Jag funderar ofta på det här med tid, det vet du som följer mina inlägg. Just nu undrar jag varför det ibland känns som om den flyger iväg och ibland som den rör sig som en snigel. Den här arbetsveckan har varit späckad med aktiviteter. Hembesök, besök på hjälpmedelscentralen och andra besök på jobbet. En bra vecka har det varit så här långt men ändå det känns som om den pågått i åtminstone en och en halv. Var dag för sig har gått fort men idag kändes det som om det borde vara minst torsdag. I vanliga fall brukar veckor där jag har riktigt mycket att göra kännas som om de går fort så vad det är som gör att just den här veckan känns så långsam har jag inte lyckats klura ut. Det är kanske är en liten vink om det där att ta det lugnt och välkomna långsamheten.
Funderingar
Att underhålla
Igår hämtade vi hem hunden som varit några dagar hos min mamma. Vi vet inte riktigt vad han har haft för sig i nattens mörker men i morse var hela lägenheten full av barr. Ja hela lägenheten, det var barr precis överallt både på uppe och nere (vi har två etage). Igår hade vi bestämt oss för att vänta några dagar med att slänga ut julgranen men efter hundens härjningar fanns inget annat att göra än att skrida till verket och avveckla granen. Vi klipper den i små små bitar med sekatör och stoppar bitarna i papperskassar som sedan får stå i källaren och väntar på vårens container. En medelstor gran ryms i två pappkassar förutom själva stammen som få stå bredvid. Det är ett bra sätt för att slippa få barr överallt. Nu var det ganska kört när det gällde spridnings av barr så i år hade vi kanske bara kunnat kånka ut granen men vanans makt är stor så nu är den prydlig uppdelad i småbitar. När vi ändå var i farten passade vi på att frosta av frysarna och slänga in några maskiner i tvättstugan, som lämpligt nog var ledig.
Jag tänker att vi har ägnat en del av dagen åt att underhålla. Och då inte i bemärkelsen roa, för inte har det varit särskilt skoj att damma, dammsuga och tvätta. Även om det är roligt att se hur fint det blir. Nej underhålla som att sköta om och att vårda. Det är något som jag har tänkt bli lite bättre på. Att ta hand om det som jag har både vad gäller prylar men också relationer. I år träder jag in i underhållningsbranschen för jag tror att man har mycket att tjäna på att vara lite mer underhållande på många olika sätt.
Att bildbehandla eller inte det är frågan
Igår på fotoklubbsmötet var det många bilder som visades. Vi fick se både nytagna bilder och bilder som var tagna för så där fyrtio år sedan med analog kamera. Men det som nästan alla bilder hade gemensamt var att de var bildbehandlade på något sätt. En del i framkallningsbadet andra på datorn, en del var resultatet av att man lagt ihop två bilder. Ibland digitalt, ibland analogt.
Jag lärde mig att man kan använda sig av små extraprogram för behandling av bilderna digitalt, ett så kallat plugin. Där kan man få hjälp med att åstadkomma olika effekter på sin bild. Effekter som kanske hade varit i princip omöjliga att få fram på annat sätt.
Då började jag fundera på om jag tycker att det är ok. Och kan inte riktigt bestämma mig för var jag tycker. Manipulerat bilder ha man gjort lika länge som fotografiet funnits. På den analoga tiden kunde man påverka sin bild på en mängd olika sätt. Allt från att välja vilken typ av film man satte in i kameran till hur man framkallade negativet. Idag gör man ju i princip samma sak, men i datorn och det måste väl vara ok. Det var när man kommer till färdiga filter som man bara applicerar på sin bild med ett klick som jag började dra öronen åt mig. Att göra så kan ju innebära att min bild får precis det där uttrycket och förmedlar just den känslan som jag hade tänkt att den skulle göra. Men det blir inte mitt hantverk, det blir någon annans. Det är i alla fall min spontana känsla. Att om man nu ska bildbehandla så ska det vara en ansträngning, något som man själv adderar till bilden i kraft av egen kunskap och skicklighet inte bara ett klick. Jag fick samma känsla när det handlar om detta som jag fick när jag fick klart för mig att naturfotograferna lockar till sig djuren genom att utfodra dem och att de sitter i gömslen för att komma nära. Det är inte alls så som jag trodde, att man strosar runt i naturen och plötsligt stöter på en björn som man fotograferar. Jag kan inte hjälpa att jag kände mig lurad när jag fick det klart för mig. Det känns som om de fuskar, i alla fall lite grann. Jag är nog en sådan sort som premierar ansträngningen och tycker att bildens värde höjs om jag vet att fotografen har stretat upp för berget eller trotsat stormen för att ta bilden.
Nu kunde jag trots detta inte låta bli att ladda hem och prova ett plugin. Så de här svartvita bilderna från min snöiga promenad hem över Skanstullsbron idag är i stor sett inget annat än fusk som var lätt och roligt att göra.
Smak
När jag var sjuk och hade hög feber så inträffade det underliga att en morgon smakade det gorgonzola om tandkrämen. Det var ingen mild mjuk smak utan så där starkt och fränt som gorgonzola ibland kan smaka. Det var verkligen obehagligt och väldigt ofräscht. På kvällen hade jag glömt bort det och laddade tandborsten med vanliga tandkrämen men det blev precis likadant. Smaken fyllde hela gommen och var verkligen vidrig. Då letade min snälla fram en annan tandkräm som vi hade i gömmorna och den smakade tandkräm och ingenting annat. Väldigt underligt. Jag har inte vågat byta tillbaka till den vanliga sorten och undrar om det skulle vara möjligt att servera lite tandkräm på ostbrickan.
Zazen
Så har den kommit och snart gått den här sista lediga dagen. Just nu känns det som innan en lång resa, jag vill bara komma iväg. Kroppen reagerar (också det som vanligt) med att blir sömnig. Men inte kan man gå och lägga sig klockan halv sju. Om jag skulle lyckas somna gissar jag att jag vaknar igen strax efter midnatt och då kommer det att vara lögn att somna om. Jag borde packa väskan, kolla att nycklar och allt annat jag behöver finns där de borde vara. Jag borde utnyttja tiden göra något kul och bra. Jag borde, jag borde, jag borde…..bara ta min meditationspall och sätta mig en stund för att få lite ordning på den här alldeles totalt onödiga stressen.
För många år sedan gick jag en kurs i Zazen.
Zazen är att sitta sig till stillhet, att sätta sig ner och för en stund sluta upp med att medvetet sträva efter någonting särskilt. Bara koncentrera sig fullständigt på sin hållning, andning och sinnesinställning, här och nu, i ögonblicket.
Och det är lite som magi för efter tjugo minuter är jag, om inte en ny människa, så i alla fall betydligt lugnare och mer tillfreds med mig själv. Det är konstigt att man kan tappa bort att göra sådant som man känner är bra för en men fortsätta med dåliga vanor trots att man vet att de är just dåliga. Nåja nu har jag hittat meditationen igen och det är inget särskilt märkligt med det. Bara att sätta sig bekvämt en stund och koncentrera sig på andningen. Det blir som en inre städning på något sätt. Inte för att det är helt enkelt egentligen. Det är otroligt många tankar ens huvud hittar på att tänka under tjugo minuter. Jag får försiktigt men bestämt föra undan dem och återgå till andningen. Och det får jag göra om och om igen och vips så har de där 20 minuterna passerat. Om det känns lite motigt och meningslöst försöker jag tänka att det här det är kvalitetstid på riktigt som jag ger mig själv som en gåva.
Snö och funderingar i Enskede
Idag faller det snö över Enskede. Konvalescenten gör framsteg och blir allt piggare så att motstå en promenad i det fallande vita var helt enkelt inte möjligt. På med alla lager kläder trots att det inte alls är så kallt. Följaktligen ingen såpbubbelfotografering idag utan bara en promenad med hunden. Ja och så med kamera förstås. Inser att jag glömde mobilen hemma men undrar i nästa tanke vad jag egentligen ska med den till.
Många är barnen i Margaretaparkens pulkabacke. Glada rop från barnen och lite oroligare från fröknarna när en bil kommer smygande förbi på Margaretavägen. Glad hund i yrsnö och en glad matte med kalla fingrar. Så kan man i korthet sammanfatta promenaden som varade mindre än 20 minuter.
Nu håller mörkret sakta på att sänka sig utanför mitt fönster. Jag redigerar bilder, dricker varm choklad och lyssnar på Dave Brubeck och undrar för mig själv hur i hela friden det ska gå att börja jobba igen. Det är så välgörande att känna dagarna komma och gå i egen lunk och låta varje dag fyllas av ett lagom stort projekt där jag själv bestämmer takten utan stress och jäkt. Jag funderar på hur och om det är möjligt att behålla den här känslan av lugn och tillförsikt när jag börjar jobba igen. Jag gissar att det kan fungera bra här i hemmets trygga vrå men att det är betydligt tuffare när jag sticker ut huvudet i verkligheten. Där ute väntar en utmaningens termin med stora förändringar och många medarbetare som inte mår så bra. Jag kommer att behöva allt de där som ger mig energi och jag kommer att behöva tanka hos dig som kan hjälpa mig att se möjligheter istället för hinder och som fyller på med positiva tankar. Men än så länge är det några dagar kvar och jag impregnerar mig i härlig musik och lugnt tempo. För just nu och just här är det gott att leva.
Konsumtion
Redan under hösten börjar fundera kring mina köpvanor. Sedan, mitt i julstöket när radion står på lyssnar jag på radioprogrammet Kropp och själ. Avsnittet för dagen har rubriken: Handla dig lycklig. Det får mig att ännu mer ifrågasätta mitt eget sätt att konsumera. I programmet hörs bland andra författarna Katarina Bjärvall och Gunilla Brodrej. Katarina har nyss kommit ut med en bok som heter Yes! Därför köper vi det vi inte behöver. Jag lånar den på biblioteket. Det är skrämmande läsning om hur de kommersiella krafterna utnyttjar den senaste forskningen och tar sig in i minsta skrymsle med en avväpnande övertygelse om att vi ska bli lyckligare om vi handlar.
Jag säger till maken att jag förmodligen har tillräckligt med kläder för att klara mig resten av mitt liv och tar steget in i nästa år med en föresats att inte handla några fler detta år. När jag sätter det på pränt känns det lite skakigt och jag känner hur jag redan för mig själv börjar göra en massa undanflykter och kryphål. Som att jag har några kuponger som jag borde utnyttja annars går de kanske förlorade. Så stark är makten att konsumera så att jag får abstinens innan jag ens har försökt låta bli.
Snubblar sedan över en inspelning på TED Ideas worth spreading där Robert Waldinger berättar vad som ger oss ett bra liv. Vad det är som gör oss lyckliga och friska. Till grund för sina uttalanden har han en 75 år lång Harvardstudie. Se den här . Den gjorde mig än mer övertygad om att i alla fall försöka att ta kontrollen över min egen konsumtion och ägna mer tid åt relationer.
Man kan i alla fall säga att ur perspektivet att låta bli att konsumera har 2016 börjat på ett strålande sätt. När man ligger sjuk så är det inte mycket mer man önskar än att bli frisk igen och då är nog det man mest behöver vila och så kanske någon som pysslar om en lite lagom.
Ordning
Mellandag, grå och lite långsam. Börjar få lätt panik för att jag inte gör något. Eller rättare sagt för att jag inte får någon ordning på mina tankar. För jag gör just det, jag tänker. Försöker bringa ordning i alla vilande projekt, alla intentioner och alla goda föresatser. Jag vet inte vad det är som gör det så svårt. Varför det inte går att börja med 1 och sedan gå vidare till 2. Jag brukade älska att göra listor. Det var en säker och trygg metod, något att hålla sig till när resten av världen gungade. Men vad är det som händer eller har hänt? Mina tankar känns avbrutna, det är som de snabba klippen i en actionfilm, eller som det planlösa klickandet på datorn. Det är där jag måste börja inser jag nu. Jag ska starta med att målmedvetet och fokuserat göra en sak i taget. Att tänka varje tanke till slut och ställa allt annat på väntelista. Det känns som en bra intention för 2016. Och jag har ju fortfarande en dag på mig att öva.
Där i mellanrummet kan man ana något annat.
Gullmarsplan 30/12
Att fundera
Jag sjunger inte i duschen, jag funderar. Tankarna formuleras så bra i det varmt strilande vattnet. I duschen tar de form och blir ofta både fantastiska och välformulerade. Jag tycker om att stå där länge, länge, skruvar upp värmen och njuter, samtidigt som jag känner mig både spirituell och klok. Tänk så mycket bra man kan komma på under en stund i duschen. Goda föresatser kan formuleras, nya texter till hemsidan kan skrivas , listor för dagen, listor för året, listor för livet görs i tanken. Och i samma takt som vattnet försvinner ner i golvbrunnen försvinner också det där välformulerade och genomtänkta och kvar står jag blöt, lite trött av allt det varma vattnet och med en känsla av saknad.
