En del som passerar på trottoaren tittar lite konstigt på mig där jag kryper runt i snön, ordentligt påpälsad med täckbyxor och varm mössa. Grannen stannade till och hjälpte till att göra stora bubblor medan han väntade på sin kompis.
Det är vinter och -14° C och hyfsat vindstilla då gäller det att passa på. Om det inte blev så kallt om fingrarna skulle jag kunna hålla på i evigheter. Tålamod är det som gäller och till slut blir det resultat.
Ovanlig värme, otaliga myggor. Långsamt och fort, lite och mycket. Ett inre kaos. Jag läser Mikael Berglunds Ovanjorden och fångas i orden och stämningen. Älskar vemodet mellan raderna.
Börjar ana en röst i mig som pockar på och vill ut vill bli satt på pränt. Köper en anteckningsbok och en ny penna men tar mig inte tiden att sitta ner och lyssna. Anteckningsboken blir liggande orörd i väskan och pennan används till att pricka av sakerna på att- göra-listan. Tappar tråden och har ingen ro att stanna i ögonblicket, hoppar från det ena till det andra som i en film med snabba klipp. Offer för det brådskande som pågår överallt omkring mig. Försöker stanna upp men blir rastlös och lite stressad över av att ”slarva bort” tiden.
Smiter in i fotograferandet, jobbar med ND-filter för att kunna fotografera när det bli för ljust med de inställningar jag vill ha så att kameran inte klarar av det. Dubbelexponeringar och rörelse, tappar tiden, det är så roligt och jag har inte en aning om vad jag gör. Ibland blir det bra oftast blir det skräp men kanske jag till slut kan få kläm på det här.
Skrivandet finner nog också sin plats så småningom. Jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv. Börja med att äta lunch till exempel och kanske meditera.
Dagen bild blev en dubbelexponering. Svårare än man kan tro.
Det är tryggt och skönt att befinna sig inom sitt bekvämlighetsområde. Det där området där det mesta är förutsägbart och där man har en känsla av kontroll. Motsatsen är att bege sig ut i vildmarken, det där otäcka, oförutsägbara, där vad som helst kan hända.
Men om man aldrig vågar utmana sig och då och då hoppa ut i det där okända så missar man en hel del av det som är livet. I vildmarken kan oväntade möten leda till helt fantastiska saker och det som verkade så otäckt kan helt plötsligt få en helt annan framtoning.
De här våren har jag till vissa delar lämnat det trygga välbekanta och befinner mig på ett gungfly som kan antingen bära eller brista. Det är otäckt, spännande och förvånande nog inte riktigt så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det kanske inte är stort för andra men för mig är det en utmaning som jag hopppas ska få mig att växa och att lära mig så att det som förhoppningsvis blir bra kan bli ännu bättre.
En av mina utmaningar är att ta foton på människor. Jag är så obekväm med det att ingen annan heller känner sig bekväm och följaktligen inte heller vill vara med på bild. Jag kan inte säga att det går bättre men jag försöker åtminstone.
Årets nya område att utforska. Galet svårt men väldigt roligt, resultatet blir varierande minst sagt. Men en del blir faktiskt riktigt bra. Utmaningen är att klura ut varför. Hur man ska göra för att få bestämma själv så att inte slumpen avgör hur det blir. Den sista bilden är ingen dubbelexponering, jo kanske på sätt och vis för jag har lagt ihop två bilder för att öka skärpedjupet. Själva bilden är på en upphittad citron. Ingen vet hur länge den legat i kylskåpet innan yngsta dottern fann den. Men kan ni begripa hur förfall kan vara så vackert som ett konstverk i sig. Och inte luktade om den heller.
