jag bara sitter och lyssnar på regnet som trummar mot rutorna. Här är varmt, torrt och trivsamt.

Jag städar mitt skrivbord och hittar lappen med lösenordet som jag inte kom ihåg igår när jag hade behövt det. Mindes inte heller att jag skrivit upp det.  Det ordnade sig och jag fick hitta på ett nytt lösenord, det här som jag hittade var bättre men också svårare att komma ihåg. Jag gillar inte lösenord. Speciellt inte de man måste ändra med jämna mellanrum och där man inte kan återanvända ett gammalt utan måste ersätta med nya ännu svårare att komma ihåg.  I mitt ”jag gör ingenting” ryms förutom att fundera över lösenord både dammsugning, blomvattning, betala räkningar och promenera med hunden, i regnet. Halva hunden försvann under promenaden. Regnet gjorde honom smalare. Pälsen tar en evighet att torka och då är det dags igen för en ny promenad. Det slår mig nu att det inte luktade våt hund. Antingen är mitt luktsinne avtrubbat eller så gjorde han inte det. Jag väljer att tro det senare.  Och så stannar jag upp igen och krånglar in mina tankar i begreppet evighet.  Hur lång är egentligen en evighet och kan det finnas två eller fler? Kan hundens päls torka på en halv evighet eller krävs det två? men visar inte själva begreppet att där inte finns något slut. Att en evighet är oändlig skulle det i så fall betyda att hundens päls aldrig kommer att bli riktigt torr. Det tål att funderas på under tiden som regnet vräker ner och min tillvaro flyter fram i en loj och angenäm eftermiddag.

Jag kan bara stillsamt konstatera  att man är bra på olika saker. Jag är bra på att steka pannkakor och på att fotografera. Jag är mindre bra på att hålla reda på datum och på att komma ihåg när saker och ting inträffade. Så idag festade jag på rester, stekt potatis och korv. Jobbade flitigt med att sy överdrag till torpdynorna. Och skötte mitt åtagande som husvärd genom att märka upp tavlorna i portarna och brevfacken med namnet på de nyinflyttade. Kände mig väldigt nöjd med mig själv. Så öppnade jag mailen där det väntade en kärleksfull hälsning från kära maken som är på jobbet dvs till sjöss. Han hade firat vår bröllopsdag med en god middag och en cigarr. Bröllopsdag, det hade jag helt glömt bort. Man kan säga att han är betydligt bättre än jag på att hålla reda på datum och årsdagar. Det är tur att jag har honom.

Nu är det dags för International Conference on Cerebral Palsy and other Childhood-onset Disabilities. Challenge the Boundaties  Vi är ca 1400 deltagare från 68 länder som ska tillbringa 4 dagar tillsammans. Vi ska ta del av senaste forskningen. Vi ska nätverka, lyssna och prata. Idag var det öppningscermoni och föreläsningar på Karolinska institutet. Dagen avslutades med mingelmiddag i Stockholms stadshus, Blå Hallen.  Och nu är det redan hög tid att krypa isäng för imorgon börjar första programpunkten klockan 7.